Har hela dagen idag funderat på hur man kan skämma bort ett barn med närhet och kärlek. Eftersom det var min mamma som, igen (suprise, suprise!), kom med det påstående måste jag ringa och fråga hur det är möjligt. Jag fatta inte alls tankebanan bakom hela konceptet. Med materiella saker är det ju helt logiskt, men med närhet!? Nåja. Tydligen är det så enligt det gamla tankesättet att om man har barnet ofta i famnen, sover med barnet, tar upp det genast när det gråter osv, så vänjer sig barnet vid att vara i famnen och vill alltid vara där. Att inte är nu barnet dumt, om det en gång får komma i famnen vill det alltid vara där! Och att alltid ta upp barnet betyder att det är barnet som bestämmer och inte den vuxna. Det mest shockande i samtalet är att min mamma helt seriöst tror att det är såhär. Hon förstår inte att det under de riktigt senaste åren har ändra så mycket. Det är ju bara 23 år sen hon haft små barn. Nu har jag ju då i 6 månader försökt förklara dethär åt henne. Men nej.
Tycker att det är helt logiskt att mycket närhet är bra. Lite som att om man alltid har tillgång till sängen (eller nåt), liksom helt alltid, då går man dit när man är trött och drömmer inte om att ligga där hela tiden, för man vet att man alltid kan gå dit när man vill. Om barnet alltid vet att det får komma nära när det behövs, då vågar det ju sen vara för sig själv.
Har nu tagit det som mitt mål att ändra hennes åsikt, för man kan ju bara inte tänka sådär idag. Helt absurt. Har ren skickat två länkar åt henne (denhär och denhär), men nu sku jag själv villa läsa mig lite in på dethär. Så, om nån har något bra boktips, nättips, något, så tar jag gärna emot det. Om nån som vet något om sånt läser...
Och det är här det skiter sig med att anta att alla föräldrar vet bäst. För tydligen så tycker ju ännu endel att barn kan bli bortskämda med närhet och försöker motarbeta det.
4 kommentarer:
suck. ååh vad jobbigt. man vill ju att ens egna föräldrar ska stöda en och inte jobba emot en. det är ju förstås jobbigt att inse att nånting man trott på hela sitt liv kanske inte stämmer, eller i det här fallet gör det ju definitivt inte. att ifrågasätta sina egna sanningar, det är en konst i sig och oftast är det ju bekvämast och skönast och lugnast för ens egen sinnesfrid att bara låta bli och köra på som hittills.
säger som förut, gör på ditt sätt, jag tror du gör absolut det som är bäst för ditt barn. jag försöker också skämma bort vår tös med närhet och ömhet och tycker det bär frukt.
Förstås gör vi ju vad vi tycker är bäst och nu förstår min mamma i princip det, men endå tycker hon att han är så klängig att det borde motarbetas och sen tycker hon på någo vis synd om mig (för hon igen vill ju mitt bästa). Sen tycker hon också att jag fokuserar alltför mycket på honom, vilket jag kanske gör, och försöker sen få mig att "vakna upp" genom att säga sådant här. Nåja. Vi har ett jättebra förhållande men är bara av helt olika åsikter i denhär saken.
Mest överraskande är nog att detta tankesätt lever så starkt kvar i dagens samhälle ännu. Har ju aldrig tänkt på det före jag fick barn men oj vad sjukt.
jag tror igen att klängigheten är en fas som går snabbare över om man inte motarbetar utan låter honom klänga så mycket han orkar. och jag tror vi tror på samma sak här :) det är klart att det är både frustrerande och ibland också tärande för den påklängda mamman, men det är nu vårt jobb för tillfället. så nu när du preciserar så visst förstår jag att hon reagerar... känner igen det där med att fokusera alla krafter på barnet. det är det största innehållet i våra liv just nu så det är lätt att vågskålen tippar över och att barnet blir det enda innehållet. det tror jag inte att nåndera av oss lider av men vissa dagar kan man ju tycka att det är så :)
suck. jag vet: det är inte alls ovanligt att folk tror att ens stackars bortklemade unge kommer att bli den klängigaste och mammigaste filuren i väääärlden. för att man inte överhuvudtaget ransonerar med fysisk närhet och all annansorts love.
men: vi har ju redan kommit upp i två år av erfarenhet, och den visar inget mindre än att vår pojke är den i särklass mest företagsamma, självständiga och försigkomna lilla individ jag stött på. precis som vi hoppades och trodde.
Skicka en kommentar