Sinnessjukt

Alltså dethär är sinnessjukt. Jag blir så galen med mig själv (och andra i liknande situation). Det är inte smart att ha så mycket för sig med små barn. Jag rekommenderar det inte åt nån. Det är bara idiotiskt.

Men nu är vi ju så djupt inne i det att det inte går att stoppa. Jag borde träna och motionera för att kanske klara av det (men det har faktiskt inte funnits nån tid). Är rätt stresstålig men nu börjar nog min kropp säga stopp. Mår småilla hela tiden och har huvudvärk. Igår var min kropp så utmattad och orka inte göra nåt så jag kunde bara ligga på golvet. Måste ringa och fråga var Micke var för orka inte lyfta Sander för att byta blöja. Arthur rita på min näsa där jag låg och inget orka jag säga. Hade ingen ork under kvällen fast jag åt glass i mängder.

Som tur fick jag sova natten (och förstås vakna ju Sander bara två gånger och sov hela natten i egen säng när Micke tog natten) men denhär dagen har ren börjat alltför hektiskt. Borde kanske se nån serie nu och bara koppla av.

For till skolan till 8 och fixa så att min grupp fick ha presentation någorlunda tidigt (och vi var en av få grupper som inte behövde komplementera, förstås, jag kan ju inte göra saker dåligt). Sen snabbt, snabbt till familjecentret så att Micke snabbt, snabbt kunde komma hem och packa bilen och söka spegelskåp från ett lager (om jag sku ha måsta vara till 12 i skolan sku han ha måsta släpa barnen med till lagret). På familjecentret var Arthur megahärjig och gjorde mig helt slut. Rita på hela dörren när jag byggde ett pussel han hällt ut. Mitt tålamod har hållit på att birsta en miljard gånger.

Så ja. Nu måste jag koppla av. Inte göra på caset jag egentligen borde. Bara koppla av och andas in och ut.