Min Sandi och vårväntan

Han kan sätta sked och gaffel helt utmärkt till munnen, men att få mat på skeden är ännu lite svårt.
Här lyckades Sander gnaga upp bottnet på en quinoa burk och så var halva burken på golvet och de hade roligt.
Att ära salvor är nåt han tydligen också gillar. Här var det zinksalva.

Jag väntar på våren. Jag sku gärna skrinna lite till och gärna ens en gång åka snowboard, men annars sku våren få vara här imorgon. Våren gör allt så mycket lättare. Speciellt för att Sander blir äldre.

Sander är en rolig typ, han är envis och målmedveten och en riktig buse. Just nu är han mammig som bara den och börjar gråta och söka mig genast han inte ser mig. Han är nu 9½ månad. Äter ännu på natten 1-2 gånger, sover två gånger på dagen och flyttar sig genom att gå, han kryper inte alls mera inne (och Arthur hade inte ens tagit sina första steg i samma ålder!). Klättrar upp i soffan å sku helst bara äta själv. Han är en tuttälskare och dricker allt från tuttflaska. Somnar inte själv.

När det är vår, alltså om sådär 1-2 månader så är Sander nästan 1 år och det kommer att göra allt ännu enklare. Han kan börja gå ute (han kan inte nu för han har inga skor och jag tänker inte köpa vinterskor åt honom nu) och det gör det roligare för alla att vara mera ute. Han kan vara vaken på förmiddagen och börja sova en gång/dag. Han kan äta allt som vi andra, också mjölkproduktar, ost och grädde. Han kan börja dricka riktig mjölk och vi slipper köpa en massa ersättning. Sen får han också sluta äta på natten. Min gräns är 1 år. Arthur sluta själv nångång efter 10 månader. Sen kommer också klängigheten hoppeligen att ta slut...

Jag älskar så min Sander, men jag är så glad att babytiden snart är förbi. Jag är trött på att inget hålls lika för en längre stund och allt bärande och vyssjande och gnällande och sov-vägrande och tänkande över vilken mat som passar honom.