Och efter den sista bilden så körde Arthur med full fart in i Sanders gåvagn så att Sander föll omkull. Veckoslutet var lugnt då vi bara hade ett barn. Igår låg vi i soffan och titta på många Castle avsnitt medan Sander nöjt böka med oss i soffan eller lekte med nåt på golvet. Imorse var jag helt utvilad ren halv 7 och hade fått mängder till stånd ren klockan 9.
Micke har kvällstur idag så jag blev med båda barnen hemma. Och det är just nu nog så stor skillnad på ett eller två barn. När Sander föddes och långt efter upplevde jag att två barn inte var dubbelt mera jobb utan det var lite som 100+60 med två (dubbelt sku då vara 100+100 i min tankevärld). Men just nu så är det 100+120 att ha båda. Båda kräver så mycket just nu och de är inte alls på samma nivå. Arthur vill höra saga, Sander vill riva sönder böcker/äta dem/ligga på dem, Arthur vill prata när vi är ute och gå och titta på saker, Sander snubblar eller äter tobaksfimpar, Sander vill vara med och baka men kan inte själv stå på stolen och sen äter han bara degen eller slänger den i golvet och Arthur bara skär om och om igen samma bit då man inte hinner med honom, Arthur vill ha hjälp med pusslande och då vill Sander med men han äter bara bitarna och slänger dem i golvet, Sander är famnsjuk och Arthur med och jag orkar inte med 25 kilo i famnen. Och sen tjuter båda när det inte går som det vill. Och så är det klott i mängder. Och skrik och bråk och skuffande. Hu, hu säger jag bara. Men dethär är väl också övergående. Sander slutar väl i nåt skede sätta exakt allt i munnen och Arthur blir väl nångång mindre klängig.
Och sånahär texter är väldigt bra terapi för mig. Ett sätt att få ut frustrationen och irritationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar