Eva skriver om hur hon utmanar sig själv genom att göra vissa aktiviteter med barnen fast hon tvekar lite och vet att det kan bli jobbigt. Jag känner igen mig i det, fast det gäller andra, mera vardagliga, grejer. Jag tycker att man ska kunna göra saker med barn och när jag får möjlighet att göra nåt med barnen gör jag nog det också. Att fara till Egypten med dem som huvudansvarig tycker jag att är en liten sån utmaning...
Men för mig är nog det mesta en utmaning. Att baka till exempel. Om Sander blir gnällig och skall i famnen så kan det bli katastrof med helt fel grejer allestans och översvämning i köket. Eller när Sander måste bäras och Arthur gör helt allt annat än vad vi kommit överens om när vi är borta hemifrån. Som idag. Vi var till när-siwan och söka ut ett paket. Det verka som en dålig ide men jag tänkte att det måste gå. Hade dubbelvagnen och lämna den ute för den ryms inte in, men hade förklarat åt Arthur "inte ta, inte röra nåt". Jag hinner ge meddelande och körkortet åt tanten och Arthur fäller mössor på golvet, därefter hittar han en kundvagn med pepparkakor och skuffar den och två askar pepparkakor far i golvet, medan jag lyfter upp dem hittar han muminmärken som vi strider om och sen ska han ta bamsetidningen, sen när jag snabbt tittar upp mot tanten så skuffar han ner en fisherman's friend ställning (hög kartongställning) och hela tornet rasar i golvet, sen sätter jag ner Sander och plockar upp allt medan han börjar dra ut slickepinnorna, när jag är klar, typ 3 minuter senare än vad vi kom in så ger tanten paketet så att vi kan gå ut. Kan ju säga att jag var jätteglad och munter hela tiden och höjde inte rösten en enda gång!
Och utmaningen för mig i alla lite "extremare" situationer är att hålla tålamod och att orka lirka och locka för att få alla (Arthur) att samarbeta. Men en sak finns det som jag inte gör och det är att storhandla ensam med båda barnen. No way liksom. Om Arthur sitter i kärran måste Sander bäras och om Sander sitter så far Arthur som en huvudlös höna och äter alla tomater. Sen plockar han ut allt och all tid går åt till att stoppa honom. Det blir inget handlat. Ett barn går det bra med, men två är omöjigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar