Syskonuppfostran

Barn utvecklas hela tiden och det får man också göras som föräldrar, men det är just då förändringen sker för barnen som det är svårt för mig som förälder att veta vilken väg man skall ta. Jag funderar några dagar/veckor på saken, försöker läsa lite om just det, för att sen slutligen bilda mig en åsikt som vägleder mig i föräldraskapet. Hittills har det funkat bra. Har kännt mig säker i mitt föräldraskap efter att ibland varit borttappad i några dagar.

Just nu är båda barnen bra. Arthur hade lite svårt när vi flytta hit och var lite omöjlig och Sander har nu haft lite gnällperioder, men just nu är båda rätt bra, i sig själv. Men nu är det syskonskapet jag funderar på. För det känns inte alls så självklart. Sander vill vara med och göra det som Arthur gör och Arthur vill ibland också stå på pallen ensam, leka i soffan själv, leka med nån leksak ensam, sitta i badet själv eller krama mamma då Sander är i famnen. Sen igen så borde Sander få hålla den leksak han har, han borde få vara i famnen när han är det och han borde få vara med och leka. Och han borde absolut få en massa uppmärksamhet och baby-gulli-gull.

Jag har nog alltid vågat lämna dem ensam, och de är nog ofta tillsammans i lekrummet utan övervakning (för korta stunder då). Men nu har Arthur börjat knuffa bort Sander ibland, eller sparka om han vill ha bort honom från pallen/matstolen och en gång bet han honom i badet. Och det är aldrig okej, och det har jag nog visat. Men sen måste jag ju erbjuda ett alternativ åt Arthur, för han måste ju också få vara ifred ibland, måst han inte? Så nu är dealen den att han ska ropa på mamma/pappa så att vi hjälper bort Sander. Men det funkar ju inte sen när de är äldre, att mamma/pappa alltid ska komma emellan.

Och sen har Arthur också börja "bossa" Sander och ropar "neeej, Sandäää, neeej" och pekar med fingret när han t.ex. vrider på damsugarens effekt och så försöker Arthur stoppa honom från att göra sånt som Sander inte får (typ gunga på ugnsluckan). Just nu gör vi nu inget det, låter honom säga nej, men jag vet inte...

Sen är ju Arthur ännu också jättemammig och om jag gullar mycket med Sander blir han sotis och ska i min famn och om Micke är hemma så ska "Sandä pappa amppu" och ofta blir det sen så.

Just nu är konskevensen för Arthur den att han inte får vara med och leka om han gör nåt dumt mot Sander. Så om han skuffar Sanders händer från soffan får han gå bort från soffan, eller om han inte låter Sander hänga på damsugarn när han gör det får han gå bort från damsugarn. Jag tror på logiska konsekvenser som har nåt med varandra att göra så det är väl den ändå vettiga konsekvensen.

Nåja, det finns mycket med syskonskapet jag funderar på men problemet är att det finns jättelitet skrivet om det. Iaf har jag svårt att hitta nåt.

Och sen är ju ännu frågan att vad vill vi uppnå med syskonuppfostran? Var kan det gå snett och hur är det om det går bra?