Arthur blir om en vecka 1 år och jag har lite funderat över vad vi sku ha kunna göra annorlunda med honom och vad jag sku göra annorlunda med nästa barn. Det ena är att amma längre och det andra har med sömnen att göra. Men detdär med sömnen är svårt, för jag vet inte konkret vad vi sku ha kunnat göra annorlunda.
I början med Arthur var jag jättemedveten om att man borde sätta barnet ner i sängen och sova och sen gå ut. Lära helt från början barnet somna själv. Men när det inte gick. Ville ju reagera på hans behov och han skrek ju bara när han blev nersatt. Så det gick inte.
När han var 3 månader låg vi brevid och han somna med trasa över huvet ibland, tänkte att det sen sku bli en vana av det att han sku somna så. Men sen blev han 6 månader och börja stiga upp i sängen och vi måste flytta ner bottnet och han vägra somna där själv. Sku då ren dra i mitt hår för att somna, eller Mickes. Så vi vagga länge. Försökte ibland få att somna själv och så.
Min point är bara att vi har hela tiden varit jättemedvetna om vad vi borde göra, allt med sömnassociationer och så, men ändå har vi villa vara snälla och inte ha honom att gråta sig hysterisk bara för att vi ska komma lättare undan. Så jag vet inte vad vi kan göra annorlunda en nästa gång. Eller nu vet jag väl. Låta bli att stressa. Låta ungen sova med oss. Låta ungen somna vid bröstet och bara göra det som funkar då och inte ta sån stress. Med Arthur tog vi stress och därför ser jag det väl som ett problem.
Blev så glad när Peppe skrev att det inte är deras förtjänst att Vidar sover så bra, för jag får ofta känslan av att människor tycker att det är vårt fel, att vi gjort nåt fel, och därför sover/somnar han så dåligt. Så det var skönt att höra att ungar är olika och vissa kan bara somna bra av sig själv utan att det sku vara föräldrarnas förtjänst.
Är det nåt du sku göra annorlunda med nästa barn?
7 kommentarer:
Jag vet inte. Jag försöker tänka efter, om vi gjort något annorlunda med Celine än med Marius. Men inga stora saker i såfall. Och om jag tänker till nästa, så kan jag inte komma på något heller. Förutom att kanske amma längre. Men vet inte jag gör det i alla fall. Det vore lättare och mer praktiskt, men jag vet inte om det är känslan att någon är beroende av mig som jag inte gillar. Jag vill verkligen inte heller ha någon som sover fast i mig eller bredvid mig. Inte karln heller. Kanske är jag konstig men jag behöver lite eget space, speciellt om natten.
Båda ungarna har ju sovit i egna sängar sedan natt 1 och jag hoppas att unge 3 också gör det. Sen om det är ett kolikbarn eller ett barn som annars inte vill sova i sin säng, så måste vi ta ställning till det då.
Sen är självsäkerheten nästan det bästa när man får sitt andra barn. Känslan av att man kan och förstår sitt barn på ett helt annat sätt. Och att man bryr sig mindre i vad andra tycker och tänker och att man gör saker självsäkrare (vilket också antagligen barnen märker av).
Men än en gång. En generalisering och gäller ju inte alla barn.
Det kommer nog vara skönt med nästa barn, just detdär att veta lite om barn, förstå att man kanske inte behöver erbjuda bröst varje gång och inte bry sig om nån tycker det är fel att barnet sover i föräldrarnas säng.
Och Arthur sov ju endast natt 1 i egen säng på sjukhuset, efter det så vakna han varje gång han blev nedsatt i dendär vaavin. Tycker att det förklarar rätt bra hans närhetsbehov. Alla är ju så olika.
Hmmm. Det är faktiskt ganska många saker jag tänkt under årens(!) lopp att jag/vi ska göra annorlunda "nästa" gång. Men nu kommer jag knappt på nåt. Men säkert har det att göra med matintroduktionen och sömnen som var jobbiga hos oss. Antagligen då amma mindre (varva med nappflaska) för att få övriga maten att funka. Också ska jag förstå att nästa barn har kolik om det skriker lika mycket som Lilla A gjorde första halvåret.
Men jag måste nog erkänna att jag inte är så sugen på att "börja om från början" just nu. Jag har precis börjat få sova 6-8h i ett svep.
Jag utgår från att alla gör sitt bästa i att vara föräldrar.
Jäkla svårt det där med fler barn. Jag vill verkligen inte ha fler än ett barn, men samtidigt så kan jag inte släppa tanken på att Vid nog skulle älska att ha ett syskon. Mina egna är ju fantastiska. Jag får väl bara hoppas på att plötsligt bli sugen på nr 2.
Och sorry, nu svarade jag inte alls på din fråga. Trevligt veckoslut iaf!
Det låter jobbigt att först nu få sova ens 6 timmar i sträck. Vi har ju ändå löst det på bästa dåliga sätt så det känns nog som att jag sover massa i sträck och jag har helt glömt första tiden och hur jobbigt det var, eller kanske jag inser nu att tiden var så kort, så kort, så jag är helt redo för en nummer två. Tror att jag igen kan lösa sömnproblem på vårt dåliga sätt.
Och ensambarn vill väl nog ha syskon, men nu klarar man ju sig bra utan. Man måst väl tänka på vad man själv vill också. Men att vara gravid är ju faktiskt inte så roligt.
jag är ju, harkel, en mycket erfaren tvåbarnsmor vid det här laget, och kan nog konstatera att vi kör samma race som sist. vissa grejor märker man ju att inte funkar på nya babyn, och vice versa, men i det stora hela gör vi nog som sist. det funkade så bra då, så vi har nog inte haft nån anledning att tänka om speciellt mycket.
det jag verkligen vill rekommendera vad gäller sovandet, är att göra det så som babyn själv vill. jag blir alldeles trött när jag läser om hur folk kämpar under nätterna, när de kanske ofta skulle få sova hur bra som helst ifall de t ex lät ungen komma i deras säng. jag föredrar verkligen sömn framför priciper! :)
(och JA, jag vet att det absolut inte alltid är så enkelt. men i vissa fall är det nog det.)
Och som tvåbarnsförälder så har man ju sina principer rätt klara, hur man förhåller sig till sina barn. Vilken uppfostringsstil man har. Och det är väl därför man är så ute med barn ett, man har ingen aning om man tycker att 5 minuters metod är en bra grej eller ej. Självsäkerthetn fattas i början. Tror jag iaf. Speciellt om man inte har bekanta med barn.
Skicka en kommentar