När jag vänta Sander var jag jätteivrig på att höra erfarenhet av andra som hade en åldersskillnad på mindre än 2 år, jag ville förbereda mig och höra hur det gått. Men ingen var riktigt villig att ge ett långt svar, det var nu mera bara sådär att "nu går det" och "lite tungt ibland" och sånadär intetsägande svar.
Idag var jag i den situationen. Nån fråga mig. Vi var för första gången till församlingens klubb (och typ alla mammor och alla barn i alla åldrar från Ojamo var där, roligt) och där var en mamma som just ska få andra och sen en till som snart ska få.
Och jag tänkte ta den säkra vägen och säga att "ja, nu har det varit lite tungt ibland, men nu går det". Men jag gjorde inte det. Jag sa exakt som det känns nu. Att det är galet med två små barn och att det nog är jättetungt. Konstatera senare att det är bättre att förvänta sig för mycket än att tro att det är superlätt (nåja, vem tror nu så?!).
Men sen fick jag nog ju också säga att jag börja studera då Sander var 4 månader, vi köpte lägenhet, remonta och flytta också under tiden. Och jag konstatera själv att det kanske inte gör saker lättare och mindre tunga. Försökte också förklara vad jag upplevt som tungt och kom fram till att det var att Arthur måste bli stor, han kunde inte vara liten mera (vilket jag trott sku gå), och det att jag kände att jag inte räckte till. Jag ville ge mera av mig åt båda barnen och ändå ville jag ha nån sekunds lugn och ro ibland. Det att jag inte sovit har inte varit tungt, det har varit kanske 5-10 dagar då jag varit extremt trött under 6 månader, men då har Sander i medeltal vaknat åtminstone 3-4 gånger varje natt sen han föddes. Men tröttheten har ju nog påverkat förhållandet, för vi har inte haft nån gemensam tid när jag måste gå och sova genast då barnen gör det. Sen tror jag också att Arthurs extrema mammighet har gjort det tyngre för mig. För det har alltid bara varit jag som duger, jag som ska trösta och klä på och vara där (fast Micke varit mycket hemma och varit delaktig i hans vardag). Dessutom är hans närhetsbehov jättestort och han sover bara 11½ h i dygnet.
Men. Jag ångrar absolut inte vårt val. Vi har det tyngsta över. Barnen trivs jättebra med varandra och har så stor glädje av varann. Kan inte föreställa mig hur det var om Arthur var ensam. Vad sku han göra liksom?! Så jag sku nog genast göra om det.
Men nåt tredje barn kommer inte på frågan nu. Har funderat på det mycket. Tripp, trapp, trull sku vara bra för då sku det vara undan och då finns inte risken att det blir bara två barn (om det inte passar in senare). Men jag orkar helt enkelt inte. Det sku inte vara rättvist mot nån. Jag vill ha lite eget liv först med lite mera egen tid. Göra en liten resa med Micke, få studierna klara, börja jobba (för jag VILL faktiskt jobba med det jag studerar och jag vill bli bra på det och nå toppen), fara på safari till Tanzania och solsemester till Sansibar med hela familjen och ge den tid jag har på de barn vi nu har. Sen om barnen sku sova, och somna, bra sku situationen kanske vara en annan, och kanske om Micke hade regelbundna arbetsturer från 8-4 och kanske om vi anställde en nanny och... Nä. Ingen trea nu. Sen nångång. För jag vill nog så ha ett trejde barn.
11 kommentarer:
Det ÄR helt galet att ha två småttingar, ja. Men som du säger, det värsta är snabbt övergående. Trots allt. :)
Vi har 3 1/2 år mellan våra och det har varit rätt så lätt (man har ju en tendens att glömma det tunga rätt så fort) :)... Nu har jag börjat längta efter magen, en till bebis, en gosig liten varelse som jag kan ha nära nära... Men så komer de där dagarna då ungarna skriker, bråkar, gnäller och gråter... då glömmer jag längtan i ca 10minuter... då det tystnar börjar jag drömma igen... Konstigt det här :)
Sara; Men fast man vet att det går över så är det ju jobbigt när man är inne i det.
Mammaspring: Men jag tror nog också att alla åldersskillnader är jobbiga för alla inblandade, allt ändras ju ändå på sätt och vis. Men ja, man glömmer ju det tunga fort. Och nu är de ju ändå så söta och härliga fast de gnäller ibland =)
det var gräsligt tungt. Känns som om jag har en minneslucka på ett år (för att nu lite överdriva). Men allt det har jag fått tusenfallt igen! Så det var nog värt det.
Man sku ju inte få säga sånthär out loud, men jag har inte haft det sååå tungt fast vi har 2 mini människor. Doc så har Otto sovit rätt så bra helatiden. (vänt bara då tänderna börjar ploppa en efter en :))
Klart fins det massor med stress moment under dagranaslopp men dom kommer och går. Jag försöker njyta av det lugna stunderna och ta mig så gott det går över de tunga stunderna.
Det ska väll inte vara så änkelt med två små heller? prioritera och ta det lugn är mina "viisaat sanat" för blivande tvåbarns föreldrar med liten åldersskillnad.
Pia: Därför är det bra med mammabloggar. För annars sku det nog finnas stor risk för att jag inte sku minnas mycket.
Johanna: Men det är ju just det. Allas situation är ju så olika och man upplever ju saker på olika sätt och förväntar sig att saker är på ett visst sätt. Och ingen tror väl att det är enkelt, nej, och fast jag visste att det sku bli tungt så blev så blev jag ändå överraskad över att jag personligen inte klara det tunga bättre. Trodde jag var en supermänniska eller nåt som sku orka med allt.
Vi har ju varit i samma sits, med en liten storasyster på under ett och ett halvt år och en bebis som hade helt andra tider än resten av familjen. Jag har INTE glömt hur det var. Men nu, när de är fyra och fem, är det helt perfekt. De leker jämt tillsammans (jag vet, jag jåmar om det här hela tiden, men det är så sköööönt!) och det är frid och fröjd och jag har med råge fått tillbaka all den egentid som var helt omöjlig när de var små. För oss vände det ungefär när Idun var 1,5 år. Det hjälper inte att höra det här när man är helt slutkörd, men jag säger det ändå: det brukar bli mycket lättare sen, om de är nära i ålder. Och då var det värt allt slit!
Men det är ju bra att du inte glömt. Jag är helt säker på att jag kommer att komma ihåg att det var lättare än vad det egentligen var, men som tur kan jag ju läsa tillbaka.
Allt är ju ren lättare, men sen när Sander börjar gå så tror jag det ännu bli lättare, så nästa sommar kommer säkert att vara jätterolig. Och tiden går ju så snabbt. Bara halvt år till sommaren.
Jag tycker nog inte det har varit sådär otrolgt tungt, än i alla fall. Båda pojkarna sover helt bra (Ivar hela nätter och malte äter 2-7 ggr per natt men är inte vaken) och jag tycker allt går riktigt bra nu. Måste bara komma ihåg att inte stressa för små saker, det har jag lite att jobba med. Att acceptera att det tar tid att ta sig nånstans med två små, och att det är okej att inte ha så mycke egen tid (fast å andra sidan har jag ju en helt egen kväll per vecka).
Om något har varit jobbigt med att ha två små samtidigt är just att den äldre måste bli så stor plötsligt. Jag tycker däremot att det är skönt att de sover så olika tider, för då hinner jag ha lite egen tid med med båda två och den äldre får vara mammas lilla baby en stund om dagen i alla fall! I och med att de låter mig sova på nätterna helt bra så är jag inte speciellt trött heller.
Men det kan ju komma än, tröttheten alltså ;)
Jag tycker inte heller att det har varit jobbigt med två. Våra har 1,5 år emellan och när jag börja vänta Iris tyckte alla att vi e tokiga som skaffar ett barn till så fort. Blev så uppskrämd av alla men det har nog varit mycke lättare än vad jag förvänta mig. Men vi har säkert fått världens snällaste bebis, hon är alltid glad och har aldrig vaknat på natten. Storebror sover också utan att vakna.
I början kände jag också att jag inte räcker till för båda, och hade dåligt samvete över att Iris inte fick så mycke uppmärksamhet som Elias fick när han var liten. Men nu tror jag nog att Iris har det roligare än Elias hade, för hon har sällskap hela tiden.
Sen köpte vi ju ett gammalt hus när Iris var 2mån och håller på med full renovering. Det gör att allt är lite tungt och stressigt ibland.
Om folk tyckte vi var tokiga med ett barn till så när de hörde om huset var de säkra på att vi hinner skilja oss före det blir klart :) Men måste säga att den här stressiga och jobbiga situationen har bara förstärkt vårt förhållande.
Michaela, kämpa på och njut av de härliga stunderna! Jag tror att det är dom som man kommer ihåg om 10 år.
Pia & Hanna:
Är glad för er som inte upplevt det som så tungt. Det är ju så fast i vad man förväntar sig och har för krav och situationen.
Som gravid upplevde jag själv mig som galen, men hörde det aldrig av nån annan.
Och nu är det ju nog rätt bra, förutom när rutinerna inte funkar som tänkt och när huset är kaos och man har en massa ogjorda skoluppgifter. Det är också därför jag vill att de sover samtidigt (för i början var det ju skönt med tid för det ena barnet och ännu har vi halvtimme tumistid med Arthur på kvällen för sagoläsning), för när ena är vaken får jag nog inga uppgifter gjorda.
Men det är nog mycket den psykiska biten som är tung och att orka vara förstående för en liten, liten storebror.
Skicka en kommentar