I dagens hbl skrivs det om barnaga i Finland och att många föräldrar godkänner att man knäpper på fingret, drar i håret/öra m.m.
Sen har de plockat ut kommentarer från kaksplus diskussionen och där har nån konstaterat: "Det är bra om barnet förstår att olydnad leder till bestraffning. I Finland leder bångstyrighet till... ja vadå? Hos oss verkar det iband som om "utvisning" är kul"
Det som stör mig så mycket är att föräldrar ser lydnad som en önskvärd egenskap hos ett barn, för inte är ju lydnad nåt som är bra att kunna som vuxen. Och föräldrarnas uppgift är ju att lära barnen för livet. Viktigare än lydnad är ju att kunna tänka själv, stå på sig och sammarbete med olika människor. Inte så att man lyder och gör vad nån annan säger utan att göra motstånd. Blir så trött på att lydiga barn är vad som eftersträvas i många familjer ännu idag. Jag tycker absolut att det skall finnas gränser, barn ska lära sig vad som är rätt och fel och annat nyttigt som behövs för framtiden. Men lydnad hör inte dit, och jag blir så trött när människor talar om att "nu ska du lyda", "han/hon lyder inte alls"... Jag tror att man med respekt och förståelse och kompromisser lär barnet respekt, förståelse och sammarbetsförmåga, sånt som jag ser som viktiga egenskaper. Och inte att nu får du smäll eller hamnar i skamvrån om du inte gör som jag säger.
Och enkelt är det ju inte, men man kan iaf försöka sträva bort från enbart lydnad.
5 kommentarer:
Hmm. Jag tycker igen att lydnad är en önskevärd egenskap. Man måste kunna lyda och folk och följa lagar och regler här i livet. Fast man inte skulle vela det och hålla med om dom. Sin chef, sina lärare, i militären.. Bara inom hälsovården har vi en massa regler som många(!) vårdare inte följer för att dom tycker det är töntigt, fast som är satta för patientens bästa. Tex inga smycken bara för att nämna en. Den här bärlden skulle inte fungera om alla gjorde som dom själva vill. Man kan lyda andra, men också ha egna åsikter och stå på sig. Att lyda är inte samma sak som att lyda blint och inte tänka själv. Tycker jag alltså. :)
Jag kan inte heller förstå folk som agar! Det är ju hemskt! Men det tycker jag inte att aga är samma sak som lydnad, det handlar om straff. Folk straffar ju inte bara sina ungar för att dom inte lytt utan tex för att dom haft sönder eller skadat något/n. Och tyvärr kan det finnas något så sjukt som att om syskonen slåss så slår föräldern dem som straff!
Kompromisser är ju bra. Men hos oss har det inte riktigt fungerat. Dom menar ju att om ungen inte vill sätta mössan på som du tänkt, ska man ge två att välja ifrån sen nästa gång istället. Hos oss har det då varit så att Emil vill sätta på sig sin sommar lippis och då hjälper det inte fast jag skulle erbjuda honom 15 vintermössor att välja från. Inte fast jag hur än skulle försöka kompromissa el dyl. Och då har jag nog en mantra åt honom om hur han måste lyda mig. Speciellt om det gått en kvart och Linnéa och jag börjar få hett.
Micke och jag kan inte överhuvudtaget diskutera denhär saken för vi tycker så olika. Det blir varje gång världens gräl. Så, jag har kanske inte riktigt en "mainstream" åsikt om saken.
Men jag tror att grejen beror på hur man definierar lydnad. Jag tycker att hundar ska lyda, de ska göra vad man säger åt dem utan att ifrågasätta det. Så i min värld är "lyda" lite som "lyda blint". Och gällande lärare, militären, chefer så tycker jag att det är respekt som behövs i de fallen och respekt för auktoritet och äldre, inte lydnad. För jag gör alltid som jag blir bedd men det känns mera som att jag gör det av respekt än för att jag vill "lyda" och är rädd för konsekvenserna om jag inte lyder.
Och om man talar barn, så tror jag att såna barn som MÅSTE lyda (med risk för hårda konsekvenser) och inte får ifrågasätta något har jättesvårt i denhär världen, för du vet inte var du står och vad du tycker för du har alltid måsta göra vad nån annan sagt och inte fått tänka själv eller ifrågasätta något.
Och för mig och Micke går åsikterna väldigt isär när det gäller lydnad och straff. För i min värld så leder olydnad till straff...Vilket inte är okej. Och helt hemskt om man blir slagen som straff för slagsmål. TYcker också att det är sjukt om föräldern biter för att barnet biter, förälderna ska ju ändå föregår med exempel och inte sjunka så lågt. Nåja, annan diskussion.
Och om man ännu talar barn så tycker jag absolut att man måste ta barnens ålder i beaktande, för samarbetsförmågan och kompromissande är ju inte den bästa hos en två-åring. Men det definierar jag mera som gränssättande eller liknande. Man kan ju inte gå ut i sommarlippis och det förstår inte barnet, så då sätter man på vintermössan. Inte för att barnet måste lyda för att du har sagt så utan för att det är vettigt. :)
Jag är lite allergisk för lydnad. Men jag har boken växa-inte lyda också av Lars Gustafsson. Den är jättebra (enligt mig då), kan låna den nångång.
Jag fundera också att varifrån allt det här kom i från. :) Jag kolla upp den där boken på nätet. Läste ett par recensioner och hitta första kapitlet på den också. Så kan vel konstatera att jo, det handlar nog om hur man definierar lydnad. Jag ser lydnad i lite allt, andra ser det som gränssättande.
Det som verka störande i boken (som jag ju inte läst, men kunde känna av) är att tolka "uppfostringsmetoder" eller "sätt att nå mål" (vad man nu vill kalla det) så på pricken.
Tex det här med time-out, att ha en 4 åring o sitta i fyra minuter och "skämmas" e galet! Lite samma smak i det som när man förr i tiden satt skolbarnet och stå i hörnet resten av lektionen.. Ingen point i det o tror int man når något med det.
Samma som med gråt-metoden när man ska få bebisar att somna själv. Hurdan galning har sitt barn och gråta i 10 minuter utan att gå och trösta? Men vi fick ta oss till den när emil måste som 2-åring igen lära sig att somna själv. De for till så att han blev ensam i rummet, om han grät for någon dera av oss och trösta. När han lugnat sig kom vi ut igen. och så höll det på. Snabbt förstod han pointen. Men aldrig grät han ensam, och faktiskt inte i 10 min, fast jag tex kallar det gråt metoden. Tassutus är det som vi höll på med innan gråt metoden.
Vi har också time-out i användning. Den behövs då Emilia o jesse e på besök hos oss. Ibland börjar dom bråka. Eller ganska ofta då. Om lite allting från leksaker till vem som får sitta på vilken stol och di kan t.o.m. förbjuda varandra att tala med den andra. De börjar med skrik, som blir skrik och händer som viftar i luften. Sen fortsätter det till att di skuffas och skriker och det slutar med slag och sparkar.
Under den tiden har vi hela tiden vaktat över dom och gett råd om hur situationen kunde lösas. Tex ena piipaa bilen av dom tie kan säkert ges åt jesse. Emilia får inte förbjuda emil att leka med jesse osv. Det hjälper inte alltid. För då börjar någon vifta mot en annan, vilket provocerar till mera bråk. Det hela slutar i värsta fall till ett jäkla stort kaos var 3 ungar slår varandra. Och ingen slutar skrika fast vi lyfter dem ifrån varandra eller för till dem till olika rum och leka. För att om en minut är dom igen halsihugg på varandra.. :) Nå joo. De slutar med time-out för alla inblandade. Och med time-out betyder det att alla hamnar i olika platser i lägenheten vart ifrån dom inte ser/hör varandra. Sen när pulsen lagt sig får dom komma och fortsätta och leka. Och dom är där på time-out just för att lugna ner sig, glömma bort bråket. När dom gjort det var i sig, så får man komma bort.
Men för att inte hamna allt för ofta i liknande situationer, så måst vi försöka motverka dom situationerna i förväg. Vilket vi gör på alla möjliga sätt allt från att diskutera, fundera, kompromissa och hot/påminnelser om time-out. Och ha väldigt klara, tydliga regler och gränser som inte helt enkelt kan brytas mot. Och en viss lydnad mot oss. (sorry jag vet att du får rysningar av det ordet :) ) Ännu i alla fall. Vi funderar nog igenom det här på nytt sen när di är ett-två år äldre.
Äh.. Det blev så lång juttu. Men som sagt. När jag är hemma med Emil och Linnéa hamnar vi så gott som aldrig i sådana situationer. Bara när det finns för många små som inte kan diskutera i samma rum.
Blir bara så arg när folk (tex den där gubben som skrev boken som jag inte läst utan bara antar allt möjligt om på basis av en massa recensioner) tolkar allt så punktligt och sedan dishar det.
Men han dissar det som orden egentligen står för, för time-out står ju för att man ska sätta barnet på en plats och ignorera det totalt och inte tala till det och bara få det att känna sig utanför. Sen är det ju också de metoderna inom sömnskola som han är emot. Jag gillar boken massor för den uppmuntrar en till att fundera själv vad som känns vettigt och inte följa någon bestämd metod som någon annan förespråkar.
Och i diskussioner (på nätet speciellt), blir det ju så råddigt för människor talar med ord som har alla tolkar olika. Nu får också Arthur gå bort från leken om han inte kan leka ordentligt eller om han börjar gå helt på övervarv, men jag kallar den inte time-out eller ser det som time-out, bara som en paus så att sakerna glöms. På samma sätt som ni gör. Bara med andra ord.
Och ännu om sömnskolor så tycker jag att en sömnskola är om man kör en bestämd metod med massa skrik. Nu har vi ju också alltid till och från försökt göra nåt med Arthurs somnande och inte har det aldrig gått utan skrik. Men vi har iaf alltid varit där och han har inte blivit ensam för långa stunder.
Så allt är ju fråga om hur man definierar saker. Tycker nog att vi ser ganska liknande på saker och ting, men bara med helt andra ord.
Och ännu om ignorering. Vi var idag i simhallen och gick till cafet efteråt. En unge som säkert inte ens var två satt i matstolen och skrek. Han var helt röd. Föräldrarna och storasystern ignorera honom totalt. Ingen sa något, ingen rörde honom och ingen titta ens mot honom. Han fick bara skrika. Sen när han börja skrika mera så vände pappan på stolen, och skuffa bort den från bordet. Därefter följde total ignorans igen, de tala på sinsemellan. Det var så grymt och jag var så upprörd, att frysa ut ett så litet barn är helt sjukt. Vad sen än orsaken är. Gick nästan och sa åt dem men mamma stoppa mig. Om jag sku ha varit en gammal gumma sku jag säkert ha varit där.
Nog låter det som ganska lika det hur vi ser på saker. Bara att med olika ord då.
Ignorans förstår jag mig inte heller på. Det måst ju kännas hemskt att inte bli sedd och hörd, helt utfryst. Speciellt för en liten människa. Lite som med den där babyn jag såg i kampen som skrek ensam i sin vagn och mamman var lite längre borta och shoppa kläder med äldre syskonet. Jag var helt rasande, men inte kunde jag ju göra en stor scen där om saken heller..
Skicka en kommentar