Nu förstår jag.

Jag har haft svårt med uttryck "om mamma mår bra, mår barnet bra" i sammanhang där det handlat om att mamman varit och roat sig eller gjort nåt annat "onödigt". Jag har också haft svårt att förstå att man berättigar något med att "det är bäst för barnen" fast det i sig inte behöver vara så.

Men nu förstår jag. Jag förstår så bra. Jag förstår också någorlunda varför man väljer att sätta äldre små syskon på dagis för att orka ens lite bättre.

Idag nådde jag botten och det kommer aldrig att ske igen. Trodde jag var supermänniskan med någorlunda långt tålamod. Idag for det, och rejält. Fy fan med mig. Jag är bara vanlig och klarar inte alltför mycket.

Så den nya medicinen för mig före hela familjen far illa: Egentid åt mamma, helt utan barn. Det börja idag. Ett glas skumpa med Lee, hårklippning, pizzaätning och dagboksskrivning. Som mamma måste jag se nåt annat än mina söta små gullungar för att de ska ha en någorlunda vettig mamma.

Och sen kommer jag också att trappa ner på amningen med tanken på att sluta snart. Det är inte bäst för Sander, men eftersom det stressar mig och gör mig irriterad och störd på Arthur och alla andra med så är det mera harmoniskt och lugnt att han bara får ersättning. Nåt jag aldrig trodde jag sku säga. Jag är ju faktiskt rätt pro amning. Men nu förstår jag så bra med vad man menar då man säger att nåt är bäst för barnen, fast det i sig inte är det.

Svängen

Jag håller på att gå under med allt just nu. Jobbigt.

Men. Sander svängde sig idag från rygg till mage. Han har länge gungat till sidan men handen har hela tiden varit i vägen, men idag tog han sig över den med och låg där på mage. Jag var överraskad. Nu är han definitivt ingen pyttebaby.

Och eftersom jag är så sinnessjukt slut så sku jag inte komma ihåg det om det nu inte stod här.

Bilåkande

Nu är stuglivet slut för denhär sommarn. Det har varit en bra stugsommar men det är skönt att hållas på ett ställe och få igång en helt vanlig vardag (med andra ord komma ihåg d-droppar åt Sander och morgon tandtvätt åt Arthur).

Men att åka bil med mina små är nog ett sånt intressant projekt. Igår var jag till Karis, ensam, (biltid sådär 45 minuter) och på ditresan sov båda två och Sander skrek bara de sista två minutrarna när han var hungrig. Hemresan gick över all förväntan. Sander vakna när han blev insatt (jag hade ju tänkt han sku sova då med) och i början var det kinkigt och jag fick stanna två gånger och sätta in tutten, men inga problem resten av vägen fast båda var vakna. Det mest nervösa var när jag glömt kolla bensinmätarn och inte visste när lampan börjat blinka.

Nå, idag var det inte lika roligt. Hemresan tar 1 timme. Vi starta bilen och Sander sket, så vi fick byta vid roskisarna. Arthur satt och skrek "nam, nam" hela tiden och ville ha mera russin. Sen sku han ha "dricka" men vatten dög inte. Sen på motorvägen sku Arthur "kisi, kisi" så vi stanna vid vägkanten och han sket. Då börja Sander gallskrika och jag hoppa bak emellan dem. Sander drack lite flaska men fortsatte gallskrika, han var trött. Jag sjöng, pussa, höll handen och 5 minuter senare sov han. Då sku Arthur "kisi, kisi" igen och Micke fick igen stanna och gå vid vägkanten med honom(han hade nog blöja men han har nu börjat säga till före). Sen var ju å tanken att Arthur sku somna men det gjorde han förstås inte.

Så 1 timme i bil är absolut max med mina söta små och absolut inte så avkopplande som jag hade hoppats.

Skillnaden

När Arthur var liten var jag och min mamma helt på olika planeter gällande babyn och hur de ska skötas. Hon tyckte att Arthur blev bortskämd och förstod inte mig alls när jag flög upp för minsta pip. Jag förstod inte henne heller. Jag såg en filmsnutt från då min bror var omkring 9 månader och han småskrek samtidigt som hon tvätta mig och ingen brydde sig om honom eller sa nåt åt honom. Då var det så otroligt grymt i mina ögon. Hon sa att jag ska vänta och se.

Men nu, nu är vi helt på samma planet igen. Min mamma har fött två barn, mig och min bror, med 16 månaders mellanrum. Hon var en väldigt kort tid enbarnsmamma och efter det bara en tvåbarnsmamma. Och för mig var det en helt enorm skillnad att vara enbarnsmamma än vad det nu är att vara tvåbarnsmamma. Och därför förstår vi varandra så mycket bättre nu. Dessutom vet hon ju precis vad jag går igenom och det att Arthur är född en dag före mig gör att vi lever i helt samma årstider.

Nu som tvåbarnsmamma så kan jag omöjligt alltid vara där för båda samtidigt. Någon måste ibland vänta och då är den kanske lessen. Ibland måste ena barnet få komma först om den har nöd. Till exempel om Arthur sku få jätteont samtidigt som jag ammar Sander så sku jag sluta amma och trösta Arthur. Med Arthur förstod jag aldrig hur man sku kunna låta sin lilla baby skrika. Arthur var alltid i samma rum som jag och alltid med men Sander blir ibland ensam för en stund nånstans då jag springer efter Arthur. Arthur ville jag sådär i smyg att ingen annan sku hålla men Sander ger jag mer än gärna bort. När jag lämna Arthur för nån timme då han var liten var instruktionerna långa, nu litar jag på att antingen Micke eller min mamma klarar det. Min inställning är helt annorlunda nu, den är så mycket mera chill och slapp, så jag förstår nu att min mamma tyckte att jag var halvt hysterisk då när Arthur var baby. Hennes första kommentar när hon hörde om att jag var gravid igen var att det är bra att Arthur får syskon så att han inte blir helt förstörd. Så nu förstår jag. Jag var kanske lite väl extrem, överbeskyddande och litade inte överhuvudtaget på nån annan än mig själv. Men det är inte nåt jag ångrar eller ser nåt fel i, för i alla fall för mig var det det ända sättet jag kunde tänkas vara med ett barn, min lilla förstfödde son.

Förutom att jag nu har lättare att ge ifrån mig Sander så har jag också mycket lättare att släppa taget om Arthur, nåt jag inte heller hade lätt att göra före Sander föddes. Ibland blir hans mattider lite förflyttade, ibland kan jag inte sitta bredvid honom vid matbordet, ibland måste han vänta och ibland får han nöja sig med att nån annan hjälper honom.

Skillnaden är iaf för mig helt enorm.

Om du har flera barn får du gärna berätta om du upplevt det på samma vis.

De e ju galna!

När Arthur var några månader hörde jag om nån som fått ett andra barn när det första var kring 2. Jag tyckte de var sinnessjuka, hur kan man orka med två små så tätt inpå?! Jag kunde inte ens förstå hur man kan tänka tanken att ha barn så snabbt efter första. När Micke på sjukhuset med Arthur skämta om "nästa år igen" fanns det inte ens en liten tanke om att det sku kunna hända på nytt inom några år, det var så främmande att ens kunna fundera på ett till. Ren när jag hade hunden och Arthur konstatera jag att det aldrig kommer att finnas två små barn hos oss.

Nå, jag hade fel. Det gick några månader, Arthur var 10 månader (ganska exakt 1 år sen) och vi bestämde att nu sku det vara dags, det passar ju så bra in i livssituationen och då kan Arthur också vara hemma längre, och likaså nästa barn. Då såg jag inget sinnessjukt i det. Men nu, nu tycker jag nog igen att andra som har runt två års åldersskillnad är helt galna. Va tänkte de liksom på?!

Men nu till problemet. Ett tredje barn. Det finns ju vissa som sen ännu får ett tredje barn med liten åldersskillnad till de andra. Det är nu i mina ögon helt otänkbart, fullständigt ofattbart. Galet liksom, hur orkar man? Jag är ju ren nu borttappad då ena ska ammas samtidigt som andra vaknar från tuppluren och bara sku villa vara i mammas famn, så var sku jag ha det trejde? Det sku ju bara bli tv-tittande dagarna i ända. Men jag är lite orolig och rädd att jag efter 1 år tycker att nu löper allt så bra att vi tar ett tredje, och sista, barn i samma veva. Men jag vet nu att det är nåt jag inte vill och jag hoppas så innerligt att jag ska komma ihåg det då med. Sander måste vara minimi 3 före jag ens tänker tanken. Och nu måste jag komma ihåg det.

Benbrott, amning och nytt hem

Och vad händer här då?

Nå idag föll jag i parken, och riktigt hårt. Jag hade Sander i bärväskan på magen och övervaka Arthurs klätteställningsklättrande och så var det en balk i vägen som jag inte räknat med och så snubbla jag och flög framåt. På nåt under lyckades jag göra så att jag inte landa platt på Sander utan tog i med knän och händer. Och det gjorde så jäkla ont, fick upp båda knäna. Att gå hem var så plågsamt måste bara gråta. Som tur sov Sander och Arthur satt snällt efter att jag skrikit åt honom i parken. Men när det gör ont som fan så kan man inte alltid vara den förstående lugna mamman.

Annars så skiter sig amningen och det är bara mitt fel. Borde ta det lugnt, inte stressa och bara koppla av. Bäst funkar det att amma när jag inte funderar på det, men om jag försöker hållas lugn så blir det till inget. Fick till och med inatt ge flaska när det aldrig börja rinna. Hatar det. Hur ska jag liksom släppa det och sluta stressa över att det inte rinner till (för då gör det det ju inte)?

Och lägenhetsköpet fortskrider. Vi kom överens om nytt pris och så har jag några potentiella remontfirmor klara. Om två veckor gör vi köp och i slutet av september börjar badrummet fixas och så hoppas vi att det är klart i oktober och att vi kan flytta in då. För att ändå minimera på kaoset, stressen och allt organiserande så tar vi lån i banken som var trevlig utan att börja söka lägsta kostnaden och springa till alla banker och sen ska badrummet fixas totalt av utomstående. Men det är nog ännu massa fixande, tex ska vi få lov att göra badrummet. Jag har nog lärt mig så sjukt mycket nytt under de senaste veckorna. Inte undra på att amningen skiter sig. Men är det mera så viktigt att amma?

Salamandern

Min lilla, stora, söta Salamander Sander blir hela 3 månader imorgon. Och nu börjar han bli rolig.
Det har sen sådär 1 vecka tillbaka hänt helt märkbar förändring med honom. Han tittar på saker, vill vara med och vill bli underhållen och är mycket mera vaken, ibland till och med två timmar i sträck.

Han är nästan helt som Arthur vid 3 månaders ålder. Men han somnar närmare 8 och vaknar 6-7, sover ibland i egen säng, ibland brevid mig (det är ju så jobbigt att lyfta upp honom från sängen!), vägrar bröst när han är trött fast han är hungrig (kan nog dra 100 ml ersättning från flaska fast han inte ens rör bröstet), kan vänta en stund på mat efter att han vaknat och vill ha trasa över huvudet för att somna. 68 är storleken han använt i flera veckor.

3 månaders rådginvningen klarade han galant. Charma med tanten och var en solstråle. Väger 6840 gram (nästa 7 kg vid 3 månaders ålder!) och är 63 cm lång och grät bara till när han fick sprutan men det gick sen snabbt över.

---

Glömdes ju:
Inatt dokumenterade jag natten för att veta hur ofta det äts. Vanligtvis sätter jag mig bara upp och ger bröst och sittsover tills Sander igen sover och så fortsätter vi sängsova. Har sällan nån aning om hur ofta det äts. Men igår:
Klockan 8 somna Sander i famnen. Före 9 hade han vaknat upp 3 gånger och jag fick vagga lite till men klockan 9 drack han lite lite bröst och börja sova djupt. Klockan 12 åt han och klockan 2 och halv 3 (andra bröstet då), 4 skrek han och ville inte ha bröst så jag fick gå runt i lägenheten i 5 minuter tills han somna om, sen åt han igen 5.25 och 5.45 (för han hade igen somnat efter första) och sen så steg vi upp 7.
Jag är rätt överraskad över hur mycket han vaknar, trodde inte det var så mycket. Men kanske natten var exceptionell på nåt sätt.

Ett positivt på det

Och sen ska jag var positiv. Positivt tänkande gör allt bättre.

-Micke tog över allt idag nu på kvällen. Fast det var lite skrik mellan oss så var han idag den som var lugn och hade ansvar för att barnen var någorlunda nöjda. Mig kunde man ju inte räkna med. Jag bara fräste. Så Micke är en positiv grej, inget irriterande.

-Om Sander får ersättning kan andra också sköta honom och jag kan få mera välbehövlig egentid. Med endast Arthur behövdes det sällan, men jag märker att jag faktiskt sku behöva det nu för att orka vara lugn och sansad. Jag måst börja tänka på mig själv också för ingen mår nog bra när jag är så tålamodslös och slut.Nåt jag nu slutligen insett efter snart två år som mamma.

-En badrumsremont konstar. Ja. Men då får vi ett fint badrum, sådant vi gillar och barnen får inga fuktskador. Det är bara pengar och nån månad till kan vi väl bo här.

-Mina barn är bäst och sötast

Piss och skit

Just nu är allt så piss och gula skogar som det bara kan vara. Jag är helt totalt fed up med allt och har extremt stort behov av bloggterapi. Och då är allt nog egentligen rätt bra, är bara så trött på allt, så slut, inget tålamod, sku bara villa ha en sekunds ensamhet. Sander har somnat 6 och halv 7 de senaste kvällarna, sen sovit oroligt, vaknat miljoner gånger och slutligen vaknat 6. Men det är inte det, för allt var nog så bra imorse, nu är bara allt totalt skit och ser inget ljus i nån tunnel. Sku bara villa kasta in allt och alla i väggen.

Det börja när vi kom hem. Det var hett i bilen och jag måste sitta bak för att vara nån tröst så att skrikhals Sander kunde somna. Arthur föll tidigare med huvudet in i en stenplatta och var smågnällig, säkert huvudvärk, dessutom såg jag att två baktänder är påväg.

Nå det var då det börja. Och nu är allt skit.

Amningen skiter sig och jag hatar det. Hatar att det skiter sig och hatar att amma. Min kropp och utdrivningsreflexen går inte ihop. När jag är stressad eller trött börjar det inte rinna till, fast ungen suger i minuter. Så när vi kom hem funka det inte alls å Arthur bara marra och hjälpte inte situationen så Sander fick flaska och jag mådde skit över att det igen skiter sig, sku de inte kunna vara lite enklare? Å varför måste det vara så svårt att ge upp? Fan det stör mig.

Och sen blev Sander trött å ville ha mera. Men då hade ju min uno man hällt ut hela burken, och det var ju den sista. Förstås. Så det blev sådär 1 timmes skumpning innan han och Arthur hämtat ny från butiken, för somna går inte om magen inte är proppmätt. Å sen hann Arthur på två timmar kisa 2 gånger i pottan, 1 gång i legolådan och en gång i leksakskorgen. Roligt det med. Och sen måste ännu min kära man kolla vilken ersättning Sander får och vad för blöjor han har. Aaargh liksom!

Å sen måste vi göra badrumsremont och det är inte riktigt vad vi planerat. Det blir dyrare, drar ut på tiden och vi måste göra massa val.

Och nu var allt bra så nu var detta inlägg slut. Nu har jag igen lite ork.

Planen

Idag far vi till stugan igen så att Arthur får träffa "Iigsi" och så att Micke har kortare arbetsväg och sen säkert också för att det är sommar.

Så det är korttidsplanen. Tillbaka kommer vi senast nästa onsdag då vi har rådgivning åt Sander och bankmöte. I augsti ska det göras fuktmätning på vår lägenhet och efter det köp senast i vecka 34. Det betyder att jag borde springa runt till massa banker, men sen var Aktia tanten så trevlig, smart och hjälpsam att jag helst bara sku ta lån därifrån på grund av henne. Efter att allt hoppeligen är ok med fuktgranskningen så ska jag börja planera flytt. Flytt är nåt jag inte ser framemot, hur det praktiskt ska gå till är ett stort mysterium. Men den 1.9 är vår nya lägenhet tom och den 30.9 ska havshagen vara tomt (har nu inte ännu sagt upp det, men så är planen). I september ska jag också börja studera. Tanken är att jag ska få två studiedagar i veckan och att Micke i princip ska jobba varje veckoslut så att jag kan få det. Det blir sen jag som ska köra till stan.

I september skall jag förutom då att flytta, börja studera, sköta barnen också börja träna (för det har jag ju skrivt på bloggen) och lära mig nåt om inredning (för eget hem måste se någorlunda vettigt ut). Misstänker att planen nog nånstans skiter sig. Men det är bra med planer.

Och nu ska jag tvätta alla sängkläder. Arthur som nu sovit utan blöja hur länge som helst har inatt först vett ner egen säng och sen Mickes plats (han sov i Lojo) utan att ens ha vakna. Och då gick han 3 gånger på pottan under nattningen. Konstigt. Tror han å har lite kris.

Hemmåt

Man kan surfa på tåget. Helt otroligt. Vart är denhär världen påväg?!

Är påväg hem från min minisemester. Sömnmässigt var den inte bra och så värst utvilad är jag inte, men mentalt är jag som en ny människa. Nu ska jag orka mycket bättre, vara mera närvarande med Arthur och inte tappa nerverna på honom fast han för miljonte gången häller ut dricka eller kastar ut nån från balkongen. Saknar ju honom såå och saknar att höra honom säga mammmaaa var tredje sekund (den känslan kommer inte att vara länge =))

Å nu ska Sander skumpas

Annat nu

Denhär lilla mannen somnar inte ens i vagnen utan han börjar bara skrika så att man måste ta upp honom och så får man gå med honom på armen och skuffa en tom vagn/dubbelvagn med ett barn i. Men annars är han nog så jättesöt. Och stor.

Jag hitta tillbaka till inlägget om vad jag sku göra annat med nästa barn, och nu är ju nästa barn här och jag kan konstatera att det inte är så lätt.

Just nu ammar jag (plus max 100 ml ersättning på kvällen) men det känns inte alls så roligt som jag kom ihåg, speciellt inte nu då det är hett och klibbigt. Så jag vet inte om det blir längre än sist eller ej, om det funkar blir det säkert så eftersom jag är så snål och inte vill betala för mjölken.

Och det som inte är så lätt är att låta bli att stressa om sömnen. För Arthur har ju haft så svårt att somna att det sku ju vara skönt om det gick lättare med Sander. Och det gjorde det ju. Som minibaby gick det rätt smärtfritt. Men nu är det inte så lätt mera. Att ge bröst när han är trött är uteslutet, då stiger skriknivån med tusen. Och att lägga ner en hysterisk unge går inte heller. Så vi gör vad vi gjorde med Arthur, det som funka då, vi skumpar och skumpar och hoppar. Och det stör mig. Och det stör mig att det stör mig för jag hade ju beslutat att inte stressa över det eller fundera på det så mycket. Jag vet ju att efter nån månad ser det hela annorlunda ut igen. Men sen undrar jag ändå att hur andra gör, hur andra lyckas få sina småttingar att somna själv helt från början? Lämnas de då och skrika för full hals ren från baby eller kan babyn somna helt lugnt av sig själv? Jag fattar det helt enkelt inte.

Semester

Här sitter jag då i mitt hotellrum. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Ska jag läsa tidnning, ska jag surfa eller ska jag se på tv? Sängen är stor och skön så det lockar ju också att sova. Så mycket val.

Idag fick jag också välja min middag helt själv och jag valde mcdonald mat, inte kanske det godaste men går att äta i sängen på rummet i fred. Ljuvligt.

Tågresan till Vasa gick utmärkt. 4 snabbaste timmarna nånsin. Sander var bara nöjd (förutom då han blev trött och jag fick skumpa omkring) och jag gick igenom lite foton och läste hbl.

Festen var toppen. Att sitta och prata i lugn och ro (nå halvt, Sander sku fås och somna två gånger och det innebar lite arbete) med smarta intressanta människor som man inte känner från förr (bara kanske från bloggar) samtidigt som man intar sjukt goda cupcakes var bara så skönt. Så värst fräsh var jag inte. Böt till kjol på parkeringsplatsen, glömde fixa håret, glömde halsbandet, tänkte inte på att byta skjorta och alla sminksaker var på stugan. Men alla bryr ju sig bara om sitt eget utseende och märker inte andras. Hoppas jag iaf. Roligt var det iaf, sku oftare villa träffa nya människor som man bara kan sitta och diskutera med.

Men nu ska jag fortsätta min semester.

Minnen

Jag fundera för en tid sen hur mina två veckor i Colomibien var och nu hittade jag mina och Mickes mail från den tiden. Mycket kommer jag ihåg men vissa saker har jag helt glömt. Som till exempel dethär:

"igar, somna jag a sn kom australiens in a ja bestamd mig fo att fa ut me han a 2 andra..d dro massa kokain, lr lite..mn inte jag.sn va vi i bar, kom 6 utlanningar till.dansa, drack,tala a sa..sa helt ok kvall, mn int va d na speciellt.."

Låter helt sinnessjukt ju. Och har ingen minnesbild av det heller. Tur det. Jag vet ju inte ens vad kokain är, måste ha blandat... Om jag kommer rätt ihåg var australiensarn fotbollsspelare som reste jorden runt och vi dela hostelrum i Santa Marta. En natt var det bara vi två där och då tog han på min fot och föreslog att vi sku ha sex. Det kommer jag nog aldrig att glömma för det var så absurt.

Men den sommaren och speciellt den resan gjorde mig bra. Utan den sku jag inte vara den jag är idag.

Ledig dag

Idag har varit en skön dag. Första dagen på evigheter då vi inte haft något planerat och Micke var ledig. Helt underbart egentligen. Fast nu Arthur vakna 20 över 6 för att jag inte mera var i rummet (amma Sander ute så att inte Arthur sku vakna).

Men skön dag. Var till butiken och har lagat mat i lugn och ro och har städat roskisstället och badrummet. Sånt tänker jag inte ens på när jag är ensam med båda.

Och imorgon ska jag ha två dagars semester. Skall bli så skönt. Jag och Sander ska åka 4 timmar tåg till Vasa, gå på lite fest, sova på hotell, bekanta oss med Vasa och igen åka hem i tåglugnet i 4 timmar. Jag ska fixa foton och kanske läsa en tidning. Sander kan väl ligga vid bröstet hela tiden och hålla sig nöjd där. Fast han är nog världens nöjdaste, tills han blir trött då alltså. Då är det megaskrik.

Och köparen godkände anbudet. Nu ska vi bara få det skriftligt och bindande på tisdag och sen ska vi hoppas att allt är ok med fuktgranskningen.