Champagnemiddagen

Idag var planen för kvällen: champagne och bastu. Champagnen var tänkt att avnjutas när barnen sov, men eftersom det inte alltid är så lätt att få dem att sova föreslog jag att vi ren öppnar flaskan med middagen. Så vi gjorde det. Champagnen som vi fick till förlovningspresent i januari 2008.

Sander fick sitta långt från bordet en stund för han drar ner allt. Jigi i på besök över natten å Arthur ska bara köra med gräsklipparen (Sanders bilstol) på henne.
Min man. Micke. Vi åt ugnspotatis med en räkfyllning och en laxfyllning. Arthur åt bara räkor.Arthur fick eget glas att skåla med. Och han vänta så fint.
Sander åt bland annat riskaka. Men sen drog han också potatis, paprika så till sist fick han gröt.
Men det sista, skålen, missa Arthur, han orka inte vänta mera...

I mitten av middagen lyckades Arthur fälla glaset i golvet och Micke fick börja damsuga allt och Arthur börja springa runt och jag börja laga gröt och det var den trevliga middagen det.

Crazy kidsen

Mini tittar också på tv. Helt som Arthur.
Och äter Arthurs potatis när hans egna tallrik flög i golvet. Och detdär är inte vad som flög i golvet utan det han kastat på golvet. Potatisland under matbordet. Jee. Vi damsuger typ 3 gånger per dag. Åtminstone.
Och Arthur hitta kakaoasken men hade nog vett att tvätta händerna. Sen gick han pånytt och satt händern i paketet... Men eftersom han nu så ville kladda så baka vi chokladbollar som vi rulla i florsocker. Som tur gilla han dem inte, för jag vill inte att han ska äta sånt.
Sandis är ena sekunden världens solstråle och andra världens gnällboll. Han har nog någo otrevligt nånstans.

Plus, minus, minus, minus

Plus:
-Badrummet är klart. Tak, golv, väggar, krokar, duschvägg. Bara elekrikern ska ännu installera golvvärmen, men det räknas inte.

Minus:
-Jag och barnen är flunssiga. Arthur har tittat på tv hela eftermiddagen, Sander har klättrat upp och stå mot allt (precis allt, precis hela tiden) och jag har varit trött.
-Var så trött att jag inte ens noterat att hela bilens framruta spruckit upp när jag var till skolan imorse.
-3 kvällen i rad som Micke jobbar. Och imorgon har han ännu natt. Kvällarna är nog ändå tyngst.
-Första dagen med minusgrader gick dragkjedjan på Arthurs vinterhalare sönder. Utmärkt. Han har nog ändå använt den tidigare men just idag for den.

Om att ställa krav

Nu när Arthur är i en lite mera krävande period så finns det vissa saker jag tycker att han borde förstå och veta och göra. Men sen funderar jag ändå på att hur mycket kan man kräva av honom, kräver jag ändå för mycket, och sku jag kräva lika mycket av honom fast Sander inte fanns? Han är ju ändå bara två men han är också redan två.

Jag blir sällan klok med mina tankar, men alltid kommer jag fram till att jag sist och slutligen kräver rätt lite, fast sen igen kan det hända att det jag kräver är för svårt. Jag kräver att han ska vara tyst på kvällen när vi går in i sovrummet och Sander sover och där är jag rätt sträng. Och det ÄR för mycket krävt, för jag blir småarg och säger att han skall vara tyst om han börjar gråta när han inte får somna i vår säng eller om nåt annat är fel just då, men det funkar inte annars. Sen får han inte heller vara dum med Sander eller slå och förstöra eller kasta inne och endast rita på papper (vilket är så otrooooligt svårt). Sen så tvättas händerna alltid när vi kommer in och efter maten och man får bara äta och dricka i köket eller vardagsrummet. Men det är nog helt vettiga krav som passar åldern.

Men sen å andra sidan kräver vi inte att han somnar själv, att han ska klara av nåt själv (som att klä på sig) eller att han total lyder. Han behöver inte äta själv eller äta på nåt speciellt sätt, och det finns inga krav på att allt skall ätas upp eller att det ska ätas på nåt sätt (han slickar bara smöret från brödet). Och där borde vi nog kräva mera, men jag orkar inte helt enkelt. Nu är det lite kaos men det är inget gräl. Och jag vill ha det lugn och kaos istället för strängt. Jag tror det blir bra med tiden.

Men det är nog svårt att veta vad som är för mycket och vad som är för lite. Och vad händer sen om man kräver för mycket? Vad är följden i långa loppet?

Och sen är ju både jag och Micke första barn (och båda barnens gudföräldrar också, dem som vi alltså hänger mest med) och jag läste nånstans att första barn-föräldrar överför stora krav på sitt egna första barn.

Och ett blogginlägg hjälpte inte denna gång. Blev nog inte klokare.

Inge vett

Idag efter att jag med all rätt blivit arg på Arthur (och släpat in en skrikande unge i handen) så försökte jag tala lite vett med honom, när jag lugnat mig lite och fått Sander och sova. Jag berätta att man inte får fara sådär bara och att man inte kan springa egna vägar

Då utbrister ungen nöjt: "alla vägar: raserbilar, brandbildar, lastbilar..."

Att tala vett med en två-åring går nog tydligen inte.

Föräldrar som tror allt om sitt barn?

Idag var jag med Sander för första gången till vår rådgivning i Lojo.

Det skulle ha kunnat gå lite bättre. Man vill ju att rådgivningstanten får en bra bild av en så att hon är snäll och söt med barnen. Denhär tanten fick nog ingen bra bild. Hon är helt säker på att jag inbillar mig och vill att Sander ska kunna mera än vad han kan, att jag känner mig bra för att han är snabb motoriskt (vilket ju självklart inte är fallet) Jag berätta hur han håller på och så ville hon se. Nå, på golvet låg han bara och stirra på henne. Rörde inte en fena. Han satt som en kasa och hon tyckte nog att man inte borde låta honom sitta när ryggen är så sned (men här hemma är han ju helt rak!).

Eftersom jag inte kommer ihåg när man får äta vad så fråga jag när han kan få grädde. Och hon blev helt paff, fatta inget. Fråga om vi "karppar". Inte får man ge grädde åt barn sa hon. Konstatera bara att jag tror på det naturliga framom konstiga blandningar och poängtera ännu att vi dricker mörkblå mjölk också.

Sen tyckte hon nog att mat en gång per natt sku vara helt tillräckligtför Sander (nu äter han två då) o sen så tyckte hon ju att nu då vi flyttat sku kunna flytta ut Arthur när jag konstatera att jag inte vill att hela huset ska vakna på natten. Nå. Flyttar gör ju inte Arthur.

Sen såg hon helt besvärad ut när jag satt kasan och sitta på golvet och tyckte igen att nä han kan nog bara sitta i famnen ännu en tid. Så ja.Hon är helt säker på att vi är snobbiga föräldrar från Helsingfors som tror för mycket om våra barn.

Söndagsförmiddag i bilder

Sander har fått börja ha Arthurs hjälmmössa på. Igår föll han säkert 5 gånger och slog huvudet. Han vakna 6.10. Micke sluta sitt nattskift 8 på morgonen.
Arthur var busig och sku såga allestans. Han ritar också allestans, så nu är pennorna idag, igen, bortsatta för dagen. Han vakna 5 före 7.
20 före 9 gick vi ut. Det var dött. Sander fick mjölk och somna.
Vi såg en lastbil och Arthur plocka sten.
Vi gick förbi stranden på en liten vagnlänk.
Arthur deppa och ville inte göra nåt och Sander sov. Jag kände mig hurtig. Och se hur bra Arthur ännu ryms in i Teutonia vagnen, å han är säkert 93 cm.

När vi kom tillbaka till vårt område fick jag liv i Arthur och vi lekte lite kaffelek i en park.
Sen gick vi till en annan park och gunga på hästen. Var lite fundersam om jag borde låta honom stå på den. Är inte orolig över att han sku falla utan för att det kanske inte är okej ur lekparkssynvinkel. För mig är det inte okej att klättra upp för rutchbanan fel väg till exempel.
Sander vakna just före vi kom in och så åt vi lunch halv 11. Arthur och jag "solsoppa" (kålrot, morot, palsternacka, potatis och grädde) medan Sander fick zuchini, palsternacka, morot pure och riskaka. Vi hade riskaka allestans. Efter det städa vi och sen baka jag och Arthur semlor före Arthur gick ut i vagnen och vila klockan 12.
Sander sku också sova då, men han träna, igen, på att stiga upp. Han är så vinglig och inte alls rak i benen men nu ska han upp på fötterna också. Hela tiden. Har jag nämnt att jag ogillar det väldigt starkt när små, små typer ska upp och när de inte har nån vett i skallen!?

När går nä över?

Hur länge varar två -åringars "nä" period?

För Arthur är nu på riktigt i kris. Han ska antingen kramas (mitt i natten ska han kramas och ute ska han bäras och kramas och om Sander är nära ska han kramas) eller så säger han nä.

Och det är nä åt allt och ibland är han så deppig och nere. Vi ska inte gå till stranden, inte gå till parken, han vill inte göra nåt och så sitter han i vagnen och deppar och är nere. I biblioteket ville han inte låna någo böcker eller nån film (och han älskar sånt). Det är liksom nä åt allt sånt som han pårikigt gillar och tycker om. Och jag har ju lärt mig att inte fråga så mycket, utan mera konstatera, eftersom svaret nästan alltid är nä. För om vi gör nåt som är nä så är det skrik, skrik, skrik.

Så ja. När går dethär över? Varar det länge?

Som slag i magen

Hade tänkt skriva ett inlägg om den utmäkrt platsen vi bor på och min sköna promenad till finaste liessaari. Men sen kom jag hem efter att jag sökt Arthur och Micke berätta att Sander fallit ner från spjälsängen. Jag kan just och just andas. Tänk om han sku ha brutit nacken och dött. Vad sku jag då göra? Fan vad livet är farligt. Och jag, vi, idiotiska. Fan att vi inte kunde sänka spjälsängen genast hanm börja dra sig upp. Faaan.

Nå, ungen verkar må toppen, speciellt då brorsan kom hem, men jag kan inte släppa tanken på en livlös baby.

Sandis 6 månader

Sander observeraren.

Haha mamma, va du e rolig!

Såhär brukar brorsan också göra, då ska jag också göra det. Att ligga ner i sin säng är helt överskattat när man kan göra andra saker.

Idag blir min lilla stora andra son hela 6 månader, halvt år. Vart for den tiden?*

Vissa barn börjar få mat nu, Sander äter redan som en häst. 5 portioner dagligen, nästan likadana portioner som Arthur. Han äter ofta rätt samma mat som vi, har försökt laga sånt som passar honom också, tex karelsk stek och potatis, grönsakscouscous, maletköttsoppa, ugnsfisk med potatis och zuchini... På morgonen får han elovena-gröt och på kvällen muksus grötpulver i ersättning. Han har inget problem med bitar och tycker också om att äta rågbrödsbitar och havrebrödsbitar (och har faktiskt ingen aning om sånt är "tillåtet"). Mjölk vill han inte ha med maten så han dricker före han somnar (medan han somnar). Kanske för lite, men svårt att få i mera. På natten äter han två gånger, totalt ca 180 ml.

Han sover 3 gånger per dag och ca 11 timmar på natten. På natten vaknar han också några gånger utöver ätning och vill ha tutt eller bli buren. Sover halva natten egen säng och halva natten med oss.

Sitter utan stöd, ålar med raketfart och stiger upp till knäna med stöd. Han klättrar på allt, speciellt roligt är det att klättra på brorsan. Han älskar Arthurs leksaker som spelar (men Arthur låter honom inte ha dem) och är nöjd för det mesta. De två nedre framtänderna har han också (och det tog bara mycket över 2 månader för dem att komma igenom). Han är en observerare och följer med så noga så. Han är mycket mindre intresserad av mig och lek med mig än vad Arthur var, han ska titta på allt annat, speciellt Arthur.

Såhär var Arthur vid 6 månader.

Kvällen har vi firat på tumis. Micke jobbar och Arthur for till sin högt älskade "muije" för att gå ut med Jigsi-hunden i skogen . Sen kommer de säkert också att äta bulla och Arthur får kramas hela tiden. (Han ska bara kramas, inatt när han kom till vår säng så sa han "Arthur krama")



*Och jag älskar babysar, tycker att de är så sköra och sku så gärna hålla dem och trösta dem och pussa dem och paja dem, men när jag själv har babysar så blir det bara för mycket, det är inte alls lika "roligt" som när man ser andras babysar. Det är tungt att ha nån fast vid sig hela tiden, nån som är fullständigt beroende av en, osv. Så själv föredrar jag nog när de växer och blir större och börjar gå ordentligt. Det är liksom mera min grej. Om man nu får säga så.

Vi pratade

Igår prata vid med Micke. Vi har inte pratat på evigheter. Bara tjafsat och gett order och svurit och suckat och stönat. Men inte talat. Igår gjorde vi det och det var bara så jätteroligt. Min man är ju trevlig och rolig och har har fiffiga åsikter. Jag vill tala massor, inte gnälla, sucka, jomsa, bossa.

Nå, men när vi för en gångs skull nu prata och tala med varandra så tala vi också om barnens nattande. Och jag fråga Micke när vi ska börja tvinga dem att somna själv (Sander somnar i famnen eller pajandes i säng och med Arthur sitter vi brevid sängen i 30-45 minuter för tillfället). Han konstatera att sen när de är myndiga. =)

Men fast det ibland är irriterande så kommer jag nog inte efter 5, 10, 15, 20 år ångra att jag inte satt vid datan/framför tv:n istället för att sitta brevid barnen.

Hur det känns?

Nå, hur känns det att bo i Lojo i radhus kan man ju undra.

Och svaret är enkelt. Det känns helt sjukt skönt. Jag känner mig så fri. Fri. Kan gå ut när som helst, se natur och miljö och lugn och harmoni och det är bara så befriande. Det är utmärkt helt enkelt.

Jag älskar vårt hem, det är bara bäst och det är så roligt att alla kan vara i köket/vardagrummet/matsalen samtidigt.

Och där finns ju en massa radhus, vi är faktiskt inte ensam. På vår sida finns 4 hubolag med 4 rader var och i varje rad typ 12 hem. Finns säkert 150 lägenheter bara på vår sida (lika mycket på andra sidan och mycket höghus till). Men det känns som när vi var på gran canaria på vintern, alla har sin lilla egna plätt men man är inte ensam i skogen. Och man kommer genast ut, man kan sätta ut roskisen och ta den med.

Det är bara bäst alltså.

Och snart skall jag hålla en övning för logistikens grunder här på Arcada. Spännande.

Träningsstart

Idag har jag varit på länk. I 12 minuter jogga jag, sen var jag helt död. Det är andra gången sen Sander föddes (var en gång på sommaren på också en 12 minuters länk och det är ett av min bästa sommarminnen (det bästa minnet var att hela sommaren på landet sova mellan mina två söta barn).

Mellan Arthur och Sander jogga jag kanske 5 gånger, men det var så het sommar 2010. Före jag blev gravid med Arthur var joggning och olika musikjomppor (aerobic) mina träningssätt och jag tycker faktiskt om det. Så nu ska jag komma igång igen. Kommer att orka så mycket bättre.Sku bara kanske behöva nya tossor, de andra är från typ 2007.

Och sen ska jag sluta äta chokladkex, idag har jag ätit nästan ett paket efter att jag blev helt galen på herr Arthur (och det var ju mest mitt fel, hur kunde jag nu tro att han sku somna i den andra vagnen, som rulla, och sen ännutill när dendär jäkla traktorn var där. Och hur länge borde vi tittat på den, 1 timme?! ).

Tumistiden

Micke jobba morgon idag och var hemma ren halv 5. Så jag tog Arthur med på lite tumistid och vi for till simhallen. Arthur är så rolig att vara med på nya ställen, han är så lugn och försiktig och håller sig nära. Vi har inte varit i simhall på över halvt år så det var helt nytt.

Och han älska det. Och sen gjorde han nåt som störtöverraska mig. Han titta på när skolbarnen rutcha och sa att han också vill dit. Och jag vill inte hindra honom när det nu inte var helt livsfarligt. Så han gick ensam upp ur bassängen och klättra upp till den 3 meter höga rutchbanan. Eftersom han inte har simringar/inte flyter/inte kan simma/hatar att få ansiktet vått så stod jag i vattnet för att ta emot honom. Och det var ju lite problematiskt eftersom jag var lite orolig att han sku halka eller inte våga åka. För om jag gick upp från vattnet och han sen ändå sku rutcha så sku det gå dåligt. Fick honom sen lockad att rutcha och jessus sån fart det blev. Tog emot ett helt uppskrämt rakt sträck. Tror inte att han på länge går dit igen, men blev nog så överraskad över att han våga och ville dit. Han brukar tända långsamt.

Sen simma vi mera, basta och gick på cafe. Arthur fick sin livs första trip och sen lät jag honom välja nåt att äta (hur tänkte jag där?) och han tog förstås en sockermunk. Fint kvällsmål det med.

För mycket vagnar

Nu ska denhär bort.

Vi har nu tre vagnar. En teutonias dubbel, en teutonias trehjuling och en babyjogger resevagn. Och jag har länge tyckt att det är för mycket, speciellt då vi inte har ett varmt förråd att förvara dem i (med andra ord så kommer de att bli rätt förstörda och osäljbara för de får ändå vara ute). Alla tre är köpta begagnade och den totala summan för dem är mindre än för en ny bra vagn.

Jag har förr tänkt att dubbeln är onödig när vi bor på "landet", två-åringar kan ju gå själv... Nå ja. Två-åringar kan gå och vill, ibland, gå eller cykla. Ibland inte. Och jag orkar inte bära en 14 kilos klimp hur länge som helst. Så då sku vi måsta köpa ståbräde, och ståbräde på trehjuling är inte så bra, speciellt inte på vintern. Och när vi nu har en dubbel, varför inte då bara använda den?! Arthur går när han orkar och sitter när han inte orkar. Då kan jag också gå längre sträckor med dem och in till Lojo utan att fundera på att Arthur inte orkar (för två-åringar orkar nog inte gå 2 kilometer eller mer). Så dubbelvagnen stannar och hoppeligen försvinner enkelvagnen (sku ju då villa ha lite, lite betalt för den med). Om det nångång (lååångt i framtiden) blir ett tredje barn så vill ja ändå ha en ny vagn, så ingen ide att förstöra enkelvagnen i skjulet nu. Och sen har vi ju alltid babyjoggern som också funkar helt bra som enda vagn.

Nu hoppas vi bara nån vill ha enkelvagnen. Nån?