För ett år sen denhär tiden satt jag med sammandragningar och försökte pussla med Lee. Tidgare på dagen fick bilen en buff när mamma körde till flygfältet och sen på kvällen satt det igång på riktigt, fast verkar inte kom tillräckligt ofta förrän följande morgon och jag var vaken hela natten.
Men i alla fall så visste jag inget då. Saker som bröstgummi, tankningsperiod, bärsjal, sömnproblem, Anna Wahlgren, somna utan gråt, klängperiod, tandsprickning, 5 minuters metoden, bugaboo (plus alla andra barnvagnar jag nu känner igen), vad och när barn ska äta vad, Attachment Parenting, barnbilstolar, pipmuggar, burkmat var så otroligt främmande och de flesta visste jag inte ens vad betöd.
Nu vet jag helt sjukt mycket om barn, om böcker skrivna om barn, om uppfostringmetoder, om olika synsätt och speciellt mycket vet jag om allt praktiskt. Har aldrig vetat nåt så mycket som jag nu vet om småbarn.
Men har livet sen sist och slutligen ändrat så mycket? Självklart. Det är helt annorlunda, men absolut inte på ett negativt sätt. Men trots att det har ändrat så gör jag nog ändå rätt liknande saker som förr. Jag lagar mat, jag läser bloggar och är för mycket vid datan, jag går i butiker, jag träffar alltid nu och då bekanta (är lika dålig som förr att hålla kontakt, om inte ännu sämre). Det som mest drastiskt har ändrat är min och Micke-tiden. Och det har nog märkts. Förr bruka vi titta på serier tillsammans men nu har tiden eller orken inte bara funnits (beror nog ändå säkert mest på att han jobbat heltid i nästan halvt år). Och vi har nog aldrig tjafsat så mycket som det senaste året, men som tur har det också funnits mycket ljusglimtar och goda stunder. Den näst största förändringen gäller motionen, har inte typ alls motionerat.
Mitt självförtroende har ökat, jag vågar ännu mera stå på mig och gör allt för mitt barn. Jag har fått ett otrolig tålamod och är bra på att hålla mig lugn. Mitt minne har blivit sämre, men sen har jag också mycket mera att komma ihåg. Lätt har året inte varit, men sku inte byta det för något i världen, älskar mitt liv som det är nu och älskar att ha fått vara mamma åt Arthur i ren 1 år. Jag är så tacksam över att få ha honom som min son.
3 kommentarer:
Vad fint du skriver :)
Jag satt faktiskt själv idag och skrev en liknande berättelse för Vida. Det känns härligt att tänka tillbaka på året som gott, så ofantligt mycket som hänt. Grattiskramar till Arthur från Vida!
Grattis till hela familjen till första året:)
Jag känner ju inte dig, men på basen av bloggen tycker jag du ändrat sjukt mycket under det här (blogg)året. I början funderade du mycket fram och tillbaka (inte så konstigt!), men nu märker man att du har ett självklart mål och vad du/ni vill med ert liv och Arthur. Du har verkligen växt i och med dina roller. =)
Milla: Helt sjukt vad mycket har hänt. Är så glad att jag har bloggat nästan varjet dag och kan på så sätt följa med första året ännu länge, man glömmer ju annars så lätt. Och grattis åt Vida med. Nu har vi 1 åringar.
Eva: Vet du jag håller så med dig. Har hittat den jag vill vara och det känns jätteskönt, var så osäker och borttappad i början.
Skicka en kommentar