Att få vara liten och ledsen

Jag är så glad att jag har möjlighet att ha min 2½ åring hemma.

Igår var vi på sagostund på tumis med Arthur, Sander var hemma och sov med Micke. Efter sagostunden blev vi och leka med de andra barnen. Arthur älskar att leka med andra barn men vissa förmiddagar hittar vi inga, vilket ibland ger mig lite "morkkis"(jag borde vara bättre på att lära känna andra mammor). Nå men igår hade han massa lekkompisar. Och de lekte fint för sig och vi mammor stod och prata. Sen såg jag att han vände sig bort och vände ryggen till de andra barnen, han titta ner i marken och såg lessen ut. Jag gick fram till honom och fråga vad som hänt (det var nåt om en käpp som han antingen tagit eller så hade de andra tagit den) och så krama jag honom för han ville kramas. Jag sa åt honom att man får vara lessen, det är okej. Och då bröt muren och tårarna bara spruta ut. Han hade väl själv försökt samla sig och vara "stor" men sen när mamma kom och sa att det är okej, du får vara "liten" så kom tårarna. Och det var inga små tårar, måste ha varit en stor grej om käppen.

Och förstås kan det vara på samma sätt när barnen sköts utanför hemmet, att de får vara små och får vara ledsna. Men för mig betyder det jättemycket att jag kan finnas där för mitt lilla barn när han blir ledsen i leken. Helt säkert har det med min egen barndom att göra och hur jag ogilla orättvisor, att vara ensam och att måsta klara mig själv. Jag förstår ju att det måste vara så och är inte bister på nåt sätt, men jag vet att jag inte gilla känslan och vill därför att mina barn inte ska få uppleva samma känsla alltför ofta. Därför är jag helt otroligt känslofokuserad.

Så, säger det en gång till. 2 åringar skall ha möjligheten att vara hemma.