Nu sku nån få komma in och ta över. Börjar kännas som att bitarna bara rinner ut och jag har ingen aning hur jag ska få dem på plats och var jag ska börja. Hittills har en dag i taget taktiken funka rätt bra, men nu krävs långsiktighet.
Vi packar, å städar, å grälar å sköter barnen. Och sen skriver jag varje ledig sekund på nåt arbete. Å så söker jag nåt som saknas. Och så vidare. Vad som ska hända med vår soffa är ett mysterium, hur det slutligen blir med flyttbil är oklart och det finns en massa, massa lösa bitar.
Vårt blivande hem är en katastrofzon, men nu har vi i alla fall klädskåp där (och det var en sånt helvete att få dem på plats för där var antingen golvet eller nåndera väggen sned, så vi fick dra in och ut på dem och flytta allt. Som tur var Sander nöjd på golvet. Bästa babyn).
Nästa tisdag, om lite på en vecka, flyttar vi allt stort. Då ska allt smått vara borta. Och vi har ännu inte heller någo lådor att packa saker i. Jag far med barnen till Pojo på fredag och så kommer de inte mera till stan. Jag ska vara lite allestans (börjar nya kurser nästa vecka) och organisera och leda hela projektet flytt sen näta vecka. Och sen blir vi väl i Pojo ännu för badrummet är nog lååångt ifrån klart.
Och sen nångång ska vi börja fundera på en soffa dit. Aaaah. Lite för mycket. Och Micke tål inte stress överhuvudtaget så det är såååå roligt på hemmafronten när vi båda är hemma. Fast det kommer vi ju inte att vara eftersom Micke jobbar tisdag-söndag. Så jag får sköta ännumera allting själv.
2 kommentarer:
LÅter jobbigt...och låter som om du verkligen borde fundera på att kanske ta en paus i studierna tills ni fått flytten undanstökad?
Se nu till att inte bli helt utbränd, konstant stress kan också utlösa depression etc. Du har helt tillräckligt att stå i med med 2 små.
Kanske det skulle lätta på stressen att skriva ner allt som borde göras på en lista, och sen delegera uppgifter åt familj/vänner som kan eventuellt hjälpa till.
Jag vet inte om du mår helt ok sådär i det stora hela, och bara tar ut ångesten i jobbiga stunder här på bloggen,men på sistone har du nog verkat utmattad och slutpumpad på basis av dina inlägg. Men som sagt, jag har ju ingen aning om hur du egentligen känner dig. Vad jag försöker komma till är alltså: pressa inte på för hårt och sköt om dig! Jag har varit den slutbrända mamman och jag vill inte att nån annan ska behöva uppleva samma helvete.
Kram
Tack Eva, jag är faktiskt jätteglad att du skrev din kommentar och att du på riktigt försöker hjälpa andra. Det gör mig jätteglad.
Jag bloggar alltid då det är som tyngst, det är ett sätt att få ut skitet för mig. Just nu hinner jag blogga då barnen sover och då har jag en massa som ska göras och då måste jag bara få ut det, ett sätt att bli lugnare och se allt från en annan synvinkel.
Sen vill jag också komma ihåg att dethär är jäkligt tungt och inte över huvudtaget fiffigt. Jag vill inte heller ge bilden åt nån annan att dethär skulle vara fiffigt (sådär i att jag håller på med en massa saker och allt löper så smidigt och alla är så harmoniska och inte tungt alls....) för jag väntar så på att oktober är slut så att allt lugnar ner sig.
Just nu har jag också insett att jag måste gå där ribban är lägst, jag kan inte satsa på mina hemtenter och arbeten utan bara göra dem och få dem gjorda (och egentligen har jag 2-3 veckor kvar till deadline, men om jag inte får dem gjorda så kan jag inte fokusera på allt annat för det ligger i bakhuvudet.
Sen är jag också en kontrollfreak och det är väl det som är jobbigast nu. Jag måste packa ner och jag måste packa upp (för Micke tar med skit och packar upp på konstiga ställen) och sen känns det som att allt Micke gör blir fel (oavsiktligt förstås, men sååå störande) och så känner jag mig ännumera ensam i allt. Fast jag ju inte är.
Skicka en kommentar