Snart ska jag och Micke fara hem till Lojo från stugan. Nu känns det inte alls så roligt mera och jag vill hem till dusch och wc och ett ställe utan barn. Jag vill inte prata under sammandragningen och jag går helt av på mitten i ryggen och har ren nu otroligt svårt att inte spänna hela kroppen. Alltså fy fan vad det kan göra ont. Motiverar mig med att det är sista gången och att det är det helvete som ska genomlevas för att få ut babyn. Hoppas den sku villa komma inatt så att jag inte behöver vaka hela natten med värkar för att försöka sova och sen bli överraskad är först hemskt. Och de är så långa mina sammandragningar, vill aldrig släppa känns det som och ryggvärken håller också i typ hela tiden. Bara vi kommer hem ska jag börja kolla upp hur ofta de kommer, men kanske det nu är med sådär 5-10 minuters mellanrum.
Måst nu bara vänta på mamma som ska komme hem från höåkern
Visar inlägg med etikett Tredje graviditeten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tredje graviditeten. Visa alla inlägg
fredag, juli 11
Lite hoppfull.
Här är jag ännu på stugan. Idag i vecka 40+0. Men idag är tankarna inte så hopplösa som igår. På natten hade jag värkar som kändes i ryggen och var obehagliga och det var inte alls så trevligt så kanske förlossningen kan vänta lite... Och imorse har det varit vått och slemmigt och det känns trevligt att nåt händer för hittills har nog tecken på en förlossning varit så långt borta.
Så nu hoppas jag bara ungen sku villa titta ut före söndan eftersom mamma igen börjar jobba på måndag och då är det mycket svårare att hitta barnvakt. Så nu är det fortsättningsvis bara att vänta och se, men ändå med lite hopp.
Så nu hoppas jag bara ungen sku villa titta ut före söndan eftersom mamma igen börjar jobba på måndag och då är det mycket svårare att hitta barnvakt. Så nu är det fortsättningsvis bara att vänta och se, men ändå med lite hopp.
torsdag, juli 10
La, la, la
Jag måste vara positiv. Nedstämdhet och negativitet leder ingenstans.
Jag får spendera sommardagar med mina finaste barn. Bara vara med dem och mamma på stugan och inte göra så värst mycket.
Jag har varit och simmat i både träsk och Lojo sjö.
Jordgubbar och glass är supergott och det kan jag nu äta utan att fundera på om baby får magknip.
Min lillebror är här och det är ju roligt, speciellt för barnen.
Jag kan hoppa trampolin utan att på nåt vis känna att jag är gravid. Jag kan egentligen göra nästan allt utan att känna av magen.
På lördagen är det 3 och 5 års kalas och i denhär takten kan vi alla ytterst bra fara dit.
(Och egentligen vill jag ju bara svära. HUR jäkla svårt kan det vara för en unge att villa titta ut? Och hittills sku alla mina andra förlossnignar ren börjat! Varför ska en trea komma sist???? Fattar ej! Och sen så kommer det ju att vara megababy med, om Sander som nu är född om 18 timmar ren vägde 3,8, så när denhär kommer om en vecka eller två! så är den ju ren 4,5-5 kg. Neeeeej. Och så har ju mamma semester denhär veckan och då har ju barnen nån barnvakt, nästa vecka vet jag inte vad jag ska hitta på med dem. Jepp. Positiv är vad jag är!)
Jag får spendera sommardagar med mina finaste barn. Bara vara med dem och mamma på stugan och inte göra så värst mycket.
Jag har varit och simmat i både träsk och Lojo sjö.
Jordgubbar och glass är supergott och det kan jag nu äta utan att fundera på om baby får magknip.
Min lillebror är här och det är ju roligt, speciellt för barnen.
Jag kan hoppa trampolin utan att på nåt vis känna att jag är gravid. Jag kan egentligen göra nästan allt utan att känna av magen.
På lördagen är det 3 och 5 års kalas och i denhär takten kan vi alla ytterst bra fara dit.
 |
| Ecci och Arthur fäktas. |
 |
| Kocken. Barnen var fundersamma över att nån annan också kan laga mat och vara kocken och dessutom riktigt kock. |
 |
| Jag. |
(Och egentligen vill jag ju bara svära. HUR jäkla svårt kan det vara för en unge att villa titta ut? Och hittills sku alla mina andra förlossnignar ren börjat! Varför ska en trea komma sist???? Fattar ej! Och sen så kommer det ju att vara megababy med, om Sander som nu är född om 18 timmar ren vägde 3,8, så när denhär kommer om en vecka eller två! så är den ju ren 4,5-5 kg. Neeeeej. Och så har ju mamma semester denhär veckan och då har ju barnen nån barnvakt, nästa vecka vet jag inte vad jag ska hitta på med dem. Jepp. Positiv är vad jag är!)
tisdag, juli 8
Gårdagens bilder nu då
Behöver lite sommarbilder för bloggen för att komma ihåg i december.
Sommar, sommar, sommar. Härligt. Idag var barnen också i vattnet vid stugan ända tills Sander två gånger efter varann fallit av simringen och fallit pladask under vattnet. Allt var bra med babyn på rådgivnignsbesöket. Lågt nere än, sf måttet hade vuxit, vikten hade gått ner 1 kg sen förra veckan, blodtrycket bra och precis allt annat också bra. Fick nästa besök till nästa vecka, 40+4, men det hoppas jag är onödigt. Fast det är ju skönt att njuta av sommaren, så kanske det är okej såhär. Kanske. Ännu i några dagar. Men på dagen är babyn så stilla och jag är hela tiden orolig att nåt händer med babyn i magen, sku villa ha ut den för att bättre kunna vakta och ta hand om den.
Jag har också börjat med ny härlig rutin. På dagen när Sander vilar (han fick återgå till det efter att jag försökte slopa dagsvilan men då har han varit alltför trött på kvällen) så vilar jag också. Stänger ögoenn i halv timme och samlar krafter. Arthur är superförstående och ritar eller läser Kalle Ankor brevid mig. Det ger mig superkrafter och jag känner mig i helt toppen skick.
 |
| Picnic på stranden med kokt ägg och gurkasmörgås. |
 |
| Bra strand vid "Palonniemi" i Lojo |
 |
| Mina barn våga gå i vattenet, men inte simma. |
 |
| Lite mera mellanmål: mandlar, riskakor och nektariner. |
 |
| På stugan smällde jag i mig denna minimala glassportion. Och som jag njöt. Åt en likadan idag, men det var nog inte riktigt så stor. |
 |
| Jordgubbstider!!! Jag bara älskar och kan inte sluta äta. |
 |
| Arthur ritar nu indianer. Idag när jag vila så rita han mig som indian. |
 | |||
| Igår medan jag vila rita han denhär. |
Sommar, sommar, sommar. Härligt. Idag var barnen också i vattnet vid stugan ända tills Sander två gånger efter varann fallit av simringen och fallit pladask under vattnet. Allt var bra med babyn på rådgivnignsbesöket. Lågt nere än, sf måttet hade vuxit, vikten hade gått ner 1 kg sen förra veckan, blodtrycket bra och precis allt annat också bra. Fick nästa besök till nästa vecka, 40+4, men det hoppas jag är onödigt. Fast det är ju skönt att njuta av sommaren, så kanske det är okej såhär. Kanske. Ännu i några dagar. Men på dagen är babyn så stilla och jag är hela tiden orolig att nåt händer med babyn i magen, sku villa ha ut den för att bättre kunna vakta och ta hand om den.
Jag har också börjat med ny härlig rutin. På dagen när Sander vilar (han fick återgå till det efter att jag försökte slopa dagsvilan men då har han varit alltför trött på kvällen) så vilar jag också. Stänger ögoenn i halv timme och samlar krafter. Arthur är superförstående och ritar eller läser Kalle Ankor brevid mig. Det ger mig superkrafter och jag känner mig i helt toppen skick.
fredag, juli 4
39+0
 |
| Arthur har fota! |
Nu påbörjas hoppeligen den sista graviditetsveckan, eller iaf hoppas jag att förlossningen kommer igång under denna sista vecka. Men sen å andra sidan så mår jag ju så otroligt bra så jag har på det sättet ingen orsak att få slut på graviditeten. Jag mår bättre nu än för 1 månad sen för då var det tungt när magen var högt uppe. Jag mådde dåligt av att bygga ihop Ikea-skåp på golvet för jag fick inte luft, och jag kunde inte plocka ogräs (vilket resultera i att våra pioner på framgården blev upprivna som ogräs) och det var tungt att böja sig framåt. Men nu i några veckor har allt varit bra och lätt igen. Igår plocka jag ogräs och att böja och plocka och gå ner på huk och hugga ved och sånt är inget problem. Igår var det 4 personer som kommentera om att jag ännu cyklar när vi cykla till centrumparken med barnen men det är ju heller inget problem. Det enda irriterande jag kan komma på är att jag inte får sova på rygg och det är obekvämt att sova på sidan hela tiden (tydligen kan babyn bli utan luft om man sover på rygg).
Och lite mera spänning i när förlossningen kommer igång ger det när vi har en privat visning den 10 juli här och den beräknade dagen är den 11 juli. Men visningar går ju snabbt och förlossningar räcker länge och hoppeligen är jag ju då på sjukhuset med baby! Jag är så otålig, så otålig och sku så villa veta vem som bor i magen. Pojknamnet (från min sida då..) är helt klart också och för några dagar sen hitta jag det perfekta namnet efter att ha haft några halvbra före det.
måndag, juni 30
Förra veckan och graviditetsstatus
Nu är vi i Lojo igen för omväxlingsskull. Hela förra veckan for vi hit och dit båda inom och utom Lojo. På måndag var det loppis och butiker och på tisdag kärde vi Lojo museum och bibliotek i centrum och på onsdag så var vi hela dagen i Helsingfors med Arthus gudmor Dannu (barnen lekte i deras park i säkert 2½ timme, vi åka spårvagn, åt thai buffe, gick i kapp ahl, gick på fazers cafe, gick in i domkyrkan, åka metro och slutligen tåg), på torsdagen hade vi lugn hemmadag och doulabesök på kvällen och på fredagen var vi hela dagen i Hangö på Mickes föräldrarsstuga och där sluta vi också dagen i Hangö parken. På lördagen var det så toppenväder så efter att jag lagat en rabarberpaj körde jag iväg med barnen i stugan och satt sen 4 timmar i en stol i solen och läste medan barnen lekte på hur fint som helst. Igår var det grymt regnväder och då for vi till Pojo för att ta bort lite från mammas osålda lägenhet och så for vi till barnens morfars grav, delitukku i Pojo och slutligen via Fiskarsparken och en barnklädsbutik där. Idag packa jag igen ihop oss från stugan för att komma hem till Lojo via stor Lidl butiksresa med barnen för jag hade rådgivning idag.
Och nu är mina barn (varav ingen tydligen sover dagssömn idag) placerade framför tv:n med ärter medan jag ska försöka få ordning på vad jag borde göra. Men rådgivningen ja. Allt bra. Men hon verka lite fundersam över att sf måttet nu varit det samma i 5-6 veckor, alltså 32, och så konstatera hon att hon nog inte är orolig över att babyn sku vara för stor. Dessutom var vikten samma som sist nu och det kändes bra, det var nog bara nåt konstigt då förra gången. Så 2 kg plus på 4 veckor är ju bättre än 2 kg plus på 2 veckor. Men jag fick iaf en tid till för nästa vecka när sf måttet nu varit så lika, men hon konstatera nog också det jag tyckt, alltså att babyn är jättelågt nere med sitt huvud. Så jag hoppas att dethär är sista gången jag gick dit. Och det har jag ju hoppats förr med så troligtvis blir det nästa vecka och sen ännu en gång till!
Och dethär är nu helt klart och tydligt blivit en graviditetsblogg!
Och nu är mina barn (varav ingen tydligen sover dagssömn idag) placerade framför tv:n med ärter medan jag ska försöka få ordning på vad jag borde göra. Men rådgivningen ja. Allt bra. Men hon verka lite fundersam över att sf måttet nu varit det samma i 5-6 veckor, alltså 32, och så konstatera hon att hon nog inte är orolig över att babyn sku vara för stor. Dessutom var vikten samma som sist nu och det kändes bra, det var nog bara nåt konstigt då förra gången. Så 2 kg plus på 4 veckor är ju bättre än 2 kg plus på 2 veckor. Men jag fick iaf en tid till för nästa vecka när sf måttet nu varit så lika, men hon konstatera nog också det jag tyckt, alltså att babyn är jättelågt nere med sitt huvud. Så jag hoppas att dethär är sista gången jag gick dit. Och det har jag ju hoppats förr med så troligtvis blir det nästa vecka och sen ännu en gång till!
 |
| Så högklassig bild igen. Magen 38+1 |
tisdag, juni 24
37+4
 |
| Jag har lite svårt med att ha på mig byxor hemma... Men här är en rund mage. |
 |
| Kulan uppifrån. |
 |
| Dagens projekt! Sängbottnet på sängen lyftes upp och flyttades i hörnet. Den kommer säkert inte att vara i bruk men den är sådär bra skydd om babyn sover brevid mig i sängen. Sen har jag då tänkt att babyn kan sova mycket i sin hängmatta (en sista gång måste jag ju testa nåt gungande sovreskap!) och då är det bra att det finns plats för den. Sen kan vi inte förvara vagnen inne men dendär sovdelen kan man ju alltid lyfta in och ha i sängen. |
Om dethär sku vara min första förlossning så sku babyn födas om exakt 2 veckor idag. Och nu är det ju så att man inte kan veta när ungen föds och om det sker efter vecka 40 eller före och då finns det ju en liten chans att det händer ren i vecka 38. Ingen vet. Men jag är i vecka 38+0 på fredag och eftersom vädret är halvruttet så kom vi hem från stugan och nu först börjar jag med det stora fixande. Är egentligen jätte överraskad över hur sent jag påbörjar detta projekt. Projektet som alltså är att tvätta kläder, fixa sängen, vagnen och allt det i sovskick och göra det klart för att sen bara nån dag, helst om sådär 2 veckor, bara bära hem baby och inte behöva fundera på var babytäcket finns. Igår fick också babyn sina första egna saker i klädväg: 2 par små vita vantar för att inte skrapa sig. Jag hade tänkt köpa nåt eget men eftersom nu könet är oklart och vi ändå har kläder i storlek 56 så känns det nu onödigt. Sen om det behövs nåt efteråt så kan vi då köpa.
Sen har jag nu också skrivit ihop min förlossnings "önskelista" och en annan med tankar åt mig, Micke och doulan. Sen börja jag också idag fundera (först idag!!!!) på vad som ska med till sjukhuset. Det första på den listan är "slappa kläder åt Micke". Småroligt. Men vi har tänkt ta familjerum och vara där 1½ dygn (så att jag inte genast behöver laga mat genast) och då tänkte jag vila upp mig och då är det kul om Micke ockås kan vara där och inte klaga över obekväma byxor som det var med Arthur. Det andra är kamera och videokamera. Sen hygienartiklar åt mig. Och sen babykläder och filt och bilstol. Och till sist kläder åt mig att komma hem i. Inte behövs väl nåt annat?
Och namn. Jaa. Inget överenskommet namn än. Men jag hitta ett helt genialiskt namn i en dösanons: Leander! Och jag sku genast ta det om det inte var alltför lik Sander. Så jag ger det vidare. Jag tycker det är helt toppen.
måndag, juni 23
Sammanfattning över tredje gången
Nu är det ju då 19 dagar kvar till beräknad dag och jag vill sammanfatta min troligen sista graviditet (och det är definitvit sista om allt går bra och om inget oväntat händer).
Jag och min kropp är menad att bli gravid och vara gravid. Jag har helt kunnat säga när ägglossningen sker utan nåt test eller liknande och jag har inom några dagar, alla 3 gånger, vetat att nu blev jag gravid. Jag har ju då alltid blivit gravid exakt då jag velat så jag har aldrig behövt fundera om jag möjligen är gravid och ändå inte varit det. Min kropp har helt enkelt skrikit efter att bli gravid och klart meddelat det åt mig.
Alla gånger har jag varit trött i början och mått lite illa. Jag tror jag mått mest illa denhär gången, i sådär 5 dagar riktigt hemskt, men sen har det lättat. Men jag har ätit hela tiden och lyssnat på kroppen. Tröttheten har också varit hemsk i början och speciellt denhär gången vilket berodde på så lågt hemoglobin, 91 i vecka 7. Med Arthur hade jag också under 100 i början men inte med Sander. Det som skilt denhär graviditeten från de andra två är att denhär gången har jag fått kämpa med hemoglobinet och det har inte velat stiga. Nu har det hela tiden varit krin 100-105 medan de med de andra två sen stigit till kring 140 och hållits högre.
Foglossning har jag känt av alla gånger men denhär gången har det lättat mot slutet, efter kanske vecka 33 eller nåt, tycker inte det varit så de andra gångerna utan då har det blivit värre mot slutet. Sen har jag inte ännu fått ryggont vilket jag haft tidigare. Halsbränna har jag haft sådär 2 gånger och det var också så med de andra. Denhär gången har jag haft mera benproblem och rätt mycket kramp av små saker (som att gå i Puuhamaa vattnet) men krampen går genast bort jag slutar med den dåliga rörelsen.
Utöver det kan jag inte komma på så mycket krämpor. Magen är lite i vägen när jag böjer mig och jag är långsammare och mera flåsig men annars är jag helt som förr. Jogga har jag inte kunnat men det har jag inte heller kunnat med de andra. Men jag har t.ex. igår hoppat trampolin, huggit ved, burit upp och ner på ved och det är absolut inget problem med det. På lördag var jag också på ca 4-5 km promenad med mamma och det kändes ingenstans. Jag har järntankat den senaste veckan och känner mig så mycket piggare ren.
Psykiskt har dethär varit den lättaste graviditeten, konstigt nog. Jag har accepterat att det som kommer så kommer och jag kan inte påverka det. Det kanske också beror på att jag har de två finaste barnen ren. Nu här de senaste dagarna har jag blivit mera orolig och försöker följa med rörelserna noggrant flera gånger per dag. Jag sku nog gå under om det nu sku hända nåt nu, denhär babyn känns ren så kär. Jag är nu också klar att föda och vet att jag klarar det. Jag vill igen föda så naturligt som möjligt och nu hoppas jag att jag eventuellt får möjlighet att föda i vatten, men det ser man sen.
Jag och min kropp är menad att bli gravid och vara gravid. Jag har helt kunnat säga när ägglossningen sker utan nåt test eller liknande och jag har inom några dagar, alla 3 gånger, vetat att nu blev jag gravid. Jag har ju då alltid blivit gravid exakt då jag velat så jag har aldrig behövt fundera om jag möjligen är gravid och ändå inte varit det. Min kropp har helt enkelt skrikit efter att bli gravid och klart meddelat det åt mig.
Alla gånger har jag varit trött i början och mått lite illa. Jag tror jag mått mest illa denhär gången, i sådär 5 dagar riktigt hemskt, men sen har det lättat. Men jag har ätit hela tiden och lyssnat på kroppen. Tröttheten har också varit hemsk i början och speciellt denhär gången vilket berodde på så lågt hemoglobin, 91 i vecka 7. Med Arthur hade jag också under 100 i början men inte med Sander. Det som skilt denhär graviditeten från de andra två är att denhär gången har jag fått kämpa med hemoglobinet och det har inte velat stiga. Nu har det hela tiden varit krin 100-105 medan de med de andra två sen stigit till kring 140 och hållits högre.
Foglossning har jag känt av alla gånger men denhär gången har det lättat mot slutet, efter kanske vecka 33 eller nåt, tycker inte det varit så de andra gångerna utan då har det blivit värre mot slutet. Sen har jag inte ännu fått ryggont vilket jag haft tidigare. Halsbränna har jag haft sådär 2 gånger och det var också så med de andra. Denhär gången har jag haft mera benproblem och rätt mycket kramp av små saker (som att gå i Puuhamaa vattnet) men krampen går genast bort jag slutar med den dåliga rörelsen.
Utöver det kan jag inte komma på så mycket krämpor. Magen är lite i vägen när jag böjer mig och jag är långsammare och mera flåsig men annars är jag helt som förr. Jogga har jag inte kunnat men det har jag inte heller kunnat med de andra. Men jag har t.ex. igår hoppat trampolin, huggit ved, burit upp och ner på ved och det är absolut inget problem med det. På lördag var jag också på ca 4-5 km promenad med mamma och det kändes ingenstans. Jag har järntankat den senaste veckan och känner mig så mycket piggare ren.
Psykiskt har dethär varit den lättaste graviditeten, konstigt nog. Jag har accepterat att det som kommer så kommer och jag kan inte påverka det. Det kanske också beror på att jag har de två finaste barnen ren. Nu här de senaste dagarna har jag blivit mera orolig och försöker följa med rörelserna noggrant flera gånger per dag. Jag sku nog gå under om det nu sku hända nåt nu, denhär babyn känns ren så kär. Jag är nu också klar att föda och vet att jag klarar det. Jag vill igen föda så naturligt som möjligt och nu hoppas jag att jag eventuellt får möjlighet att föda i vatten, men det ser man sen.
torsdag, juni 19
Bättre humör med energi
Onsdagens humör var tusen gånger bättre än torsdagens. För att må bra så behövs bra mat, rörelse och energi och inte pizza, godis och soffdöende. Energi gillar jag. Så igår börja jag äta bra igen. Jag vattengick med bälte i simhallen 20 min., sprang i en massa butiker (Lidl ensam för mat och sen HM, Lindex, Intersport, Life och Prisma med barn och man och då hitta vi massa bra reakläder åt barnen och nya tossor*) och så var jag ännu ut på kvällen för att aktivera barnen. Fotbollsplanen med bollar och katt och råtta. Och Arthur tyckte jag sku vara råttemor som hela tiden är i boet för han får ju annars genast fast mig när jag är så långsam. Så jag måste ju bevisa att jag inte alls är så långsam så jag sprang med och så hårt det bara gick i mitt tillstånd. Så efter halv timme lek så for vi ännu på en cykeltur. Jag hade helt orken men sen började det kännas av mellan benen och den oönskade foglossningen är back! Har inte känts så skönt att gå idag eller på natten.... Så smarta jag!
Och glad midsommar! Nu far vi till stugan för att frysa.
* Sanders tossor är i storlek 30, han är 3 år 1 månad. Arthurs tossor är i storlek 32 och han är 4 år 8 månader.
Och glad midsommar! Nu far vi till stugan för att frysa.
* Sanders tossor är i storlek 30, han är 3 år 1 månad. Arthurs tossor är i storlek 32 och han är 4 år 8 månader.
tisdag, juni 17
36+4
Nu har jag då kommit till det jobbigaste med graviditeten: Slutet! Jag är helt slut och min ork och mitt humör är rätt uselt. Jag vill helst ligga och slappa och äta och inte göra nåt alls. Tycker att barnen inte får tillräckligt med rörelseaktiviteter men har absolut ingen lust att ta tag i saken. Helst vill jag bara vara.
Och dagens rådgivningsbesök var bara skit. 2½ kg på 2 veckor!!! Och jag som hittills klarat av 6 kg på 34 veckor. Och jo, det var ju möhippaveckoslut med pizza, burgare, chips, chokokex, godis och chokladbitar för min del. Jag fundera inte alls på vad jag stoppa i mig men det märks tydligen genast. Eftersom jag är så störd över det så smällde jag sen i mig en 3/4 megastor pizza och grävde ännu fram några bitar choklad efter det. Nu är det så trångt i magen att jag inte kan röra mig. Imorgon börjar mitt nya liv som ska ge mig energi för de sista 4 veckorna (eller kanske det blir 6 till och med). Passliga portioner mat, bra mat, inga sötsaker och motion 3 gånger i veckan. Och absolut inga kex eller sockrade drickor. Hemoglobinet var igen nere vid 103 och det är väl också en delförklaring till att jag nästan inte orkar gå upp från bastun på landet, eller nån annenstans heller. Så nu får jag börja järntanka ännu mera.
Sen är jag också i slutskedet mentalt. Jag har börjat fundera (och googla) när barnet eventuellt sku födas. Börjat fundera på hur förlossningar kommer igång och har lånat en hel hög med böcker om förlossning coh amning. Jag har börjat dra mig inåt och tankspriddheten bara ökar. Jag börjar säkert snart vara redo.
Och dagens rådgivningsbesök var bara skit. 2½ kg på 2 veckor!!! Och jag som hittills klarat av 6 kg på 34 veckor. Och jo, det var ju möhippaveckoslut med pizza, burgare, chips, chokokex, godis och chokladbitar för min del. Jag fundera inte alls på vad jag stoppa i mig men det märks tydligen genast. Eftersom jag är så störd över det så smällde jag sen i mig en 3/4 megastor pizza och grävde ännu fram några bitar choklad efter det. Nu är det så trångt i magen att jag inte kan röra mig. Imorgon börjar mitt nya liv som ska ge mig energi för de sista 4 veckorna (eller kanske det blir 6 till och med). Passliga portioner mat, bra mat, inga sötsaker och motion 3 gånger i veckan. Och absolut inga kex eller sockrade drickor. Hemoglobinet var igen nere vid 103 och det är väl också en delförklaring till att jag nästan inte orkar gå upp från bastun på landet, eller nån annenstans heller. Så nu får jag börja järntanka ännu mera.
Sen är jag också i slutskedet mentalt. Jag har börjat fundera (och googla) när barnet eventuellt sku födas. Börjat fundera på hur förlossningar kommer igång och har lånat en hel hög med böcker om förlossning coh amning. Jag har börjat dra mig inåt och tankspriddheten bara ökar. Jag börjar säkert snart vara redo.
torsdag, juni 5
Mammaledig!
Idag är min första dag som mammaledig!
Idag ska jag föra barnen till dagis, gå till butiken, söka fram babyns kläder och reda upp i skåp och hyllor (vi var på tisdag till Ikea och köpte ny byrå för babyns kläder och en massa lådor för små saker), laga mat, hoppeligen komma iväg på en 5 km promenad, städa upp hemma, eventuellt vila, hämta barnen, vara ute med barnen, äta mat och sen på kvällen ska jag och Micke och bekanta oss med Lojo sjukhus.Imorgon får vi trevligt mammabesök och sen tänker jag (om vädret tillåter) börja bo på lande. Med nyfödd känns det för avancerat så jag vill hinna vara där massor före. Alltså nu, och då måste allt vara klart hemma.
Att inte äta sötsaker gick bra. På fredag när jag baka så blev det rätt mycket krämsmakande för jag fick det inte riktigt rätt. På lördagen blev det ju sen kaka men helt i vettiga proportioner. Sen höll jag mig bra men på tisdagkväll glömde jag lite bort mig på Ikea och åt resterna av barnets strut och glass.
Jag hade sista läkarbesöket för graviditeten på tisdag och allt var bra. Allt var fast men lite mjukt och det var precis så det ska vara. Hemoglobinet hade jag fått upp till 113 (det var ner till 105 i nåt skede igen) och allt var som det ska vara. Vikten börjar nu gå uppåt men så har det alltid varit. Hittills har det kommit knappa 6 kg till, men i de andra graviditeterna har det också varit efter vecka 34 som jag börjat gå upp massor. Ibland 1 kg/vecka. Ska faktiskt försöka hålla det i styr nu och inte låta sockersuget ta över när jag blir tröttare. Jag känner mig hela tiden enormt hungrig och mjölk sku jag kunna dricka flera liter av just nu och jag dricker också mycket för jag tror att kroppen säger vad som behövs. Annars så har jag börjat känna mig som en valross/flodhäst och det är allt annat än bekvämt att böja ner sig. Jag försökte igår skruva ihop en Ikea hylla på golvet och jag bara flåsa, mådde illa och hade sammandragningar för detdär att böja ner sig känns bara så obekvämt när det inte mera finns nåt rum i magen. Sen fick jag order från rådgivningen att inte sova på rygg men nu har jag börjat sova med amningsdynan och då funkar det bra att ligga på sidan och krama om den.
Och nu ska jag gå och väcka barnen och sen kör denhär dagen igång.
Idag ska jag föra barnen till dagis, gå till butiken, söka fram babyns kläder och reda upp i skåp och hyllor (vi var på tisdag till Ikea och köpte ny byrå för babyns kläder och en massa lådor för små saker), laga mat, hoppeligen komma iväg på en 5 km promenad, städa upp hemma, eventuellt vila, hämta barnen, vara ute med barnen, äta mat och sen på kvällen ska jag och Micke och bekanta oss med Lojo sjukhus.Imorgon får vi trevligt mammabesök och sen tänker jag (om vädret tillåter) börja bo på lande. Med nyfödd känns det för avancerat så jag vill hinna vara där massor före. Alltså nu, och då måste allt vara klart hemma.
Att inte äta sötsaker gick bra. På fredag när jag baka så blev det rätt mycket krämsmakande för jag fick det inte riktigt rätt. På lördagen blev det ju sen kaka men helt i vettiga proportioner. Sen höll jag mig bra men på tisdagkväll glömde jag lite bort mig på Ikea och åt resterna av barnets strut och glass.
Jag hade sista läkarbesöket för graviditeten på tisdag och allt var bra. Allt var fast men lite mjukt och det var precis så det ska vara. Hemoglobinet hade jag fått upp till 113 (det var ner till 105 i nåt skede igen) och allt var som det ska vara. Vikten börjar nu gå uppåt men så har det alltid varit. Hittills har det kommit knappa 6 kg till, men i de andra graviditeterna har det också varit efter vecka 34 som jag börjat gå upp massor. Ibland 1 kg/vecka. Ska faktiskt försöka hålla det i styr nu och inte låta sockersuget ta över när jag blir tröttare. Jag känner mig hela tiden enormt hungrig och mjölk sku jag kunna dricka flera liter av just nu och jag dricker också mycket för jag tror att kroppen säger vad som behövs. Annars så har jag börjat känna mig som en valross/flodhäst och det är allt annat än bekvämt att böja ner sig. Jag försökte igår skruva ihop en Ikea hylla på golvet och jag bara flåsa, mådde illa och hade sammandragningar för detdär att böja ner sig känns bara så obekvämt när det inte mera finns nåt rum i magen. Sen fick jag order från rådgivningen att inte sova på rygg men nu har jag börjat sova med amningsdynan och då funkar det bra att ligga på sidan och krama om den.
Och nu ska jag gå och väcka barnen och sen kör denhär dagen igång.
måndag, juni 2
Amma eller studera eller både och.
Nu ska jag fortsätta på mina höstfunderingar.
För jag har insett att jag nog vill börja studera ren på hösten, speciellt eftersom den kurs som gjort att jag sökt dit, humanitär logistik, går på hösten och den brukar inte ens gå alla år. Så om jag inte går den nu så kan det gå 2 år tills den går nästa gång och det är den kursen jag sku villa ha som bas för allting.
Den kursen börjar i september och då är babyn nästan 2 månader, alltså yttepytteliten. Sku säkert kunna vara med (får man ha babyn med i skolor?) och bli ammad om han/(hon) är olycklig, men sen vet jag också med mig själv att jag inte kan koppla av och ta in nåt av en föreläsning om jag hela tiden ska gulla med en baby som sovit hela bilvägen till stan. Och det sku ju bara vara några timmar i veckan om jag går en kurs, max 4-6 i veckan. Och Micke sku säkert få fixat med jobbet och mamma sku kunna hjälpa och Arhtur och Sander sku vara på dagis så det sku funka och jag sku också kunna lämna babyn. Men då är det ju amningen, den som varit så jobbig hittills och som jag nu ska satsa massor på. Och om babyn inte är med mig så kan jag inte alltid vara där och amma och då går det säkert snabbt utför igen. Men sen igen, är amningen sist och slutligen så viktig att den går före precis allt annat? Ska jag vänta 2 år bara för att kunna sitta hemma och amma ? Och sen kan det ju ändå hända att det skiter sig fast jag försöker hur mycket som helst.
Så ja. Studier på hösten blir det nog. Tror jag.
För jag har insett att jag nog vill börja studera ren på hösten, speciellt eftersom den kurs som gjort att jag sökt dit, humanitär logistik, går på hösten och den brukar inte ens gå alla år. Så om jag inte går den nu så kan det gå 2 år tills den går nästa gång och det är den kursen jag sku villa ha som bas för allting.
Den kursen börjar i september och då är babyn nästan 2 månader, alltså yttepytteliten. Sku säkert kunna vara med (får man ha babyn med i skolor?) och bli ammad om han/(hon) är olycklig, men sen vet jag också med mig själv att jag inte kan koppla av och ta in nåt av en föreläsning om jag hela tiden ska gulla med en baby som sovit hela bilvägen till stan. Och det sku ju bara vara några timmar i veckan om jag går en kurs, max 4-6 i veckan. Och Micke sku säkert få fixat med jobbet och mamma sku kunna hjälpa och Arhtur och Sander sku vara på dagis så det sku funka och jag sku också kunna lämna babyn. Men då är det ju amningen, den som varit så jobbig hittills och som jag nu ska satsa massor på. Och om babyn inte är med mig så kan jag inte alltid vara där och amma och då går det säkert snabbt utför igen. Men sen igen, är amningen sist och slutligen så viktig att den går före precis allt annat? Ska jag vänta 2 år bara för att kunna sitta hemma och amma ? Och sen kan det ju ändå hända att det skiter sig fast jag försöker hur mycket som helst.
Så ja. Studier på hösten blir det nog. Tror jag.
fredag, maj 30
Magen och dagen
Magen i vecka 34+0 just före vi for iväg till simhallen. Jag var småirriterad över att det tog så länge för Micke att dricka kaffe och att han sku hålla på och skriva med telefon när vi sku fara iväg så snabbt som möjligt men sen tyckte jag nog ändå att det var akut viktigt med magfoton... Logiskt. Men just då kändes det superviktigt.
Så genast efter morgonmålet och fotona så for vi och simma. Jag vattensprang i 20 minuter och barnen åka massa rutchbana och simma och dök. Sen hem till lunch då alla var vrålhungriga och åt som hästar. Sen påbörja jag dagens bakprojekt, 4 plåtar morotsrutor för examensfester imorgon. Det gick smidigt för Micke gick just då och sätta Sander och sova och Arthur hjälpte riva morot. 2 timme senare var allt gjort och det rymdes till och med i kylen och köket var skinande rent (alltså så massor det underlättar då man också börjar med rent kök). Sen tog vi tag i bakgården. KLippte förra sommarens torkade rosor coh grävde fram dem bland allt ogräs (och hoppas nu att de får nytt liv), putsa terassen och möblerna från allt pollen och rev upp gräs från rabatterna. Sen var det också inne rörigt och jag redde upp det samtidigt som jag laga tortillamiddag. Genast efter middagen cykla vi till citymarket och hem kom vi först kvart över 7 och då var nog all kraft slut från min gravida kropp och då kände jag att jag inte är som "vanligt". Kraften var bara slut. Men jag hade lovat filmkväll till fredan så vi satt genast på Rio och smaska på äppel och majssnacks (barnen har igen hittat dem och tycker de är så goda). Och nu ska det också smaka gott med sängen åt mig,
torsdag, maj 29
6 veckor kvar
Imorgon är det exakt 6 veckor till den beräknade dagen för barn nummer 3. 34+0 i graviditeten och vissa sku säga att det är den 35:e graviditetsveckan! Alltså helt sjukt. Jag hinner inte med alls och denhär graviditeten har psykiskt varit så olik de andra. Otåligheten och oron och den sjukliga väntan har inte ännu heller kommit och det är ju jättebra men ändå så ovant. Jag har ju varit otåligheten och oroaren nummer ett förr och jag hinner ju ännu bli det men då bara för en kort tid.
Men nu känner jag också att jag kommer till en ny fas i denhär graviditeten. Boningsfasen. Jag börjar nu förbereda på ett annat sätt inför babyn. Börjar kolla på tygblöjor. Funderar på hylla för babyns kläder (för alla skåp är proppfulla!) Funderar på hur sovrummet ska vara. Kommer säkert snart att börja söka fram kläder och tvätta upp kläder och sånt. Sen är det också att reda upp andra skåp och göra allt klart så länge jag nu orkar. Och sy saker och fixa klart.
Graviditetsmässigt mår jag igen super. Foglossningen har mirakulöst lättat och stör mig inte alls mera. Ryggävrk har jag inte heller och inte nåt annat problem heller. Ibland känns magen lite i vägen när jag plockar upp saker men that's it! Humörmässigt har jag kommit till en instabil fas. Jag blir arg som ett bi eller på 0 sekunder och blir helt sjukligt upprörd och skriker till. Sen nån minut senare konstaterar jag hur irrationellt och ologiskt det var att bli så arg för ingenting och så blir jag som om inget hänt. Stackars barn och stackars man.
Och jag sku villa finnas på så mycket flera foton. Ens ett. Imorgon ska Micke få vara magfotograf så att det nu ens finns nån magbild från denna graviditet.
Men nu känner jag också att jag kommer till en ny fas i denhär graviditeten. Boningsfasen. Jag börjar nu förbereda på ett annat sätt inför babyn. Börjar kolla på tygblöjor. Funderar på hylla för babyns kläder (för alla skåp är proppfulla!) Funderar på hur sovrummet ska vara. Kommer säkert snart att börja söka fram kläder och tvätta upp kläder och sånt. Sen är det också att reda upp andra skåp och göra allt klart så länge jag nu orkar. Och sy saker och fixa klart.
Graviditetsmässigt mår jag igen super. Foglossningen har mirakulöst lättat och stör mig inte alls mera. Ryggävrk har jag inte heller och inte nåt annat problem heller. Ibland känns magen lite i vägen när jag plockar upp saker men that's it! Humörmässigt har jag kommit till en instabil fas. Jag blir arg som ett bi eller på 0 sekunder och blir helt sjukligt upprörd och skriker till. Sen nån minut senare konstaterar jag hur irrationellt och ologiskt det var att bli så arg för ingenting och så blir jag som om inget hänt. Stackars barn och stackars man.
Och jag sku villa finnas på så mycket flera foton. Ens ett. Imorgon ska Micke få vara magfotograf så att det nu ens finns nån magbild från denna graviditet.
tisdag, maj 13
Tankar inför förlossning
Det kan hända att jag om sådär 60 dagar (!) eller 8 veckor (!) kommer att föda ett barn igen.
För nästan 5 år sen, då jag sku föda mitt första barn så var tankarna inför en kommande förlossning helt annorlunda. Jag tänkte väl nåt i stil med att det inte kan vara så farligt, att man nog klarar det utan mediciner, att kroppen nog kan det och att man på sjukhuset vet vad som ska göras. Jag visste lite själv om vad som kunde göras och lita mest på sjukhuspersonalen. Jag kämpa nog länge mot värkarna men till slut tog jag ju då epiduralen som sen gjorde att jag föll i golvet, låg på rygg och krysta och inte visste vad jag sku göra för att få ut ungen.
Med Sander visste jag bättre. Jag läste på, skaffa mig en doula och visste helt konkret vad jag kunde göra för att hjälpa till i förlossningen. Jag var en mycket aktivare föderska och den förlossningen gick helt så smidigt det kunde och min kropp kunde det. Men sen efter att ungen var ute blev jag igen passiv och ifrågasatte inget.
Inför denhär gången var jag först rätt rädd. Rädd för den hemska smärtan som skär en itu, rädd för att inte orka stå ut med det och klara av det. Men så tog jag till min bibel, boken föda utan rädsla, och redan efter några sidor blev jag lugn. För dethär kan ju min kropp, den kan det och det är ingen fara, jag måste bara hjälpa den. Slappna av, andas tyst, göra mig tung och låta smärtan gå över mig och tänka positivt. Det är ju ändå en kort stund och sen blir det paus. Vila och samla krafter och inte analysera så mycket. Gå in i migsjälv och låta det komma. Och jag vet att det kommer att gå bra. Det kommer att vara smärtsamt och otrevligt men det kommer att gå bra. Men nu är det mest skedet efteråt jag funderar på. K-vitamin är jag skeptisk till för jag tror ju på människokroppen och naturlig födsel. Men sen så har det ju minskat "verenvuototaudin riski" med massor, och jag vill på inget vis utsätta babyn för fara. Så nu funderar jag på att ge det genom munnen, det känns så brutalt att genast börja picka en nyfödd. Men det är nåt jag ska diskutera ännu med rådgivning och sjukhus. En annan sak jag ska diskutera och fundera på är behovet av att ge mig spruta för att förstärka värkarna när moderkakan ska ut. Jag fatta inte vad det handla om när Sander hade fötts ut för jag visste inte ens om att det ges på rutin, men om nu min kropp har kunnat klämma ut ett barn så ska den väl med kunna klämma ut moderkakan, annars sku ju kroppen vara konstig. Dessutom var eftervärkarna förra gången helt hemska och kanske de inte sku vara lika hemska om kroppen fick sköta sig själv. En sista sak jag ska vara uppmärksam på (eller kanske Micke då) är att navelsträngen inte genast kläms fast och sen klipps av utan att den får pulsera klart. Jag vill nog ändå genast ha upp barnet i famnen för så tror jag nog också naturen tänkt det, men det kan vara fast en stund. Sen ska babyn ligga vid mitt bröst länge, länge före det vägs och mäts.
Är det nåt mera jag borde komma ihåg att tänka på för efter förlossningen? Och som man ser, på 5 år händer massor. Då godkände jag det mesta och lita på systemen medan jag nu är så mycket mera skeptisk och tror på riktigt att så många saker görs helt i onödan. Kroppen kan ju nog!
För nästan 5 år sen, då jag sku föda mitt första barn så var tankarna inför en kommande förlossning helt annorlunda. Jag tänkte väl nåt i stil med att det inte kan vara så farligt, att man nog klarar det utan mediciner, att kroppen nog kan det och att man på sjukhuset vet vad som ska göras. Jag visste lite själv om vad som kunde göras och lita mest på sjukhuspersonalen. Jag kämpa nog länge mot värkarna men till slut tog jag ju då epiduralen som sen gjorde att jag föll i golvet, låg på rygg och krysta och inte visste vad jag sku göra för att få ut ungen.
Med Sander visste jag bättre. Jag läste på, skaffa mig en doula och visste helt konkret vad jag kunde göra för att hjälpa till i förlossningen. Jag var en mycket aktivare föderska och den förlossningen gick helt så smidigt det kunde och min kropp kunde det. Men sen efter att ungen var ute blev jag igen passiv och ifrågasatte inget.
Inför denhär gången var jag först rätt rädd. Rädd för den hemska smärtan som skär en itu, rädd för att inte orka stå ut med det och klara av det. Men så tog jag till min bibel, boken föda utan rädsla, och redan efter några sidor blev jag lugn. För dethär kan ju min kropp, den kan det och det är ingen fara, jag måste bara hjälpa den. Slappna av, andas tyst, göra mig tung och låta smärtan gå över mig och tänka positivt. Det är ju ändå en kort stund och sen blir det paus. Vila och samla krafter och inte analysera så mycket. Gå in i migsjälv och låta det komma. Och jag vet att det kommer att gå bra. Det kommer att vara smärtsamt och otrevligt men det kommer att gå bra. Men nu är det mest skedet efteråt jag funderar på. K-vitamin är jag skeptisk till för jag tror ju på människokroppen och naturlig födsel. Men sen så har det ju minskat "verenvuototaudin riski" med massor, och jag vill på inget vis utsätta babyn för fara. Så nu funderar jag på att ge det genom munnen, det känns så brutalt att genast börja picka en nyfödd. Men det är nåt jag ska diskutera ännu med rådgivning och sjukhus. En annan sak jag ska diskutera och fundera på är behovet av att ge mig spruta för att förstärka värkarna när moderkakan ska ut. Jag fatta inte vad det handla om när Sander hade fötts ut för jag visste inte ens om att det ges på rutin, men om nu min kropp har kunnat klämma ut ett barn så ska den väl med kunna klämma ut moderkakan, annars sku ju kroppen vara konstig. Dessutom var eftervärkarna förra gången helt hemska och kanske de inte sku vara lika hemska om kroppen fick sköta sig själv. En sista sak jag ska vara uppmärksam på (eller kanske Micke då) är att navelsträngen inte genast kläms fast och sen klipps av utan att den får pulsera klart. Jag vill nog ändå genast ha upp barnet i famnen för så tror jag nog också naturen tänkt det, men det kan vara fast en stund. Sen ska babyn ligga vid mitt bröst länge, länge före det vägs och mäts.
Är det nåt mera jag borde komma ihåg att tänka på för efter förlossningen? Och som man ser, på 5 år händer massor. Då godkände jag det mesta och lita på systemen medan jag nu är så mycket mera skeptisk och tror på riktigt att så många saker görs helt i onödan. Kroppen kan ju nog!
fredag, maj 9
31+0
 |
| Arthur sku fota min mage här en dag. En bild som är mycket förvrängd på alla sätt. Men det ända jag har. Magen är liten också denna gång. |
 |
| Jag fick rosa rosor på Sanders kalas och de gör mig så glad. SPeciellt glad när de matchar med rosa muggar och mina barn och ny, fin mjölkburk. |
Men igår var här en 5 veckors baby och i förrgår en 10 veckors baby. Och jessus vad de är gulliga. Men så är det ju alltid med andras babyn, supergulliga och härliga för det är inte dig de är fast i som iglar. Micke visa också att han ännu klarar av 5 veckors babysar och böt världsvant bajsblöja på babyn. Så det är ju bra! Mina barn är superintresserade av babysar men konstatera att Sander nog inte ännu är tillräckligt mogen för det. Arthur titta och paja sakta och hämta speldosa och leksaker. Sander hoppa och härja kring babyn och höll på att ramla över den. Sen roffa de åt sig alla kex, hällde ut alla pussel och var överlag så oroliga och busiga som det bara går. Men som Micke konstatera efteråt så var de säkert svartsjuka och uppmärksamhetssjuka eftersom jag och Micke tyckte det var härligt att gulla med babyn och de inte riktigt hitta sin roll där. Vi var också på rådgivningen igår, hela familjen, och rådgivningstanten gav ett bra råd om att jag sen ska komma ihåg att ge babyn åt Micke när han är hemma så att jag kan fokusera på de större barnen eftersom de ju också behöver mig. Självklart förstås men det kanske man bara inte sku komma på själv.
Jo, så hela patrasket var dit igår när jag hade 30 veckors rådgivning. Barnen ville höra hjärljud och det regna ute och Micke har inte ännu en gång varit med under denhär graviditeten. Barnen tyckte det var spännande med blodtryck och hemoglobintagning och när hon kände på magen och lyssna på hjärtat. Allt bra med babyn och mig. Hemoglobinet har igen sjunkit (fick upp det till 120 efter att det var 91, sen har det gått 116, 110 och nu var det 105) så jag måste bli bättre med hjärnet och sen säkert börja göra några nässel-persilja-apelsin smoothien. Vikten som jag stressat massor med var helt vettig och nu är total viktuppgång 4 kg. Men det går ju så lätt uppåt så ska nog fortsättningsvis se över vad jag stoppar i mig. Och sen gå promenader och vattenspringa om vi är i simhallen. Nästa rådgivning är ren om 2 veckor och så fortsätter det väl sen. Jag reservera också rundur till sjukhuset och dit är det typ 4 veckor. Sen vet jag nåt roligt varje veckoslut (förutom ett) ända fram tills jag är i vecka 38. Så dethär kommer att gå med racerfart.
fredag, maj 2
Kroppen säger till och namnfunderingar
Idag är det exakt 10 veckor till beräknad dag. Endast 70 dagar alltså. Och jag är nog inte alls klar, inte ens nära på. Inte mentalt och inte konkret heller. Måste ju få färdigt en massa fotoböcker. Och måste preppa mig själv inför att bli 3 barns mamma. Jag måste orka fast jag inte sku och jag måste vara konsekvent och dra gränser för speciellt Sander. Jag måste leda barnen genom förändringen och det inser jag nu vilket jag inte fattade då Sander kom. Sen måste jag igen kunna släppa tyglarna för de äldre barnen och låta andra göra på sitt sätt med dem och ta hand om dem, sänka standarden och kraven på maten och aktiviteterna och allt annat. Som tur har jag ännu 10 veckor på mig att förbereda mig mentalt. Och sen är det ju hur Micke ska klara det och hur han tar det när han inte alls blir sedd och uppmärksammad. Hoppas att han sku ha lärt sig till en tredje gång och att inte de först 2 åren bara är gräl. Och sen är det ju amningen. Hur ska jag få det och funka denhär gången (boktips någon?).
Och nu måste jag bättre börja lyssna på mig själv och vila. Igårkväll kolapsa jag. Jag sku inte ha orkat städa undan efter maten och plocka och fixa allt och så mittiallt vid diskhon kände jag bara hur kroppen börja falla till golvet och plötsligt låg jag på golvet. Efter det låg jag bara i soffan, i en timme. Grät emellanåt och orka inget, helt slutpumpad på all kraft. Orka inte ens lyfta handen. Kände mig som en sten. Arthur var ju superorolig och jag försökte förklara om hormoner och att jag bara inte orkar. Och det känns så fel att jag inte alltid sku orka. Jag gör ju inget vettigt heller (som i att jobba) och är ju bara hemma. Men eftersom situationen är så så kräver jag otroligt massor av mig själv. Jag sköter allt, gör allt och är näst intill alltid lugn och sansad och vettig med barnen. Och igår var vi i Kyrkslätt på första maj och det var lugnt och inte alls stressigt men vi satt inte Sander och sova på dagen där och det resultera i katastrof och när vi kom hem så skrek han i en timme, mestadels i min famn, över en pastillburk som jag borde kasta på golvet men vägra göra... Så till slut orka jag bara inte. Men idag har jag igen varit mera energisk också kanske för att Micke förstod att han måste "steppa up" och skötte igår hela kvällsrumban och idag morse hela morgonrumban. Sen fick vi ju det bästa besöket med små och stora norrmän och allt blev bättre. Men måste lära mig att ta det lugnt, inte alltid göra nåt vettigt och klokt. (Och bloggande räknar jag faktiskt som klokt eftersom det är bästa terapin för mig)
Graviditetsmässigt börjar jag känna mig tyngre. Vappmunkarna har inte hjälpt och brösten känns mega och likaså allt annat. Foglossningen har jag börjat känna ordentligare av och om jag varit stilla en längre stund liggande så gör det ont när jag stiger upp i benet mellan benen. Kan inte alls springa mera men nog som tur promenera utan problem ännu. Utöver det är allt bra och precis som det varit i tidigare graviditeter. Om jag behöver gå på wc så får jag superlätt sammandragningar och magen blir helt hård. Jobbigt är det på förmiddagen om jag går i butiken eftersom jag dricker så mycket te och vatten på morgonen...
Inför tredje barnet är den största stressen namnet. Det ska vara ca 5-6 bokstäver. Inte nåt som automatiskt blir smeknamn. Inte börja på A eller S. Inte vara bland de vanligaste namnen men inte vara konstigt heller. Jag gillar E namn. Edvin störtgillar jag men är lite för populärt. Elmer kom jag på att var bra men det är för bonidgt åt Micke. Robin var jag länge inne på men min bror konstatera att alla bara tänker på popsångaren. Lukas och Linus har jag också varit inne på men de är nu inte riktigt super. Sen störtgillar jag Vilde som namn men har konstaterat att det inte funkar. Så ja. Det finna inget vettigt. (Och om det sku vara en flicka så sku det säkert bli nåt i stil med Ingrid, Elsa och säkert Isabel som mellannamn men eftersom jag är så säker på att det är pojke är det onödigt att sätta energi på det). Jag tar mer än gärna emot namnförslag åt pojkar!!!
Och nu måste jag bättre börja lyssna på mig själv och vila. Igårkväll kolapsa jag. Jag sku inte ha orkat städa undan efter maten och plocka och fixa allt och så mittiallt vid diskhon kände jag bara hur kroppen börja falla till golvet och plötsligt låg jag på golvet. Efter det låg jag bara i soffan, i en timme. Grät emellanåt och orka inget, helt slutpumpad på all kraft. Orka inte ens lyfta handen. Kände mig som en sten. Arthur var ju superorolig och jag försökte förklara om hormoner och att jag bara inte orkar. Och det känns så fel att jag inte alltid sku orka. Jag gör ju inget vettigt heller (som i att jobba) och är ju bara hemma. Men eftersom situationen är så så kräver jag otroligt massor av mig själv. Jag sköter allt, gör allt och är näst intill alltid lugn och sansad och vettig med barnen. Och igår var vi i Kyrkslätt på första maj och det var lugnt och inte alls stressigt men vi satt inte Sander och sova på dagen där och det resultera i katastrof och när vi kom hem så skrek han i en timme, mestadels i min famn, över en pastillburk som jag borde kasta på golvet men vägra göra... Så till slut orka jag bara inte. Men idag har jag igen varit mera energisk också kanske för att Micke förstod att han måste "steppa up" och skötte igår hela kvällsrumban och idag morse hela morgonrumban. Sen fick vi ju det bästa besöket med små och stora norrmän och allt blev bättre. Men måste lära mig att ta det lugnt, inte alltid göra nåt vettigt och klokt. (Och bloggande räknar jag faktiskt som klokt eftersom det är bästa terapin för mig)
Graviditetsmässigt börjar jag känna mig tyngre. Vappmunkarna har inte hjälpt och brösten känns mega och likaså allt annat. Foglossningen har jag börjat känna ordentligare av och om jag varit stilla en längre stund liggande så gör det ont när jag stiger upp i benet mellan benen. Kan inte alls springa mera men nog som tur promenera utan problem ännu. Utöver det är allt bra och precis som det varit i tidigare graviditeter. Om jag behöver gå på wc så får jag superlätt sammandragningar och magen blir helt hård. Jobbigt är det på förmiddagen om jag går i butiken eftersom jag dricker så mycket te och vatten på morgonen...
Inför tredje barnet är den största stressen namnet. Det ska vara ca 5-6 bokstäver. Inte nåt som automatiskt blir smeknamn. Inte börja på A eller S. Inte vara bland de vanligaste namnen men inte vara konstigt heller. Jag gillar E namn. Edvin störtgillar jag men är lite för populärt. Elmer kom jag på att var bra men det är för bonidgt åt Micke. Robin var jag länge inne på men min bror konstatera att alla bara tänker på popsångaren. Lukas och Linus har jag också varit inne på men de är nu inte riktigt super. Sen störtgillar jag Vilde som namn men har konstaterat att det inte funkar. Så ja. Det finna inget vettigt. (Och om det sku vara en flicka så sku det säkert bli nåt i stil med Ingrid, Elsa och säkert Isabel som mellannamn men eftersom jag är så säker på att det är pojke är det onödigt att sätta energi på det). Jag tar mer än gärna emot namnförslag åt pojkar!!!
söndag, februari 16
Gravidstatus
Just nu är jag gravid i vecka 19+2. Och det gick precis som jag aldrig ens kunnat drömma om att det sku gå, men ändå nog hoppats på: Jag kom såhär långt i graviditeten under praktiken. Nästan hälften är över och jag har inte hunnit oroa mig utan bara fått ta det som det kommer. (Nu med slutet kan det sen bli annat).
Jag tycker att det är superroligt att vara gravid nu när barnen ändå är såpas stora. De frågar och funderar mycket och speciellt nästan 4½ åringen är jättesmart med sina funderingar. En dag fråga han om vi har tutt och haklapp för det behöver ju babyn och så fundera vi på vad man ska göra med tutten och så berätta jag om att babyn vill suga på mammans bröst (och att de också gjort det) men att om det inte alltid går är det bra med tutt. Och så har Arthur fundera på babyns bilstol och jag har berättat att den har en egen och nu har Arthur också gett förslag på var den ska komma. Sen fundera han om han får lyfta babyn och så svara jag att i början så får de ha babyn i famnen för man måste vara försiktig med nacken. Det tyckte han var bra och konstatera att han ska då ha tutt åt babyn när han inte har några bröst. Det är bara så härligt att dela dethär med dem och lära dem nåt helt nytt. Jaa, och så tyckte han babyn kunde heta Sand! Arthur är också jättenyfiken på småbarn och tittar massor på dem. Sött var det också när jag berätta att när Arthur var baby så fanns inte Sander utan att Sander föddes först senare. Och så fråga Arthur att: "Vem lekte med mig då?" (Han mena att Sander ju haft honom att leka med, men vem hade han?)
Jag har ju mått bra. Hade hemsk godishimo förra veckan (och jag tycker inte ens om godis!) och rör inte alls på mig (men det skyller jag på tidsbrist). Idag ska jag gå på en gå/jogg länk. Och orsaken är att mina ben har börjat bråka och de har de inte tidigare gjort, men tidigare har jag inte heller varit så stillasittande. Iaf så gör det ont i benen nedanför knät, restless legs har jag listat ut att det kan kallas. Körde en dag med stödstrumpor på jobbet och det funka utmärkt. Sen har jag också köpt magnesium. Men motion är säkert bäst av allt. Ibland känner jag lite av foglossning när jag stiger upp men jag kunde ändå göra en mini joggrunda nån dag sen och det gjorde inte ont så ännu är det inte så farligt. Måste bara hinna jogga lite innan det blir värre. Ja, för joggning är ju nåt jag inte gjort på 17 veckor men nog så gärna sku villa göra (efter vecka 13-14 har det bara varit lathet och tidsbrist att skylla på, nu är hemoglobinet helt ok).
Jag tycker att det är superroligt att vara gravid nu när barnen ändå är såpas stora. De frågar och funderar mycket och speciellt nästan 4½ åringen är jättesmart med sina funderingar. En dag fråga han om vi har tutt och haklapp för det behöver ju babyn och så fundera vi på vad man ska göra med tutten och så berätta jag om att babyn vill suga på mammans bröst (och att de också gjort det) men att om det inte alltid går är det bra med tutt. Och så har Arthur fundera på babyns bilstol och jag har berättat att den har en egen och nu har Arthur också gett förslag på var den ska komma. Sen fundera han om han får lyfta babyn och så svara jag att i början så får de ha babyn i famnen för man måste vara försiktig med nacken. Det tyckte han var bra och konstatera att han ska då ha tutt åt babyn när han inte har några bröst. Det är bara så härligt att dela dethär med dem och lära dem nåt helt nytt. Jaa, och så tyckte han babyn kunde heta Sand! Arthur är också jättenyfiken på småbarn och tittar massor på dem. Sött var det också när jag berätta att när Arthur var baby så fanns inte Sander utan att Sander föddes först senare. Och så fråga Arthur att: "Vem lekte med mig då?" (Han mena att Sander ju haft honom att leka med, men vem hade han?)
Jag har ju mått bra. Hade hemsk godishimo förra veckan (och jag tycker inte ens om godis!) och rör inte alls på mig (men det skyller jag på tidsbrist). Idag ska jag gå på en gå/jogg länk. Och orsaken är att mina ben har börjat bråka och de har de inte tidigare gjort, men tidigare har jag inte heller varit så stillasittande. Iaf så gör det ont i benen nedanför knät, restless legs har jag listat ut att det kan kallas. Körde en dag med stödstrumpor på jobbet och det funka utmärkt. Sen har jag också köpt magnesium. Men motion är säkert bäst av allt. Ibland känner jag lite av foglossning när jag stiger upp men jag kunde ändå göra en mini joggrunda nån dag sen och det gjorde inte ont så ännu är det inte så farligt. Måste bara hinna jogga lite innan det blir värre. Ja, för joggning är ju nåt jag inte gjort på 17 veckor men nog så gärna sku villa göra (efter vecka 13-14 har det bara varit lathet och tidsbrist att skylla på, nu är hemoglobinet helt ok).
torsdag, februari 6
Ännu mera dagisfunderingar
Man kan se på saker från så många olika perspektiv och så är det ju omöjligt att säga vilket som är rätt.
Jag dagisangstar helt hemskt för tillfället. Vad ska vi göra med dagsiplatserna i mars om/när jag inte hittar jobb. Hur ska det fortsätta i augusti om/när vi får baby.
Barnen har efter julen varit på dagis 6 veckor och före julen så var de ända från augusti där. Men nästa vecka är första veckan (och säkert sista) de har 4 dagar och på hösten hade de många gånger 5-6 dagar ledigt mellan dagisdagarna. De var också hemma 2½ under julen och nu har de 4 veckor ledigt och på sommaren sku de kunna ha 2-3 månader. På basen av det så är det inte så dagisförstörda. Jag ser inte att dagis sku ha hämtat med sig nåt hemskt. Sander knuffar ganska hårt men det är för att han hänger efter Arthur och hans kompisar på eftermiddagen och de knuffar (på lek) medan Sander inte förstår den leken än. Arthur har svårt att somna på dagiskvällarna när han vilat där men annors ser jag nog inget värre fel på barnen.
Och jag kommer så bra ihåg då när jag inte hade barn. Min åsikt var då att förstås ska barnet få vara med sina kopisar och i sin omgivning, att varför ska de tas därifrån bort. Dagis hörde ju till deras liv.
Sen blev jag mamma till en liten mammig Arthur (nu är han helt pappig eftersom pappa kan leka med smålegon och bygga med dem och rita turtlesar och sånt som mamma är så ointresserad av och dålig på). Då börja jag tycka synd om barnen på dagis. Tyckte att barnen förstås allra helst sku vara hemma med mamma eller pappa.
Men nu vet jag inte mera var jag är. Nu har ett nytt perspektiv kommit till mitt huvud. Och det är att släppa taget och låta barnen se och lära sig att det finns nåt annat i världen och andra sätt och att man ska anpssa sig till det. Lära sig fungera i grupp. Och det är ju ett krångligt perspektiv, för när är det lämpligt med sånt? Och är det nödvändigt? Måste man göra som alla andra? Måste man vara del av gruppen? Och troligtvis inte, man kan hemskola och hemsköta och vara i full kontroll. Vara den som enbart inverkar på barnet. Men sen tänker jag perspektiv, gruppdelaktighet och sen blir allt igen helt omvänt.
Och just nu är jag säker på att Arthur får vara på dagis hela tiden. 3 dagar i veckan. Antingen 9-12 (vilket säkert stöter på mycket motstånd av Arthur) eller 9-15/15.30. Sander har jag ena sekunden tänkt ta bort, andra sekunden hålla kvar och så blir jag igen helt snurrig.
Och ja, så var det ju ännu mina eventuella studier (om jag kommer in då). När ska jag börja och hur påverkar det systemen?
Jag dagisangstar helt hemskt för tillfället. Vad ska vi göra med dagsiplatserna i mars om/när jag inte hittar jobb. Hur ska det fortsätta i augusti om/när vi får baby.
Barnen har efter julen varit på dagis 6 veckor och före julen så var de ända från augusti där. Men nästa vecka är första veckan (och säkert sista) de har 4 dagar och på hösten hade de många gånger 5-6 dagar ledigt mellan dagisdagarna. De var också hemma 2½ under julen och nu har de 4 veckor ledigt och på sommaren sku de kunna ha 2-3 månader. På basen av det så är det inte så dagisförstörda. Jag ser inte att dagis sku ha hämtat med sig nåt hemskt. Sander knuffar ganska hårt men det är för att han hänger efter Arthur och hans kompisar på eftermiddagen och de knuffar (på lek) medan Sander inte förstår den leken än. Arthur har svårt att somna på dagiskvällarna när han vilat där men annors ser jag nog inget värre fel på barnen.
Och jag kommer så bra ihåg då när jag inte hade barn. Min åsikt var då att förstås ska barnet få vara med sina kopisar och i sin omgivning, att varför ska de tas därifrån bort. Dagis hörde ju till deras liv.
Sen blev jag mamma till en liten mammig Arthur (nu är han helt pappig eftersom pappa kan leka med smålegon och bygga med dem och rita turtlesar och sånt som mamma är så ointresserad av och dålig på). Då börja jag tycka synd om barnen på dagis. Tyckte att barnen förstås allra helst sku vara hemma med mamma eller pappa.
Men nu vet jag inte mera var jag är. Nu har ett nytt perspektiv kommit till mitt huvud. Och det är att släppa taget och låta barnen se och lära sig att det finns nåt annat i världen och andra sätt och att man ska anpssa sig till det. Lära sig fungera i grupp. Och det är ju ett krångligt perspektiv, för när är det lämpligt med sånt? Och är det nödvändigt? Måste man göra som alla andra? Måste man vara del av gruppen? Och troligtvis inte, man kan hemskola och hemsköta och vara i full kontroll. Vara den som enbart inverkar på barnet. Men sen tänker jag perspektiv, gruppdelaktighet och sen blir allt igen helt omvänt.
Och just nu är jag säker på att Arthur får vara på dagis hela tiden. 3 dagar i veckan. Antingen 9-12 (vilket säkert stöter på mycket motstånd av Arthur) eller 9-15/15.30. Sander har jag ena sekunden tänkt ta bort, andra sekunden hålla kvar och så blir jag igen helt snurrig.
Och ja, så var det ju ännu mina eventuella studier (om jag kommer in då). När ska jag börja och hur påverkar det systemen?
måndag, januari 20
Rådgivning och förhållande
Jag hade rådgivning idag i vecka 15+3. Roligt att gå ofta där speciellt nu då man inte kan räkna med att allt är bra då rörelserna inte är starka och regelbundna.
Men allt var bra. Fick höra hjärljud och de var så hårda och babyn böka runt. Mitt hemoglobin hade stigit till 120 (jeee!) och vikten var samma och allt var bra. Diskutera länge kring familjevåld och det tycker jag att är så jättebra. Fick fylla i en blankett och så fråga hon mig vad jag förstår med familjevåld. Och det roligaste var nog när jag sku definiera vårt förhållande med Micke på den lappen. Det är ju ibland utmärkt, ibland skit och ibland ok. På en vecka kan vi få in precis allt. Det är liksom småbarnvardagligt med två människor som är väldigt olika och som sällan har tid att prata och förväntar sig att saker bara löper fast kommunikationen ibland saknas. Och nu har det varit ännu svårare att få in prattid. När Micke är hemma på kvällarna nattar han barnen (och han sitter i rummet med sin telefon tills de somnat). Den sista somnar oftast 9 och han kommer ut efter det, men jag måste gå och sova 9 för att orka upp 6. Så ingen prattid där. På vardagsmorgnar är vi aldrig samtidigt hemma för om Micke inte börjar 7 så far jag till 7. När barnen är vakna och med så blir det inga vettiga diskusioner eftersom det nu alltid är nåt när barnen är med. Och om vi börjar fundera på hur vi ska göra nåt när barnen är med så börjar de ju komma med åsikter och tjat och vill påverka resultatet fast det är nåt vi egentligen borde bestämma. Så då blir det ju så lätt att jag fixar och bestämmer och gör planer för det mesta och sen blir jag skitirriterad när inte Micke är engagerad och fattar vad som borde hända. Fast vissa dagar är det riktigt lugnt och behagligt och allt är fint. Varierande alltså.
Men allt var bra. Fick höra hjärljud och de var så hårda och babyn böka runt. Mitt hemoglobin hade stigit till 120 (jeee!) och vikten var samma och allt var bra. Diskutera länge kring familjevåld och det tycker jag att är så jättebra. Fick fylla i en blankett och så fråga hon mig vad jag förstår med familjevåld. Och det roligaste var nog när jag sku definiera vårt förhållande med Micke på den lappen. Det är ju ibland utmärkt, ibland skit och ibland ok. På en vecka kan vi få in precis allt. Det är liksom småbarnvardagligt med två människor som är väldigt olika och som sällan har tid att prata och förväntar sig att saker bara löper fast kommunikationen ibland saknas. Och nu har det varit ännu svårare att få in prattid. När Micke är hemma på kvällarna nattar han barnen (och han sitter i rummet med sin telefon tills de somnat). Den sista somnar oftast 9 och han kommer ut efter det, men jag måste gå och sova 9 för att orka upp 6. Så ingen prattid där. På vardagsmorgnar är vi aldrig samtidigt hemma för om Micke inte börjar 7 så far jag till 7. När barnen är vakna och med så blir det inga vettiga diskusioner eftersom det nu alltid är nåt när barnen är med. Och om vi börjar fundera på hur vi ska göra nåt när barnen är med så börjar de ju komma med åsikter och tjat och vill påverka resultatet fast det är nåt vi egentligen borde bestämma. Så då blir det ju så lätt att jag fixar och bestämmer och gör planer för det mesta och sen blir jag skitirriterad när inte Micke är engagerad och fattar vad som borde hända. Fast vissa dagar är det riktigt lugnt och behagligt och allt är fint. Varierande alltså.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)