Svenska språket

Nu när Arthur pratar märker man hur ologisk och komplicerad svenskan ibland är.

Igår gav Arthur "snöen" åt pappa. Och idag "fall mamma", föll är ju jätteoligiskt. Och sen när mamma fall så tyckte han att kranbilen sku komma och hjälpa...

Glad i Lojo

Här är pulkabacken sett från parken, den också typ 25 meter från oss.

Nu har vi bott här i Lojo i 2½ månader. Och jag är så jätteglad för att vi bestämde oss för att köpa just denhär lägenheten och att vi gjorde det då vi gjorde. September och oktober var helt jättetunga månader, har ingen aning hur vi klarade av dem. Jag fattar inte bara hur vi hann med allt och hur jag ändå klara av det någorlunda. Kanske Sander sov mera på dagen då. För det var ju min skola och så var det att flytta, och att riva plast från skåp och bygga upp skåp och måla och allt. Och jag och Micke mådde nog säkert inte så bra heller som ett par, det var helt jätte intensivt med allt annat.

Men nu har vi då bott här en tid och det är så värt allt besvär då. Jag älskar vår lägenhet (fast den nu inte är riktigt färdig ännu) och jag är så glad över platsen den är på. Vi har vår pulkabacke, skrinskobana som fixas varje dag (liksom 50 meter ifrån), stranden, biblioteket, naturstigen, parkerna, posten. Precis allt man kan behöva. Här sku jag kunna vara ute hela tiden (tyvärr är inte mina barn riktigt av samma åsikt) och Arthur kan gå och springa själv utan att man måste oroa sig för bilar.

Jag mår helt jättebra här och det gör vi nog också som par. Förstås är det ännu tungt med min skola, Mickes jobb och två små barn men det är ändå på ett helt annat sätt.

Skillnaden mellan här i Lojo var vi bor och Helsingfors är enorm. Här har jag inte sett en enda Phil and Teds syskonvagn, alla har dublavagnar eller ståbräda. Här är jättemånga storasyskon hemma fast det finns baby i huset, i stan var typ alla två åringar på dagis då de hade yngre syskon. Här pratar man med varandra i parkerna, i stan gjorde man det om man kommit dit med nån. Barnen har halaren av märken Lassie och alla kläder matchar inte perfekt.

Har ingen aning om hur jag nånsin ska kunna flytta härifrån, för inte kan jag nu bli Lojobo för resten av livet.

Dagen och telefonen

Min nya leksak.

Idag har jag hunnit med mycket. Vakna halv 7 med Sander och skötte hela morgonrumban, sen fick Micke stiga upp vid halv 9 och jag gick i duchen. Sen for jag ut med barnen och Sander somna och jag höll i Arthur när han stod i skrinskor på isen. Sen hem och dumpa barnen åt Micke och iväg till ett loppis. Där hitta jag det jag sökte, ett par skrinskor (men tyvärr i dammodell, sku ha villa ha såna utan taggar) och en klosslåda åt barnen. Efter det till citymarket efter en ny telefon och en subway smörgås. Min 3-4 år gamla telefon dog en tid sen och jag har använt Mickes gamla och den har varit så störande att jag inte ens lagt in nåns nummer.

Sen körde jag till skolan och var där halv 1, hade föreläsning till 4. Sen hem via en klädbutik och söka en klänning åt mamma. Hemma var jag halv 6 och när jag kom in genom dörren var det blodbad då Sander just slagit hål i tungan och tandköttet. Resten av kvällen bestod av mat, tv, kramande, pusslande, bollande, nattande och så kom Jigsi hunden på besök.

Och sen tog Sander, 8 månader och 8 dagar, tre steg utan stöd. Den ungen är galen. Han tror att han kan gå och släpper taget och testar fram.

Och ännu om telefonen. Jag är ingen prylälskare som alltid skall ha det nyaste inom tekniken. Jag äger ingen i-grej och har aldrig gjort det. Jag sku köpa en perusnokia, men knapparna var lite konstiga och skärmen lite liten. Och var denhär med touch-screen för 80 euro. Det är helt sjukt hur utvecklingen gått fram och hur priset sjunkit. Sist jag köpte telefon så var det bra om den hade färg. Och 80 euro för en sånhär telefon som har allt man kan tänka sig och lite till. Fattar inte sen vad en dyrare telefon kan ge för mervärde.

Utmaningen

Eva skriver om hur hon utmanar sig själv genom att göra vissa aktiviteter med barnen fast hon tvekar lite och vet att det kan bli jobbigt. Jag känner igen mig i det, fast det gäller andra, mera vardagliga, grejer. Jag tycker att man ska kunna göra saker med barn och när jag får möjlighet att göra nåt med barnen gör jag nog det också. Att fara till Egypten med dem som huvudansvarig tycker jag att är en liten sån utmaning...

Men för mig är nog det mesta en utmaning. Att baka till exempel. Om Sander blir gnällig och skall i famnen så kan det bli katastrof med helt fel grejer allestans och översvämning i köket. Eller när Sander måste bäras och Arthur gör helt allt annat än vad vi kommit överens om när vi är borta hemifrån. Som idag. Vi var till när-siwan och söka ut ett paket. Det verka som en dålig ide men jag tänkte att det måste gå. Hade dubbelvagnen och lämna den ute för den ryms inte in, men hade förklarat åt Arthur "inte ta, inte röra nåt". Jag hinner ge meddelande och körkortet åt tanten och Arthur fäller mössor på golvet, därefter hittar han en kundvagn med pepparkakor och skuffar den och två askar pepparkakor far i golvet, medan jag lyfter upp dem hittar han muminmärken som vi strider om och sen ska han ta bamsetidningen, sen när jag snabbt tittar upp mot tanten så skuffar han ner en fisherman's friend ställning (hög kartongställning) och hela tornet rasar i golvet, sen sätter jag ner Sander och plockar upp allt medan han börjar dra ut slickepinnorna, när jag är klar, typ 3 minuter senare än vad vi kom in så ger tanten paketet så att vi kan gå ut. Kan ju säga att jag var jätteglad och munter hela tiden och höjde inte rösten en enda gång!

Och utmaningen för mig i alla lite "extremare" situationer är att hålla tålamod och att orka lirka och locka för att få alla (Arthur) att samarbeta. Men en sak finns det som jag inte gör och det är att storhandla ensam med båda barnen. No way liksom. Om Arthur sitter i kärran måste Sander bäras och om Sander sitter så far Arthur som en huvudlös höna och äter alla tomater. Sen plockar han ut allt och all tid går åt till att stoppa honom. Det blir inget handlat. Ett barn går det bra med, men två är omöjigt.

Grym värld

Snälla kan inte nån stoppa allt det sinnessjuka som händer i vårt land. Barnen är ju oskyldiga, varför ska de måsta lida!? Och föräldrarna ska vara de barnen kan lite på och inte de som skadar och mördar sitt eget kött och blod. Det knyter sig så mycket i min mage att jag inte ens vill höra mera, jag vill inte veta om alla hemskheter.

Men snälla, kan inte världen bli lite snällare. Om du mår dåligt, ta ditt eget liv och inte oskyldiga barns.

Skoldag

Jag är i skolan igen. Nu fram till mars har jag skola onsdag morgon och torsdag eftermiddag. Går nu supply chain management och IT för verksamhetsutveckling. Utöver det ska jag skriva på slutarbete. Jag gör slutligen en jämförelse av finska och spanska tomaters ekologiska fotspår.

Inatt hade vi den miljonte hemska natten i rad. Sander är bara hungrig och missnöjd fast han inte borde vara det (eller ja, han får ju ännu tänder) och han ylar så högt. Och sen ska man ligga riktigt, riktigt nära honom och kramas så att han kan sova. Men det är han värd, för han var med om nåt som hemskt igår. Och på natten så kommer ju ännu Arthur till vår säng, så jag ligger på ett ca 30 cm stort område med ett barn på var sida. Men vi alla sover och jag sover bra så länge ingen ylar, bara lite ont i kroppen då jag vaknar.

Igår var det så fint väder och jag ville bara vara ute. Vi har världens bästa skrinskobana 50 meter från vår dörr. Måste köpa skrinskor nu. Jag var och skrinna med Arthur igår och han tyckte det var så roligt. Rädd för att falla är han och jag är hela tiden där för att ta i, men han kunde ta sig själv framåt lite. Så härligt att se hans glädje.

Hallongrottor

Nu i januari köper jag inget sött från butiken och jag äter ingen godis, glass, choklad eller butikskex. Men nu har jag sån sötsakslust så jag tog och baka hallongrottor. Och det är nog så mums. Tyvärr tycker Arthur det också så vi har säkert vild kväll.

Kläng, häng, gråt, skrik

Den 11 december skrev jag att det var helt ok att Sander var klängig för han visa inga tecken på mammighet före det. Jag var ju rädd att han inte "tilläts" vara mammig och att han fick för lite uppmärksamhet och därför var så nöjd. Eller nåt sånt. Och jag var helt säker på att jag aldrig sku störas på hans klängighet.

Men nu. En månad senare, hållar jag på att gå sönder. För när Sander är mammig och famnsugen så är Arthur dubbelt mera kramsugen och gnällig. Han är ju självklart avundsjuk och vill ha mamma för sig själv. Men jag vet nu inte hur mångte dagen i rad det är som båda hänger i mina ben och ska i famnen och skriker om den andra är i famnen och så sparkas det och skuffas och skriks när man inte får ha mamma själv (främst Arthur). Och det är så otroligt påfrestande. Jag älskar ju mina ungar och vill ge dem allt gått men att antingen ha en som hänger i foten gnällgråtande eller en som skriker "Arthur kraaaama" dagarna i ända gör mig galen. Och fast Micke är hemma så är det mig de hänger efter. Jag får inte sitta ifred vid datan, men Micke får nog. Han kan städa upp i köket i fred, men jag har genast nån i fötterna.

Idag ville jag äta i fred. Först skrek Sander för att han var i pappas famn och kom krypande och skrikande och söka mig. Han sku upp i famnen. Sen när jag tog upp honom så kom Arthur och sku i famnen och sku skuffa ner Sander. Och så skrek alla. Eller så vill Arthur ha vatten, men bara mamma får ge och så skriker han när jag säger att nu ger pappa, sen ser Sander mig och kommer gnällgråtande krypande och ska i famnen. Och så skriker alla igen. Hela tiden nåt. Och jag bara andas in och försöker vara lugn. Helst sku jag ju bara skrika efter att ha hört gnäll genast sen morgonen.

Och jag har funderat mycket över båda barnens mammighet, att varför är ingen av dem pappig? Och nu är beror det säkert mycket på att jag är hemma mest, men Micke nattar, byter blöja, busar, leker, går ut och gör allt sånt hela tiden då han är hemma och barnen är vakna. Det enda som jag så gott som alltid gör då vi båda är hemma är att jag matar barnen och håller reda på mattiderna. Så det måste vara maten som är nyckeln till allt. Den som matar, den håller mig i liv och den kan jag lita på och då kan jag gnälla.

Och egentligen är det ju ett gott tecken att de vågar visa sina känslor och uttrycka sitt mående och vågar vara sig själv med mig, så ska det ju vara i en familj. Men lite mindre kläng och häng och gråt sku det gärna få vara.

Sander är frisk

Sander fick diarre efter spyendet och det sluta idag. Inatt sov han uruselt och tjöt ont-gråt flera gånger, och hade svårt att somna och somna om. Han har också dragit sig i örat och klappat till det. Och jag vet ju att hans tänder klämmer igenom (ännu också!) och att han annars inte varit flunssig. Men jag tänkte ändå att kanske det var nåt i örat, för han har varit så lessen. Så jag reservera tid till Mehiläinens här i Lojo.

Men såklart hade han inget i öra, aboslut inget. Och det är ju vad jag egentligen tänkte och det som jag borde hoppats på. Det är ju bra att han är frisk och inte behöver medicin. Men ändå känns det lite bortkastat att fara till läkare med ett friskt barn, dessutom när han inte haft nån flunssa. Och om han sku ha haft nåt i örona sku man kunna "bota" det med medicin. Nu är det bara att stå ut. Men som tur har vi vår svindyra försäkring med noll euros självrisk så vi kan bara gå och kolla när det känns som så. Dethär var faktiskt Sanders första gång.

Vinterväder

-12, snö och lugnt. Helt perfekt vinterväder. Och det var faktiskt jätteskönt och mysigt. Sander somna, Arthur lekte och jag börja fota. Men det fina vara en ytterst kort stund, för sen fastna Arthur med läppen i rutchbanshandtaget (när han nu hela tiden skall slicka snön allestans ifrån). Och han skrek som en stucken gris när han försökte dra bort läppen. Och jag flög dit och fundera på alternativen för inte hade jag ju nåt vatten eller nåt varmt med. Så jag börja spotta på det och som tur lossa det sen. Men då hade ju förstås Sander vaknat av Arthurs vrål (han sov max 5 minuter) och Arthur bara grät och skrek hem. Så vi kom hem.

Kanske våra utevistelser är lite trevligare sen efter några år, nu känns det som att nåt alltid är fel när vi är ute. Och nu hoppas jag att Arthur tror mig när jag säger att han inte ska slicka snön för att han fastnar. Kanske han till och med slutar äta den... Knappast.

Skrinnaren

Den 7 januari 2012 var första gången Arthur stod på skrinskor på en hal, oplogad, kant av en fotbollsplan. Sådär ifall han blir ishockeyproffs. Vilket ju nog är ytterst osannolikt...

Jag höll i honom och han gled, lite kunde han stå själv och gick lite fram när jag höll i handen. Sen ville han kramas och det var slut på det skrinnande.

Sen försökte jag locka med pulkabacke men han sku bara hem och "leka pussel". Men den leken är otroligt orolig. Den går ut på att jag pusslar och han säger nej när jag föreslår att han ska göra det. Sen när jag pusslat färdigt ska han ha nästa och det fortsätter på samma sätt. Ännu svårare är det då Sander är med för han ska också pussla, eller äta pusselbitarna då. Samma problem är det med modellerande, Sander ska å, och Arthur vill hela tiden modellera.

Sander och bilen

Idag hade Micke ledigt och jag hade tänkt mig en lite barnfriare dag, sådär att jag sku städa hem och skriva inledningen till slutarbetet. Men eftersom Micke hade ledigt så blev han förstås sjuk. Och på eftermiddagen var han så dojoinks att han inte var till nån nytta. Och jag orka inte vara hemma och ville heller inte gå ut. Så jag tog barnen och for och fredagsgästa mamma i Pojo.

Bilresan tar en halv timme. 10 minuter in i färden börja jag ångra mig. De 15 sista minuterna gallskrek Sander och det var så det värsta jag varit med om under hans tid (eller jaa, vi hade också en skrikig Ikeahemresa en gång när han var mindre). Jag hade stannat tre gånger för att ge tutt och mjölk och vyssja. Och varje gång var allt bra ända tills jag starta för att köra iväg. Då börja skriket. Så jag såg till slut som ända val att komma så snabbt som möjligt till Pojo och bara försöka tala och sjunga åt honom. Och han skrek och nästan storkna i sitt skrik och så spydde han upp slem och skrek lite till. När jag stannat bilen i Pojo så var den lilla killen helt röd, våt och svettig och så otroligt lessen. Och han sucka och lugna sig i 10 minuter efter det men skrek inget mer. Sen var allt bra. Men jag undrar bara, hur klarar nån av längre resor? 10 minuter var han nöjd. På den tiden kommer man inte långt. Och Arthur var ju lika hemsk bilåkare i samma ålder. Var är liksom felet och hur kan man åka längre sträckor?!?

I Pojo laga vi jordgubbskaka och såg på halv the voice of Finland. Sen körde jag hem med två sovande barn i bilen och den resan var så mycket mera harmonisk. Aldrig att jag kör ensam med Sander igen.

En förmiddag inne

Arthur gjorde en egen hoppbana och hoppa som en galning. Inget fel i det. Sander kan klättra upp i soffan när ena dynan är på golvet. Sen försöker han komma ner med huvudet före. Lite jobbigt det.

Ingen spydde på natten och Sander spydde senast 5 igår. Natten gick ok (Sander gnyla och åt ofta men vakna aldrig helt) men 6 braka helvete löst. Eller egentligen halv 7. I en halv timme låg Arthur snällt i vår säng och försökte få tag på sömnen efter att Sander väckt honom 6, men då halv 7, just när jag fått Sander att somna om och sku sätta ner honom i sängen, just då börja han "Arthur amppu". Och det är inte bra. För när Arthur ska i famnen (vilket är typ hela tiden, hans närhetbehov är otroligt) så ska han. Och han börja skrika och gorma och sen sov inte Sander mera och jag sa att Arthur sku vänta men han skrek och klängde och var rabiat. Så höll det på i en halv timme tills jag fatta att sätta på tv:n. Gömde mig på vessan emellanåt för att försöka lugna mig. Båda skrek och Arthur sku ha ensamrätt på min famn men då skrek ju Sander....

Och 6 är alltför tidigt för båda, och mig. Och sen somna Sander ren 8 inne och det blev inget utgående för Sander har lite stegring och sen måste jag bara bära honom när han är vaken och vi är ute. Och att inte gå ut med Arthur är det värsta man kan tänka sig. Hela förmiddagen har varit full med bus och jag har bara försökt läsa vagabond resetidningen och drömma mig bort och ignorera allt kaos. Och sen nån sekund då Sander varit nöjd och inte gnällt och hängt i benen så då har Arthur förstås tagit saken som undehållit Sander för stunden och sen har han gnällt igen. För Arthur är ju världens polis och håller reda på allt vad Sander inte får (typ "NEJ Sander äta papper", "NEJ Sander äta fygpan", "NEEEEEEJ SANDÄÄÄÄ, nej"). Och jag är ju bara nöjd när de är lugna. I alla fall idag. Idag när föräldraribban varit som allra, allra lägst och överlevnad varit det ända jag strävat efter.

På eftermiddagen går vi ut och sen får Micke ta ungarna för resten av dagen.

Sjukstatus

Igår sa jag åt läkaren att vi konstigt nog inte varit sjuka alls på hösten.

Idag när Sander vakna från vilan så börja han spy och har spytt upp allt han ätit.

Att jag aldrig lär mig. Dessutom jobbar Micke natt och snart börjar väl Arthur å spy.

Själv är det nu femte dagen jag mår konstigt och inte kan äta ordentligt, mår små-illa, har sjukt i kroppen och är allmänt trött.

Sander 8 månader

Sander väger 10,3 kg och är 77 cm lång som 8 månader.

Han är en nöjd liten filur. Trivs bäst på golvet då han får leka med Arthur/stå mot nåt/sätta saker i munnen. Han älskar sin tutt och genast han ser en så sätter han in den i munnen själv. Han har ännu bara två tänder och de fyra övre tänderna har nu plågat honom till och från i två månader, sen en vecka tillbaka är det en liten spricka i tandköttet så kanske de kommer snart. Hans tandsprickning är inte lätt men som tur går den i vågor. Just nu är han säkert därför gnäligare och famnigare.

Han äter bra spciellt då han har nåt att själv sätta i munnen. Om han inte har nåt framför sig vid bordet så klättrar han på en sekund bort från stolen. Han vill helst äta det vi andra äter och det får han då det passar honom, väntar bara på att han kan börja få mjölkprodukter så får han allt. Han äter utan problem makaroni och maletköttsås med tomat och majs utan att man behöver mosa det. När han äter mandarin själv så får han nästan alla bitar in i munnen. Han får ofta mjölk före maten för annars dricker han inget. Sen dricker han också mjölk före han somnar på dagen och kvällen. På natten dricker han också 1-3 gånger. Inatt åt han 2 och halv 6 och då sov han från 8 till 8. Utöver det vagga jag honom halv 9, halv 12 och så var Micke upp med honom halv 4. Vanligen vaknar han bara för mjölk på natten men tror denna jobbiga natt berodde säkert på tänderna. Han somnar på kvällen genom att ge mjölkflaska i famnen och sen vagga honom till sömns. Sen sover han i egen säng halva natten.

Han är en stadig kille och har börjat stå kortare stunder utan stöd, han kan också fara upp och ner på huk utan stöd. Han går längs med möbler och också genom att skuffa på möbler. Han sitter så stadigt att han till och med hålls på vanlig pulka. Han har varit en tid i rytmlöst land och tupplurerna har varierat mellan 2 och 3, men nu försöker vi hålla det till två, en kort två timmar efter att han vaknat och sen på dagen samtidigt med Arthur så att han vaknar efter klockan två.

I dygnsrytm och ätande är han jättelik Arthur som 8 månader, men han har mycket mera vilja och är inte rädd för främmande människor. Han blir råförbannad när han inte får äta på Arthurs pusselbitar eller när han inte också får modellera, och han visar det ljudligt. Arthur började alltid gråta i andras famn men Sander tittar på bara nyfiket (oftast). Sander älskar att bada och han kryper alltid in till duchen för att upptäcka området där. Diskmaskinen är ändå hans favoritplats.