Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på men sådär varannan dag så är jag helt slut och sku inte alls orka mera med barnen. Jag sku villa vara lite för mig själv och inte konstant behöva passa upp nån, svara på frågor, byta skitblöjor, laga mat, städa undan efter matexplosionen, stoppa nån från att göra nåt förbjudet eller lyssna på skrikande efter att nån slagit nån/tagit nåt av nån eller nåt liknande. Jag orkar inte med att hela tiden ha huvudansvaret och avgöra vad som får göras och vad som inte fås göras och jag orkar inte konstant stoppa Sander från att typ gå med kläderna på i badbaljan.
Och sen när jag inte orkar, vilket på senaste tiden är typ varje dag i nåt skede, så sen får jag ju inte säga det genast åt min man när han kommer hem, för det är ju inte roligt att komma hem till sånt. Nej, jag ska vara munter och glad och orka hela tiden! Alla frågor, allt klott, alla döva öron.
Och förstås finns det massa fina stunder och oftast är det riktigt trevligt att hänga med barnen, men jag har gjort det alltför mycket på sistone. Jag far på länk i fred eller sen går jag i butiken i fred och sen är Micke kanske nån timme i parken med dem nån förmiddag. Men det är ändå hela tiden jag som matar och organiserar och funderar. Jag är bara lite trött på det.
Men nu, just nu, sitter jag ensam hemma i Lojo medan Micke är på stugan med barnen. Vi skildes inte år i glada tecken men det ha nu inte så stor skillnad för det är så skönt att få vara lite för sig själv. Jag gick i duschen, fixa massa banksaker och pengafunderingar och snart ska jag tömma loppisbord och sen gå lite i Lojo centrum för mig själv. Jag är ingen supermänniska som hela tiden orkar att bara vara mamma. Nu är bara frågan hur dethär problemet ska lösas. Tiden och människorna räcker inte riktigt till. Borde kanske överväga söka nån barnvakt eller sen jobb och dagisplats.
11 kommentarer:
Oj nej Michaela! De är precis som om jag sku ha skrivit de där! Vi har helt samma problem; jag orkar inte mer. Ungarna är jobbiga just nu, de kan inte leka 5 minuter utan att någon skriker. Men det tyngsta är inte att vara med barnen utan det att jag har allt ansvar och den andra vuxna i familjen ba
ra hänger med. Ingen egen tid och ingen tid tillsammans. En del dagar gråter jag bara för det känns så hopplöst och andra dagar (som i dag) är barnen snälla och allt känns bara bra.
Vi har också fundera över att jag sku börja jobba och barnen på dagis, man jag tror inte att det sku lösa något. Jag sku bara ha dubbelt med jobb, först arbetet och sedan ansvaret för maten och stedande hemma. Nu har vi löst det så att jag börjar jobba 2 kvällar i veckan. Lite egen tid och vuxen sällskap. Och pappa får ta över matlagande, städande och nattande de kvällarna.
Tror de blir bra med lite mjuklandning inför arbetslivet. Och barnen behöver inte ännu på dagis, inte före Iris är 2 har vi tänkt.
..ja och måste ännu kommentera på förra inlägget att fast allt nu känns hemskt så för första gången någonsin är jag babysjuk. När jag ser någon som är gravid skulle jag också vila vara det. Fattar inte riktigt hur min hjärna fungerar...
Feel with you. Jag tycker precis detsamma. Tar aldrig slut: torka passa städa byta svara mata trösta bråka ropa gnälla äta klotta bada tvätta natta. Och jag har nog lite varannandags flow också - en dag älskar jag utmaningen och livet som mamma, nästa dag inbillar jag mig bara hur mycket det skulle underlätta med dagis. Marius och Celine börjar ju 15 timmar (tror jag) i veckan nu fr.om september och mest av allt ser jag framemot att de antagligen de morgnarna kommer att äta frukost där ;)
Hanna: Här är nog helt samma, båda har jobbig fas just nu. Sander gråter/skriker/ylar typ 50% av tiden och om jag inte är i närheten av honom eller har honom i famnen så är det kris (fast ibland kan han leka själv också men mycket mindre än tidigare). Kanske för att alla 4 baktänder kommer igenom just nu... Arthur säger igen nej åt precis allt och gör allt annat än vad man ber.
Och jag vet nog att dagis inte löser problemen, om jag inte orkar med dem så orkar nog ingen annan heller...Blir säkert bättre när min skola börjar igen. Men vad roligt att du ska börja jobba lite, vi måst tala mera om dethär på fredag! Massa att tala om.
Eva: Alltså jag sku ha lite problem med bara Arthur hemma, det är mera Sander som är "problemet" just nu. Han för sånt liv och fattar inget och far helt åt annat håll och när Sander gör dumt så gör Arthur med och så spinner det på. Han är nog nåt helt annat är Arthur som 1 år. Om nåt inte funkar som Sander vill så är det yyyyl.
Men Arthur ska börja på klubb en gång i veckan på hösten så kanske vi då kan ha lite lugn hemma ändå.
Ja och sen bestämde jag mig för att låta dem se mera på tv/program från datan. Har försökt hålla det borta helt på sommaren men det gör att det inte finns ens en sekund jag kan plocka undan (förutom när de sover på dan). Med nån film/serie på sitter Arthur stilla och fastklistrad så länge man låter det snurra.
Men varför, varför måste du ha HUVUDansvaret? Ni är ju två föräldrar, kan ni inte dela på ansvaret lika? Du blir ju helt utmattad av att fixa precis allt hela tiden. Av din blogg får man åtminstone bilden att du ofta inte är särskilt nöjd med din mans agerande. Å andra sidan skriver du också om att du vill ha saker och ting på ditt sätt. Jag tror inte att man kan få ha det på båda sätten: Äta kakan och ha den kvar. Gör du alltid allting, kommer inte din man nånsin att ens få en chans till att komma till skott som en likvärdig vårdare av era barn.
Håller med ovanstående skribent: Dagis + jobb löser inget så länge inte man löser grundproblemet. I värsta fall jobbar du en hel dag, plockar upp barnen på dagis och fixar precis allt tills de ligger och sover - och gör alltså dubbelt jobb i alla fall. Å andra sidan kan man ju få inspiration och egna saker att tänka på då man är i arbetslivet.
Vissa dagar känner jag också som du gör nu. Längtar efter att pojkarna blir större och att man får sitteget liv tillbaka, kanske eventuellt uppta en hobby?! Sen andra dagar tycker jag att livet går alldeles för fort, pojkarna växer framför ögonen och jag vill inte ändra på nogonting! Vill alltid ha det såhär!
Märker däremot ett smaband med hur jag känner och hur mycke egen tid jag fått. Jag har tex jobbat lite enda sen november trots att jag varit på mammaledigt. Det endast för att få lite omväxling i vardagen.Att inte allt behöver kretsa kring att organisera vardagen här hemma, plandera mat, laga mat, handla mat, passa sovtider, trösta hysteriska ungar, underhålla ungar, natta ungar... etc. Då orkar jag mycke bättreoch njuter mer av de stunder jag har med barnen. Jobbar alltså kanske max en hel dag. per vecka. Där ut över försöker jag få mannen att ta ut ungarna till parken eller cykeltur några gånger i veckan och själv unna mig lite ledig tid några gånger i månaden då jag kan göra vad jag vill, träffa vänner och sånt. Att träffas med vänner under vardagarna med barnen hjälper en också att orka bättre, att få lte ventilera sina tankar och prata med nån annan vuxen mellan varven.
Att jobba heltid och ha ungarna på dagis tror inte jag heller är någon fiffig lösning. För det fortsätter antagligen i samma mönster, du fortsätter med ansvaret och organiseringen men har bara mindre tid att göra det på.
Vet egentligen inte hur det blivit så, hur mammorna (åtminstone alla jag känner tycks ha samma fenomen) tycks dra på sig allt ansvar för hur hushållet löper? Papporna jobbar och fixar saker utanför hemmet, medan mammorna sköter all planering av vardagen och ser till att allt löper helt enkelt. Kanske det är så att när mamman är den som ofta är hemma med babyn får hon in en rutin på hur saker ch ting funkar smidigast. Lättare attgöra det själv än att dirigera vidare åt mannen, det tar ju ändå bara längre eftersom rutinen fattas och ändå måste man dubbelkolla ;)
Ansvar har ju båda två lika mycket egentligen. Men det känns som om man själv bär allt ansvar, för inget skulle ju bli gjort om man själv inte tog initiativet! Tror man ju i alla fall :)
Jo inte är det en dans på rosor att vara hemma med barnen och sköta hemmet, hur mycket man än älskar sina barn.
Jag tror att det är som Pia säger, att mamman är den som är mera hemma och således är det hon som automatiskt tar mera ansvar över att rutinerna i hemmet fungerar. Så är det också hos oss och jo ibland blir jag också mycket frustrerad.
Lillebror är ju ännu så liten att han är mycket fast i mig i och med amning och separationsångest, det är tungt ibland men å andra sidan kan våra ungar inte gräla ännu...
Kanske inte dagis + heltidsjobb är det ultimata men halvdag dagis och deltidsjobb kunde fungera hur bra som helst. Då sku man ha bra med tid för barnen och hemmet och ändå komma bort och göra/tänka på annat och träffa vuxna.
Anonym: Har funderat på din kommentar hela dagen och nu kommit fram till för att det är jag som är mest hemma. Just nu for Micke på jobb till 13, slutar 23 och börjar 7 på morgonen och har jobb till 15. Eftersom hans jobb är oregelbundet och jag nu är hemma med barnen så är det jag som vet vad som äts, när det äts, vad som finns i kylskåpet och vilka kläder som passar och vad som är smutsigt. När han var pappaledig och jag på jobb några dagar så var det jag som fråga honom om allt sånt.
Och gällande det att jag inte är så nöjd med Mickes agerande stämmer ibland (så är det väl för många med småbarn), men jag visste inte att jag gett en sån bild åt bloggen. Har faktiskt försökt att inte lyfta fram eller peka ut honom på något sätt. Oftast skriver jag när jag är irriterad så det kan ju verka så men överlag och på det stora hela är jag nog nöjd hur vi har det och jag inser att det inte kan vara på så många andra sätt. Inte på grund av kön utan på grund av att vi är så olika som person.
Pia:Jag gör många saker hemma för att det är lättare så och för att jag då får en paus från att se efter barnen (just nu kan hushållssysslor bara göras då den andra är hemma). Mickes klädtvättande stannar vid att jag ska hjälpa honom sortera kläderna och då går det snabbare om jag gör det... Sen så är han också lite tankspridd så om jag inte sku påpeka att det är matdags för barnen så sku de nog kunna bli utan den (tror jag iaf nu).
Men jag håller med om detdär med egen tid. Det var egentligen bättre och lättare då jag hade skola och studera, men nu då jag fick slutarbete klart och först har kurser i november så kommer jag inte bort på samma sätt. Fundera på att kanske börja gym...
Linn:Ibland funkar det bra och man är nöjd hur det är och sen vissa dagar är allt så störande. Jag överväger nu inte seriöst dagis, eftersom jag ändå har studier kvar och får nog inte det och gå ihop med jobb, men ändå så är det tröstande att tänka på det ibland då allt känns tungt. Sen tror jag att kanske en barnvakt nu och då kunde funka.
Ok. Men nu skriver du igen: "Mickes klädtvättande stannar vid att jag ska hjälpa honom sortera kläderna och då går det snabbare om jag gör det... Sen så är han också lite tankspridd så om jag inte sku påpeka att det är matdags för barnen så sku de nog kunna bli utan den (tror jag iaf nu)."
Det är det här jag avser. Och nu känner jag inte er familj mer än från bloggen, men eftersom du skriver, så..
Visst kan och ska man ha olika uppgifter i familjen. Så är det också i vår familj. Men jag tycker det låter helt galet att du antar/är rädd för att barnen blir utan mat om du inte är där pch övervakar. Så mycket måste man väl kunna lita på sin partner, att han klarar av? Och litar man inte på det så blir det ju heller inte så. Jag menar, man vänjer ju sig vid vissa saker, så pass att de sedan blir sanningar. Om er sanning är att "Micke antagligen glömmer bort att mata barnen" så BLIR det ju så. Tror du inte dina barn kunde meddela sin far att de är hungriga, om middagen nu glömts bort en gång? Efter det skulle han väl knappast glömma.
Jag säger det här nu bara för att skapa diskussion och också för att försöka komma med nån poäng för hur du kunde börja orka lite bättre. Tycker det är ledsamt om du är helt urlakad hela tiden.
Anonym:
Märkte kommentaren först nu, det fastnar nånstans i systemet tror jag eller sen vet jag inte var jag ska söka...
Dina poänger är bra, men tror ändå att största problemet inte är där. Jag har liksom alltid veta att det kommer att vara som det är och bestämt att det är nåt jag kan leva med (typ det att jag har kollen i familjen, svälter ihjäl med honom gör de nog inte!).
Och jag inser nu att jag ger alldeles fel bild av min man. Han deltar i allt och är en aktiv pappa som är massor med sina barn och han vill också att jag ska få göra sånt jag vill och få lediga dagar. Han har absolut inga problem att vara med barnen och kan deras rutiner och nattar dem varje kväll han är hemma. Vad jag än ber så gör han ju (typ tömma maskin, hänga upp kläder, torka bord) och damsugande och golvputsande gör han alltid på egna initiativ, likaså mycket annat.
Men som människa är han lite tankspridd, så är det bara, och glömmer lätt saker, vilket han också är medveten om och skriver därför upp viktiga saker och jag påminner. Det att han inte kan sortera tvätt eller laga mat skyller jag på hans föräldrar, sånt borde alla lära sig hemma, också pojkar! Och det tänker inte jag börja lära.
Vill ännu tillägga att jag inte har några problem att lämna barnen med honom eller att jag är orolig över hur de klarar sig eller att de hungrar ihjäl, det jag mera hänvisa till var just att han frågar/jag påpekar om när det ska ätas.
Problemet är nog mera i mig. Jag vill ha ordning och reda och jag gör saker som gör det stressigt och gör mig slut (typ ha hunden hos oss, vara på sommarstugan, röra mig bland med folk/i butiker med barnen). Försöker släppa mina inre krav och vara mera självisk och ta mera tid för mig själv.
Skicka en kommentar