Sandis 6 månader

Sander observeraren.

Haha mamma, va du e rolig!

Såhär brukar brorsan också göra, då ska jag också göra det. Att ligga ner i sin säng är helt överskattat när man kan göra andra saker.

Idag blir min lilla stora andra son hela 6 månader, halvt år. Vart for den tiden?*

Vissa barn börjar få mat nu, Sander äter redan som en häst. 5 portioner dagligen, nästan likadana portioner som Arthur. Han äter ofta rätt samma mat som vi, har försökt laga sånt som passar honom också, tex karelsk stek och potatis, grönsakscouscous, maletköttsoppa, ugnsfisk med potatis och zuchini... På morgonen får han elovena-gröt och på kvällen muksus grötpulver i ersättning. Han har inget problem med bitar och tycker också om att äta rågbrödsbitar och havrebrödsbitar (och har faktiskt ingen aning om sånt är "tillåtet"). Mjölk vill han inte ha med maten så han dricker före han somnar (medan han somnar). Kanske för lite, men svårt att få i mera. På natten äter han två gånger, totalt ca 180 ml.

Han sover 3 gånger per dag och ca 11 timmar på natten. På natten vaknar han också några gånger utöver ätning och vill ha tutt eller bli buren. Sover halva natten egen säng och halva natten med oss.

Sitter utan stöd, ålar med raketfart och stiger upp till knäna med stöd. Han klättrar på allt, speciellt roligt är det att klättra på brorsan. Han älskar Arthurs leksaker som spelar (men Arthur låter honom inte ha dem) och är nöjd för det mesta. De två nedre framtänderna har han också (och det tog bara mycket över 2 månader för dem att komma igenom). Han är en observerare och följer med så noga så. Han är mycket mindre intresserad av mig och lek med mig än vad Arthur var, han ska titta på allt annat, speciellt Arthur.

Såhär var Arthur vid 6 månader.

Kvällen har vi firat på tumis. Micke jobbar och Arthur for till sin högt älskade "muije" för att gå ut med Jigsi-hunden i skogen . Sen kommer de säkert också att äta bulla och Arthur får kramas hela tiden. (Han ska bara kramas, inatt när han kom till vår säng så sa han "Arthur krama")



*Och jag älskar babysar, tycker att de är så sköra och sku så gärna hålla dem och trösta dem och pussa dem och paja dem, men när jag själv har babysar så blir det bara för mycket, det är inte alls lika "roligt" som när man ser andras babysar. Det är tungt att ha nån fast vid sig hela tiden, nån som är fullständigt beroende av en, osv. Så själv föredrar jag nog när de växer och blir större och börjar gå ordentligt. Det är liksom mera min grej. Om man nu får säga så.