En förmiddag inne

Arthur gjorde en egen hoppbana och hoppa som en galning. Inget fel i det. Sander kan klättra upp i soffan när ena dynan är på golvet. Sen försöker han komma ner med huvudet före. Lite jobbigt det.

Ingen spydde på natten och Sander spydde senast 5 igår. Natten gick ok (Sander gnyla och åt ofta men vakna aldrig helt) men 6 braka helvete löst. Eller egentligen halv 7. I en halv timme låg Arthur snällt i vår säng och försökte få tag på sömnen efter att Sander väckt honom 6, men då halv 7, just när jag fått Sander att somna om och sku sätta ner honom i sängen, just då börja han "Arthur amppu". Och det är inte bra. För när Arthur ska i famnen (vilket är typ hela tiden, hans närhetbehov är otroligt) så ska han. Och han börja skrika och gorma och sen sov inte Sander mera och jag sa att Arthur sku vänta men han skrek och klängde och var rabiat. Så höll det på i en halv timme tills jag fatta att sätta på tv:n. Gömde mig på vessan emellanåt för att försöka lugna mig. Båda skrek och Arthur sku ha ensamrätt på min famn men då skrek ju Sander....

Och 6 är alltför tidigt för båda, och mig. Och sen somna Sander ren 8 inne och det blev inget utgående för Sander har lite stegring och sen måste jag bara bära honom när han är vaken och vi är ute. Och att inte gå ut med Arthur är det värsta man kan tänka sig. Hela förmiddagen har varit full med bus och jag har bara försökt läsa vagabond resetidningen och drömma mig bort och ignorera allt kaos. Och sen nån sekund då Sander varit nöjd och inte gnällt och hängt i benen så då har Arthur förstås tagit saken som undehållit Sander för stunden och sen har han gnällt igen. För Arthur är ju världens polis och håller reda på allt vad Sander inte får (typ "NEJ Sander äta papper", "NEJ Sander äta fygpan", "NEEEEEEJ SANDÄÄÄÄ, nej"). Och jag är ju bara nöjd när de är lugna. I alla fall idag. Idag när föräldraribban varit som allra, allra lägst och överlevnad varit det ända jag strävat efter.

På eftermiddagen går vi ut och sen får Micke ta ungarna för resten av dagen.