Igår fyllde mitt mellanbarn 6 år. Barnet som här för några dagar sen tappa första tanden! Han som gillar matematiska saker (och spela hur mycket math juniors som helst på Bali) och är skicklig på shack, muuttuva labyrintti och sånt som kräver logiskt tänkande, strategi och tålamod. Han som inte ens pratat en enda gång före sin födelsedag om vad han önskar sig, inte något, och som tog det att kalaset på vappen blev inhiberat (då Evilda spytt natten före det) med ro. Och sen när han fick skylanders diamanten så blev han så glad och förstod inte hur jag tänkt att han sku få den, och det var så härligt att se hur genuint glad han blev. Och barnet som jag låg en dag i trampolinen med och vi pratade om vad han sku göra om han hade 100 euro (försökte luska ut vad annat än diamanten han sku kunna få) och han säger att han vill köpa god mat åt mig. Och han som kommer och säger åt mig att mamma "sluta skala potatisen och ta Evilda i famnen" när hon står vid fötterna och bölar över något och ska till famnen (och jag inser att bölande inte kommer att räcka om jag tar henne för halv minut i famnen så jag tänker hon kan böla tills jag snabbt, snabbt fått potatisarna klara och sen kan jag lugna henne längre stund). Så stort hjärta har den lilla stora gubben.
Men han har också sina andra sidan. Den sidan som gör att han genast tror någon vill honom illa, och då attackerar han. I misstag gör nån något åt honom och han ger tillbaka. Eller verkar man lite le då han fått ont så faller världen sönder. Och sen får han sina överdrivenhetsfaser och att då få kontakt med honom är omöjligt. Det är bara hiihiih, spark, slag, kast och fnitter, fnitter. Så utmaningarna med honom är många. Men hans känslighet och finhet är så god. Och han är en överlevare. Han sku genast slå tillbaka utmanaren om han var en grottmänniska. Synd för honom bara att grottmänniskebeteendet inte är det som är önskat i dagens läge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar