När jag var 3 år flyttade vi från Nummela till Pojo, en av orsakerna var att det inte fanns svensk dagvård i Nummela och mamma ville att vi sku vara i dagis på svenska. Jag har alltid varit bitter över det beslutet eftersom jag gärna sku ha kunnat finska bättre. Dessutom hade vi simbassäng i Nummela huset :) Nåja, men nu förstår jag henne nog helt bra. Som tur. Det tog bara 20 år.
Min finska är inte jättedålig, men inte är den perfekt heller. Och jag tycker bara om att göra sånt jag är bra på. Hela min ungdom vägra jag prata finska, speciellt om det fanns nån som tala bra svenska (typ en finlandssvensk) som var bättre på finska än mig med i gruppen. Jag vägra. Hade nån inre spärr och kunde täcktes inte säga nåt på finska. Det har varit massor av "nologa" situationer då jag helt enkelt sagt saker på svenska och nån annan fått översätta, eller sen har jag bara varit tyst eller bara talat svenska utan att bry mig om nån förstår. Jag kände bara på mig hur alla sku skratta åt min fula, fula finska så jag kunde inte. Säkert svårt att förstå om man inte kännt så. Och därför sku jag ha villa vara bra på finska och trodde att finskt dagis sku ha kunna hjälpt. I dagens läge har jag ingen skillnad mera. Två barn var lösningen på det problemet. Jag talar finska fast det finns svenskspråkiga med, ibland är jag lite nolo över min finska, men alltsom oftast helt okej. Jag försöker ju iaf och det har ju inte så stor skillnad om det är rätt eller fel, man får tänka vad man vill om mig, jag försöker ju mitt bästa iaf.
Mickes mamma är finskspråkig men barnen (Micke och hans bror) har gått i dagis och skola på svenska och talat svenska med pappan. Micke kan ju finska men det är en väldigt korrekt finska, sån man skriver, och han funderar mycket över den när han pratar. Därför har vi aldrig ens övervägt att han sku tala finska med barnen. Det skulle inte vara naturligt. Det sku vara härligt om de genast fick två språk, men atmosfären hemma sku vara konstig och klumpig och jag sku säkert kommentera hans språk hela tiden. Det sku bara vara så konstigt. Så vi pratar bara svenska.
Men nu har vi flyttat till Lojo. I Lojo är 4 % av befolkningen finlandssvenskar, totalt 1 600 personer. Här finns inget på svenska. I stan gjorde vi det mesta på svenska och med svenska barn. Här är allt på finska. Några dagmammor var överraskade över att Arthur inte kan finska (det är väl så självklart för dem) och tyckte att Sander nu ska lära sig... Men Arthur har inte pratat länge ens svenska och egentligen har inte språket så stor skillnad för barn, de kan leka ändå. Men jag är ändå lite rädd för att Arthur ska känna sig utanför eller konstig när han inte förstår de andra barnen eller när de inte förstår honom. Så jag hoppas han ska lära sig lite finska nu, så att han ska ha det lättare. Vi går på sagostund på finska och också i församlingens klubb med finsk bönestund. För att hålla honom på plats och uppmärksam har jag nu viskat på svenska vad de säger. Sen försöker jag också lära honom lite ord som man ofta hör i parken. Han vet nu vad äiti betyder =)
Jag visste inte att språkfrågan sku komma emot så fort, men nu är det bara att försöka anpassa sig. Nästa år får han hoppeligen också börja finsk klubb, men tror ändå att det får bli svenskt dagis. Tycker ändå att jag vill ge barnen den finlandssvenska kulturen med svenska sånger och traditioner. Men kanske vi bor nån annanstans då. Fast det vill jag inte. Gillar badrummet och det rosa vardagsrummet.
3 kommentarer:
När vi började med finska på trean kunde jag inte ett ord och vägrade att försöka lära mig. Speciellt i sällskap av tvåspråkiga tog det emot att prata. Men sen slutade jag att bry mig om ifall jag sa fel bara jag blev förstådd och nu tänker jag inte mera på saken. Men jag är nog glad över att vår pojke blir tvåspråkig från början.
Jag visste inte att ni pratar både finska och svenska hemma. Har ni alltid gjort det? Är det också så att han går i finska på dagis? Hur känns det?
Jag tror inte att någon riktigt bryr sig om hur bra eller dåligt andra talar. Det som e störande är såna som rättar hela tiden. :)
Mummi (finskspråkig) vakta Emil en kväll. Han lärde sig massor med ord och uttryck bara på den gången. Han riktigt sög i sig språket. Och han förstår att vi talar ett språk och att mummi, människorna på gatan, i butiken och i lekparken talar ett annat. Det är konstigt och höra när han byter sråk och talar på finska åt finsksråkiga. Jag tycker int att så små ännu kan förstå sig på sådant.. månne int Arthur suger i sig finskan nu när ni gör allt på det.
Skicka en kommentar