Idag när Micke kom hem klockan 5 så hade jag varit på "jobb" i 52 timmar. Nu när det är vår och man kan vara mycket ute och Sander går och så är så långa pass egentligen inga problem, men ändå föredrar jag kortare perioder. Men när jag är ensam med barnen, speciellt längre pass än 8 timmar, så är jag jätteeffektiv. Jag fokuserar på barnen, sköter hemmet och gör allt så att vardagen skall gå så smidigt som möjligt. Jag är närvarande för barnen, läser sagor och är mycket ute. Matbordet är alltid torkat efter måltid och golvet sopat.
Men genast Micke kommer hem så tappar jag all ork. Jag sku bara kunna sitta och vara för mig själv en lång stund. Dagens länk var ett skämt. Mina ben var tunga som bly och orka inte alls lyfta sig och jag hade ätit för nära länken. Efter 12 minuter gav jag upp och gick en kortare väg hem, ute orka jag inte heller kratta som jag sku. Jag ville hem till tidningar och tv:n. Sen flippa jag lite under vårt kvällsmål och försökte låsa in mig på vessan, men där stank så skit så jag sprang till sovrummet med min musliskål i handen. För vid matbordet så skrek Sander och sku i famn och när han kom så börja han vifta bort skeden som jag förde till munnen och Arthur satt med egen sked och sku ta all min mat och allt i mig skrek bara att jag vill ens nångång kunna äta ett mål i fred. Så jag flydde. Eller gömde mig som Arthur tyckte.
Men ja. Sen när vi båda är hemma så är matbordet sällan torkat före nästa måltid och golvet är fullt av matrester och myror och diskbänken svämmar över.
2 kommentarer:
Känner igen det där, så länge man ensam drar lasset gör man det med alla sina krafter, men så fort maken kommer in genom dörren klappar man ihop. Bäst är att bara ta sej en näve egentid på direkten.
Det sku ju vara bäst ja, men sen är ju ofta också den andra slut när den kommer hem. Oftast gör vi så att Micke "tar" barnen och ser efter dem medan jag typ städar köket eller lagar mat, försöker göra sånt jag kan göra i fred.
Skicka en kommentar