Hade tänkt skriva ett inlägg om den utmäkrt platsen vi bor på och min sköna promenad till finaste liessaari. Men sen kom jag hem efter att jag sökt Arthur och Micke berätta att Sander fallit ner från spjälsängen. Jag kan just och just andas. Tänk om han sku ha brutit nacken och dött. Vad sku jag då göra? Fan vad livet är farligt. Och jag, vi, idiotiska. Fan att vi inte kunde sänka spjälsängen genast hanm börja dra sig upp. Faaan.
Nå, ungen verkar må toppen, speciellt då brorsan kom hem, men jag kan inte släppa tanken på en livlös baby.
2 kommentarer:
Huj så skrämmande! Man måste bara tänka att dessa små är otroligt bra på at falla. Eftersom de inte kan spänna sig när de faller stöter de sig ordentligt väldigt sällan. Det är samma som med alkkisar, de faller och tumlar runt mest hela tiden, men aldrig händer det nåt!
Alla har lugnat mig med samma sak och det är ju nog säkert så, men ändå så blir man så rädd, så rädd. Tänk om nacken på nåt vis sku ha gått av eller nåt vasst varit under eller, eller, eller... Nå, som tur gick det bra och nu är sängen nersänkt.
Skicka en kommentar