Handdukar och mysli

Idag kom handukarna jag beställt från HM och vårt badrum blev genast mycket trevligare. Hittills ha vi haft en handduk per man och 2 extra och de har inte alla passat ihop. Nu fick jag och Micke stooora handukar och barnen normal storlek. Nu kan vi lätt hålla reda på våra handdukar utan namnlappar och badrummet blev mycket piggare.

Jag har äntligen kommit på hur man gör den ultimata myslin. Trixet är att ha ugnen på typ 125-150 och använda vätska så att det blir klumpar. Sen ska det vara i ugnen ca 1½ h. Här är det med havregryn (mest av det), vetekli, solrsosfrön, hackad mandel och hackad hasselnöt. Som vätska använde jag idag svartvinbärssaft när vi inte hade någon juice men har oftast lagat med apelsinjuice. Och efter att det kommer ut från ugnen så blanda jag i russin. Krispit, hälsosamt och sockerfritt (nåja, idag hade saften nog lite socker).

Fy farao med människan.

Jag läste och min värld gick i kras. Kan bara inte förstå. Försöker på nåt sätt, men kan absolut inte. Jag hatar denhär världen så massor. Vad kan jag göra för att ändra nåt och hjälpa? Jag förstår och vet att många barn har det jättedåligt och jag sku faktiskt villa göra nåt för det. Vad kan jag göra?

Och nu ska jag gå och laga korvsoppa och försöka återställa min värld. Önskar att man kunde tortera människor till döds hör hos oss, för i dethär fallet är det nog det ända rätta. Och tortyren sku få pågå i flera år. Ja. Korvsoppa nu. Måste släppa dethär för kan inte leva med denhär hemska, hemska känslan.

En om oss alla

Sander
Idag har han två gånger sagt "kakii" och blivit lyft på pottan för att kakka. Ena gången i matstolen när han var utan blöja visa han att nu är det dags och en andra gång skrek han argt vid pottan att han ville gå på den. Duktiga lilla gubben! (Fast i mina ögon är han stor)

Arthur
Vi titta på tv och det kom Loreal reklam, nån kräm. Då frågar Arthur:
- Mamma, kan du sätta på såntdä?
-Jo, svara jag.
-Blir du sen en såndär.....
-En hurdan då?
-En tant? svara han.
-Vad är jag nu då? frågar jag fundersamt.
-En flicka, svara han med självklarhet i rösten.

Jag
Jag är nu en glad flicka. Vi gjorde en sväng till glassbilen idag efter haamumix och så köpte jag en boston chokladglassask. Senast jag åt sånt var när jag var typ 13-14 och då älska jag det. Och det är ännu nu så jättegott. Borde nog inte äta glass, men tänker att en massa energi är bra för kroppen ifall jag håller på att bli sjuk och så är det ju bra för det lilla kittlande i halsen.

Nyheter och midnattsloppet

Jag bara hatar vissa nyheter och just nu gör jag allt för att undvika att läsa om vad som egentligen hänt med den 8 åriga flickan som blev dödad av sin pappa med sambo. Jag vill inte veta. Jag vill inte. Om jag sku veta och om jag sku öppna länkarna med informationen så sku hela min värld gå i kras för en stund. Min mage sku göra så ont och jag sku bara kunna tänka på det och inget annat. Och det vill jag inte. Jag vill inte veta. Jag vet att världen är grym, jag förstår inte varför, men ibland vill jag inte bara veta. Och om jag sku veta så måste jag förklara det för mig eller sen komma till slutsatsen att det var bättre så. I dethär fallet tror jag att jag inte sku kunna göra nåndera. Så jag vill inte veta. Det gör ren så hemskt ont i mig.

Och dethär var inte alls vad jag sku skriva om, men eftersom jag nu gick in på nätet så kunde jag inte undvika det. Men över till annat.

På lördag far jag och Micke till stan för att springa Midnight run och sen blir vi där övernatten på Scandic Marski. En natt utan en massa händelser (kanske nog i att vi går ut men inte som i att barn vaknar och kräver nåt) och sen hotellmorgonmål och eventuellt lite tid för shopping i lugn och ro. Midnight run verkar också som ett otroligt roligt lopp så ser extra mycket fram emot det. Det är alltså 10 km i Helsingfors centrum och starten är 9 på kvällen. Men nu är jag rädd att jag håller på att bli sjuk (okej har nog varit förberedd på det ren i två veckor...). Känns som att nåt kan komma påsmygande. Så jag dricker finrexin och försöker äta mycket vitlök och c-vitamin och önskar att jag nu i två dagar sku hållas i skick. Sen kan det ju bara vara att jag är trött. Sander får väl tänder igen och Arthur är rädd för monster/spöken/sjörövare/riddare och nätterna är allt annat än lugna.

Och nu måste jag bara testa att göra ett inlägg med raka marginaler. Har inte ens tänkt på att det kan vara trevligare för Linn skrev om det.

Och lite haha på det.

Jag sitter faktiskt och skrattar åt mitt föregående inlägg. Jag var helt vid bristningsgränsen då och om nån sku ha knackat på sku jag helt säkert ha flytt fältet. Men efter att jag skrivit inlägget börja det gå mot det bättre och efter att Micke kommit hem blev det riktigt fint. Arthur sov nog ingen dagssömn men han underhöll sig själv en stund tills Sander vakna och sen kom Micke ren hem 4.

Jag körde då bara snabbt till butiken efter färdigmat, mjölk och grönsaker och när jag kom hem så höll Micke på och damsuga* hela huset och barnen skrek inte mera. Sen kom jag också iväg på en länk och det kändes som att jag inte varit på en ordentlig länk på månader, lite tungt var det men jätteskönt efteråt, blev en sådär 7 km gissar jag (förstås var klockan utan batteri när jag sku ta den!) Sen kom också ena fotoboken från ifolor och i biblioteket fanns boken om temperament som jag reserverat. Och så har vi fått allt uppstädet och nu känns det riktigt trevligt att vara. Micke nattar just nu barnen och jag ska snart se på lite Good Wife.

*Fast det var just under damsugandet jag fällde några tårar. Micke lyckades få vår sovrumsspegel och gå i tusen bitar och sekunden efter det drog Sander ner en klocka och det kändes bara som att dethär kan inte vara sant... Men det var bara en spegel och dessutom en som var fult målad. Det jag sörjde mest var nog att Micke nu har 7 år med olycka.

Bara skit.

Jag går sönder. Det har inte hänt på länge utan det har faktiskt rullat på helt bra en längre tid. Men nu... Nej fy fabian. Sku bara kunna sätta ner mig och gråta eller gömma mig långt borta.

Igår när vi kom hem från kalaset var Sander jätte varm, mätte febern till 38,8. Han somna ren 7 och jag och Arthur gick lite efter 8 i säng. Halv 12 vakna Sander var helt kokhet, drack 2 dl saft, hade svårt att somna djupt och ville bara vara i famnen. Gav värkmedicin och ännu 2 dl mjölk och sen somna han om typ kvart före 1. Han vakna sen 7 och kändes svalare men ändå varm. På dagen var han igen het.

Och eftersom han är sjuk (vet nog inte vad han har förutom hög feber) så kom klubben inte på frågan, inte heller 2 timmars parkhäng. Vi gick en kort sväng i vagnen och förde rosk och kom sen hem igen. Men Arthur är ju helt galen. Har skrikit "kakikorv" non stop hela förmiddagen, varit överdriven som aldrig förr och följt efter varje steg jag gått. Sander somna kvart över 11 i famnen efter att båda haft skrikkalas över nåt löjligt men sen vägra Sander bli nedsatt i sängen och jag höll sen slutligen på att få honom att sova i över 1 timme, samtidigt som Arthur låg och snarka (han förde värre ljud än en riktigt snarkande människa och förstås vägra sluta) på golvet brevid och vägra gå nån annenstans för "det finns monster". Och sova kan inte den äldre heller för han ska bara skrika på mamma och väcker sen Sander som faktiskt måste få sova. "Mamma natta, mamma paja, mammaaaa.."

Jag är så nära galenskapsgränsen det går och försöker nu skriva ut all irritation för att inte helt explodera. Sen har jag ännu skitit hår, hemmet är helt upp och ner och kylskåpet står tomt. Och sen när Micke kommer hem nångång halv 5 så borde den äldre rastas, jag borde fara på länk, likaså Micke och sen måste det göras butiksresa och allt redas upp. Och det är inget som går på de 4 timmar som finns. Så denhär dagen har inget hopp mera. Det är bara skit. Bara skit.

Jomppa för barnen

Klockan visar nu 11.55 och båda barnen sover dagssömn. Undrar om det ens nånsin hänt?! Ena somna oäten och utan tutt i cykelkärran och andra somna rekordsnabbt efter att ha ätit lite fiskbullar och morot.

Barnen börja en sorts reskapsjomppa idag. Föräldrarna är med och först är det lite gemansamt program och sen får man leka med alla grejer som finns där, det är i lohjan voimisteluklubis utrymmen, det är för 1-3 åringar. Priset är väldigt saftigt för två barn och jag har många gånger ansett att det är för dyrt och att jag inte anmäler dem, men sen gjorde jag det ändå. Jag vill på alla vis uppmuntra till att röra på sig och tycker att det ska bli roligt med variation nu till hösten. Stället är ca 3 km från oss så jag kan ta oss dit med cykelkärra då Micke jobbar (fast ditvägen är hemsk eftersom det bara är uppförsbacke). Båda barnen sprang genast och klättra, hänga och leka med nåt när vi kom dit och verka trivas. Fast nu Arthur lyckades få fingrarna mellan vessadörren (i den karm som är fast i väggen) och sen trodde han att jag lämnat honom där eller glömt honom när jag lekte med Sander under ett lakan (han var helt i panik, han är nu så rädd att jag lämnar honom, eller glömmer som han sa) och sen när vi sku gå i cykelkärran föll Sander bakåt och slog huvudet hårt i asfalten. Oj, oj med mina barn!

Och ikväll är det kräftskiva på Pålsböle (men vi kommer säkert båda hem med barnen rätt tidigt) och imorgon är det 3 årskalas i Kyrkslätt och sen jobbar Micke igen natt. Och så börjar igen en ny vecka. Och nästa lördag ska vi ha ett tumisveckoslut i Helsingfors och också springa Midnight run. Hela sommaren har jag tränat för det men de sista veckorna har det inte blivit någon träning alls nästan. Har varit så otroligt slut och matt och inte alls haft nån extra energi. Borde därför också ut på morgonlänk i morgonbitti...

Och priset för jomppan. För ett barn är det 80 euro för en termin (är 1 gång i veckan 45 minuter). Syskonet får 20 euro rabatt. Helt hurja dyrt.

Min spanska och Ecuador

Jag tänkte för första gången på spanska på över ett halvt år och det gick förvånasvärt bra. Tills jag sku skriva tomat. Så jag "google translata" ordet tomat. Och det är ju förstås "tomate". Ha, ha!

Är nog besviken över statusen på min spanska, men med en man som aldrig har regelbundet jobb går det inte heller att börja nån prata spanska kurs. Måste snart fara till Ecuador igen (fast snart blir det inte, det är dyrt och alltför långt borta och alltför farligt att resa för barnen och nu ska vi till Thailand). Det är riktigt snart 10 år sen jag for. Det var i början av september tror jag. Är så glad över den fina familjen jag fick där och all den härliga maten. Och nu 10 år senare, för några veckor sen, köpte jag koriander för första gången och laga nåt som vi åt jätteofta där. En sallad på koriander, tomat, lök, lime, salt och peppar. Men jag sku ju också villa ha mote och ceviche och yuka och allt det goda där. Lorenas mat var så den bästa.

Torsdag

Vi var på förmiddagen i klubben allihop och mina båda barn åt förstås dåligt av min grönsaks-skink frestelse och var hungriga när vi kom hem. De fick morot och så sa jag att vi går snart och vila. Sen försvann Sander och jag trodde han var i lekrummet. Men nej, då hade han klättrat in i sin spjälsäng och låg färdig för att vila. Sötisen!

Och ännu om min älsta och klubben. Han är så facinerande. För när vi är där alla, alltså jag, han och Sander, så är han så bekväm av sig. Han leker med alla barnen, far överallt och det finns inget hinder i honom och absolut inget språkhinder. Där förklarar han på svenska att han är sjörövarfabbe och hänger med i deras lekar och sjunger sjörövarfabbe sången. Jag behöver inte vara i samma rum eller ens nära utan han är helt självgående. Skillnaden är så otroligt enorm från hur det är då när han tror att jag ska gå bort (då är han fast i mig!) Och varje gång vi går dit alla så säger han att han inte vill bli ensam där och fasar för att han igen ska bli lämnad där. Och jag har nu resonerat som så att det är bäst att sluta försöka få honom att bli där, han vill helt enkelt inte och det ger ju en större känsla av misslyckande om man försöker och försöker men slutresultatet ändå är att han inte blir där ensam. Det finns inget i honom som vill det. Och han ser ju ändå barn varje dag och leker med dem. I parken kan han genast gå fram till andra barn och sen leka resten av tiden med dem. Vi ska börja jomppa snart och sen blir det sagostunder och öppen klubb. Så han lär ju nog sig funka i grupp och med andra barn. Sen har jag funderat om vi sku söka en barnvakt som alltid nu och då sku kunna se efter barnen eller gå till parken med dem. Eller sen får han fara till gudföräldrar/morröder/farbröder/mormödrar för att vänja sig med andra vuxna i lugn takt. Skönt att äntligen kunna släppa det. Nu måste jag bara tala med Micke om han är av samma åsikt.

Jag. Och den förstfödde.

Såhär kort blev mitt hår och jag är faktiskt väldigt nöjd. Gick till frissan och sa att jag vill ha det så kort att jag bara just och just får fast det. Har levt med det fast nu i 1 år eftersom det annars sku vara i vägen hela tiden. Men nu är det kort och skönt och det kan vara löst.

Köpte denhär flygplansskjortan på loppis för typ 1 euro åt Arthur och han är så nöjd över den. Han ville genast visa åt Sander och så ville han visa den åt grannarna och så ville han ha dragkjedjan uppe så att man sku kunna se flyglanet. Och jo i bakgrunden står min halvt påklädda man. Han for på nattjobb och så har han ännu natt imorgon så honom kan man först räkna med på fredag.

Foton från senaste dagarna

Vi for till lande på torsdag och båda somna i bilen.

Barnen satt stilla en stund (väldigt sällsynt) när de fick se lite Shaun the Sheep eller Chuggington.

Mamma föreslog att jag och Micke sku göra nåt på fredagkväll och hon kunde se på barnen. Vi fundera på bio men sen for vi istället till Amarillo (och de hade så god jordgubbs margarita) och sen hem via en flaska skumpa och sen och bada bastu till stugan.

Det var en vacker kväll.

Jag drack lite skumpa och blev glad.

Landeterassen. Mamma försökte bygga kossor av kottar.

På söndag var vi till en djurgård nära stugan, Lammenmäen tila. Jag blev så kär i djuren där. Denhär bässen var helt sjukt härlig ochville bara bli pajad.

Grisarna var hungriga och högljudda.

Denhär kossan hette toffe och var så sjukt härlig den med. Sträckte på huvudet och satt ut sin megalånga tunga.

Den lilla kalven var bara 2 veckor och den vita hette Maito.

Barnen gilla leksakerna.

Arthur sku ha fått hålla i tuttflaskan och mata men det våga han inte.

Dethär var de supermumsiga köttbullarna vi åt igår. De innehöll soltorkade tomater och parmesan.

Ingen klubb idag heller

Efter 1 timme i klubben tillsammans med mig gick Arthur själv och sätta på skorna och sku hem (han har aldrig förr i sitt liv fått skor på sig). Under timmen vi var där var han fast i mig och alla mina försök att uppmuntra honom att gå med i programmet eller ens sitta för sig själv sluta dåligt, han bara vägra. I ett skede log han åt barnen och jag trodde han börja värma upp, men nej. Så nästa vecka får Micke gå dit med honom och om det inte blir till nåt ser vi igen efter julen. Jag orkar inte med sånthär tjafs! Han måst ju ändå börja dagis nästa höst fast han inte sku villa det heller så tar hellre striden då och hoppas att han mognat lite.

Från duchen till ambulansen

Det var många saker jag tänkt blogga om ikväll. Det var mitt hårklipp, det var recept på god osockrad musli, det var recept på supergoda köttbullar och det var om en första länk som jag och Arthur gjorde. En "mamma springa, Arthur cykla" länk (mätte med Garminen att vår gemensamma länk var hela 3,9 km efter att jag lämnat Arthur hemma för buu-kluben och drog samma pånytt).

Men sen gick jag i duchen och Sander var med och sen hände nåt när jag skölja håret och efter det ändra allt. Sander fick inte riktigt luft, hade svårt att andas, skrek bara och försökte hosta upp nåt. Dreglet och slemmet ran och han bara hosta och försökte kräkas. Vi såg inget i halsen, men i duchen med mig hade vi haft medelstora små plastdjur så jag misstänkte att han satt nåt sånt dit. Jag tveka inte en sekund när jag sa åt Micke att ring 112. Han börja säga att vi ska till läkare men jag tänkte inte vänta och se på att mitt barn inte får luft. Jag tala med larmcentralen och kände mig helt skakig i kroppen. Sander bara skrek och försökte hosta och få ut nåt. Som tur kom ambulansen snabbt. Micke hann påminne mig att jag ska klä på mig och så var den nästan där. Sander skrek bara. Sen kom nästa ambulans, vår ambulans och de sku köra några prover men det lyckades inte för han skrek så.

Nåja, de konstatera att där nog säkert inte är nåt för när han kan skrika så bra men de kan ändå inte utesluta nåt så vi kan fara till hälsostationen. Och eftersom det var frågan om mitt barn som grät och just hade försökt få upp nåt så ville jag fara. Nå han somna nästan i ambulansen och i vänterummet sov han ren djupt. Hans lungor lät bra, hans satur..(någo) var 95 och han skrek inte mera så vi fick komma hem.

Och jessus så jag är utmattad nu. Det var helt hemskt att vara i såntdär paniktillstånd och inte veta vad som hänt ens barn eller vad som kan hända (för mina biologi och läkarkunskaper är inte helt vad de borde vara).

Och djuren vi hade där var inte små så om nåt gått in borde de ha fastnat ordentligt. Men sen när allt lugna sig fundera vi om han kanske fick shampovatten över sig när jag skölja håret och om han samtidigt varit för länge under vatten och hållit på att storkna i vatten och illasmakande shampo och därför försökt få bort det. Eller sen har djuret farit i magen och det kommer ut efter några dagar.

Men vad det än var så tänker jag i fortsättningen göra som Micke gjort nu (nåt som irriterat mig enormt). Jag tänker inte tvätta mig själv när barnen är med. Aldrig mera.

Mera klubbfunderingar

Acceptera ditt barn så som det är. Stöd och uppmuntra ifall det behövs, men tvinga aldrig.

Det är meningar som snurrat runt i mitt huvud sen torsdag. För jag börjar på riktigt fasa för att jag inte får Arthur att bli i klubben för sig själv på tisdagen. Och jag är så otroligt o-okej med det. JAG vill att han ska gå där. JAG vill vara en klubb-mamma. JAG vill ha en 3 timmar tumistid med Sander. JAG tror att det sku vara bra och nyttigt för honom att gå i klubben. Känns som om jag misslyckats totalt som förälder om jag inte får honom att bli där. Liksom det måste ju vara nåt fel på oss som har ett barn som inte kan gå på klubben. Antingen har han varit för lite med andra människor, för mycket med mamma eller så är det nåt annat som gått fel.

Men sen vet jag ju nog hur min blivande 3 åring är. Han är inte bekväm med andra vuxna, har aldrig varit. Han behöver mycket tid för att bli varm och bekväm med andra (men sen när han är det så är han ett yrväder och vill ha massa uppmärksamhet av dem). Han sku aldrig acceptera tröst av nån som han inte är helt bekväm med, han sku bara bli galen. De senaste dagarna har han varit så fast i mig, idag sku han inte somna på dagen för han skrek hysteriskt genast jag rörde mig ur fläcken. På torsdagen när det var öppen klubb så rusa han genast iväg då nån av tanterna försökte säga nåt åt honom. Och därför måste jag nu i mitt huvud acceptera att det kanske inte blir nåt av hans klubb-karriär, hur mycket jag än vill det och uppmuntrar och pratar gott om det. Jag kan inte lämna en hysterisk unge där och jag kan inte heller sitta och hålla honom i handen i 3 timmar för det är inte vad det går ut på. Och han måste ju inte gå där för jag är ju ändå hemma. Och eftersom alla tecken nu tyder på att det inte kommer att gå så måste jag förbereda mig mentalt, för det är ju inte hans fel och jag får ju inte bli störd på honom för det. Men ännu så önskar jag nog så gärna att det sku gå. Hoppas.

Foton, mattor, fall och matthet

Bonusbild på Sander som också har lite lockigt hår.

Äntligen är jag klar med mina fotoböcker. Har satt in 800 foton i två olika böcker. Ena blev 108 sidor lång och andra 82. Och jag har hållit på sen lördag. Igårkväll var jag på stugan för att göra det i fred och idag har jag hållit på i timmar.

Idag har jag också tvättat mattor, och sen gick förstås torksnöret av och alla föll ner på den smutsiga marken. Jee.

Sen skrämde Sander livet ur mig idag när han luta bakåt i babygungan och själv föll ut ur den med huvudet först i marken och sen landa kroppen så konstigt efter det. Var helt panikslagen när jag plocka upp honom men efter lite tröst så sprang han och leka igen. Som tur är de hållbara för tror nog inte en vuxen sku ha överlevt det, nacken sku nog ha gått av. 

Annars har jag nåt konstigt. Jag är helt matt och slut och fast jag sover blir jag inte pigg. Känner mig sjuk fast jag inte har nåt fel alls, bara kanske lite torr mun. På måndag sku jag på länk men hade ingen energi så tänkte att jag kan vila en dag till. For igår på en men det funka inte alls. Blev helt slut och efter 1½-2km börja jag gå och kunde inte ens gå snabbt, var bara så död. HATAR när det känns så. Sku hellre vara snorig och flunssig och inte bara såhär matt och energilös. Smällde till och med i mig en puuha pete godisask (såndär liten menad för barn) efter maten. Och sen ännu en glass. Inbillar mig att det ger energi. (Och nej, ingen chans i världen att jag är gravid, sku aldrig orka)

Klubbstart blev pannkaka

 Börja med smoothie morgonmål inför klubbstarten

 Igår vänta han så på att få drick äppeldrickan under klubbmellanmålet

Redo att fara!

Idag var den stora dagen i mitt mammaliv. Min förstfödde sku börja klubben och bli helt själv där för 3 timmar. Jag var helt säker på att allt sku gå så bra, fanns ingen tvivel i det. Stället och tanterna var bekanta och det fanns ingen orsak att det inte sku gå bra. Lite fundersam var jag över att det sku gå på finska, men tänkte att han sen gör som andra barnen och nog snabbt lär sig.

Var där 9 och lämnade honom. Vi gick på wc och tvätta händerna och jag gav en kram åt honom och sa hejdå och gick iväg med Sander. Tänkte då att det är bäst att gå att han snabbt sen hittar på nåt att göra. En annan mamma som kom ut senare sa att Arthur sitter där och snyftar och jag tänkte att det nog snabbt går över när han hittar på nåt att göra. Nå, 10-15 minuter senare ringde telefonen och klubbtanten sa att han slutar inte gråta. Var ännu ute på gården så for in tillbaka och hitta honom raklång under bordet gråtandes. (Senare sa han att han ville inte prata med tanterna så han gömde sig). Och så satt jag mig på golvet och fick det gråtande knyttet i min famn. Han var så lessen och tårarna bara spruta. Var svårt att själv inte börja gråta. Försökte få honom att pyssla med nåt när han lugnat sig och förklara att jag kommer efter men han blev galen varje gång jag nämde att jag far så det sluta med att han kom med hem halv 10 och hela klubbstarten blev pannkaka. Borde ju ha blivit där med honom ren i början och varit där ända tills han hittat på nåt att göra för sen om tanterna där försökte dra med honom i nåt så blev det kanske för mycket (han är bättre med barn än med vuxna).

Jag är på nåt sätt besviken. Säkert på mig själv. Hade inte ens tänkt tanken att det kunde gå såhär. Sen var det dumt av mig att inte bli där längre men jag inbilla mig att det sku gå bättre såhär... Men nu har vi då 1 vecka på oss att förbereda honom bättre och före det gå några gånger där alla tillsammans. Vet ju att han sku ha det roligt och bra där bara han sku ge det en chans.

Några dagar i bilder

Vi åt kräftor en kväll. Satt på tv:n i nåt skede så att Sander inte sku dra ner allt. Arthur älska kräftstjärtar så jag fick äta mest klor.
Vi köpte en H2O X5 (om det nu gick rätt, den som också säljs på ostos-tv) från Citymarket när den såldes till nedsatt pris. Så jag ha städa, men kan inte riktigt bestämma mig om den var värd 90 euro. Fast det är nog första gången jag moppat golvet i ett sträck (tidigare har jag med trasa legat på knä på golvet och moppat nån skitfläck). Sen blev köksskåpen rena med den, likaså mycket av stokke stolarna, batteriena, dörrarna och lavoaren. Men sen igen var fönstertvättsdelen inte bra.

 Vi var en dag till guddottern i kyrkslätt.Och förstås också till hennes bror och föräldrar.

 Dethär är min man. Han var också med.

 Sander sov en stund där.

Och igår var vi på stugan på eftermiddagen när Micke hade program och idag har Arthurs gudföräldrar varit på besök. Och dit gick Mickes 4 lediga dagar. Och nu ska jag försöka orka börja på en fotobok. Har foton från julen att fixa.

Mera stolthet och löpning

Igen ett inlägg om att vara stolt över sig själv.

Men jag är bara så jäkla stolt. Igen. Och bara tack vare löpningen. Igen. Bra för självförtroende dethär med löpning.

Lite bakgrundsfakta först. Den 1.9 ska jag och Micke springa midnight run i Helsingfors. Det är 10 km som springs i centrum efter 9 på kvällen (vi ska också hotellövernatta och ha tumistid, jee!). För några månader sen då vi anmälde oss så tänkte jag att det sku vara stil att springa det på under 1 h 10 minuter. Och det att jag inte ens varit nära en sån hastighet har hållit min träningsmotivation uppe. Oftast är tempo kring 8 eller 7.40. Bestämde därför att 1 h 15 minuter är mitt nya mål.

En annan sak som hållit den uppe är att jag för några månader sen också konstatera att jag väger alltför mycket, nåt som faktiskt kom som en överraskning (det att det var så mycket för mycket). Igår när vi var i simhallen vägde jag mig igen och konstatera att jag bara gått ner 1½ kg. Det kändes lite tråkigt speciellt då jag jag inte ätit så mycket onödigt och tränat så mycket mera än förr. Och sen så känner jag ju mig så mycket lättare och alla kläder sitter mycket bättre. (Men jag inser också att en långsam takt är bra och det viktigaste är att man rör på sig och mår bra och inte vad man väger. Sen har jag väl fått lite muskler också så de väger väl å)

Nåja. Det var bakgrunden det. Så idag for jag ut på en 10 km länk. Första kilometerns gick på 7.15 tempo, en annan med mycket uppförsbackar på 6.47 och sen hade jag sprungit 7 km på 50 minuter. Då kom jag på att jag sku kunna klara det på under 1.10. Så jag höll farten uppe och när jag var utanför dörren och klockan pep för 10 km så var tiden 1.09.52. Under 1 och 10 alltså. Sista kilometern gick på 5.46. Helt galet. För mig alltså. Det är roligt när man kan bli bättre och sen överträffa sig själv. Så jätte, jätte roligt.

Ingen tuttlöshet här inte

20 över 3 gav jag upp inatt. Då börja han för första gången skrika och jag gav den på 3 sekunder åt honom. Före det hade jag burit omkring på honom åtminstone 3 gånger och tagit honom och sova bredvid mig och han var allmänt orolig.

För dagsömnen satt jag honom i sängen utan tutt men efter 1 minut fick han den för Micke hade önskat en tyst nattning när han sov efter natturen. Så ja, Sander får fortsätta med tutt, men bara när han sover. Sen efter en tid ska jag klippa sönder den. Jag är så trött på att varje kväll söka några tuttar (tror vi har 3 stycken just nu) och att det sen ska vaknas 2-3 gånger per natt bara för tutten. Arthur var lite på 1 år 4 månader då vi kom hem från kanarieöarna och sa att den blivit i flyget. Han skrek inget för vi låg brevid men insomnande börja ta ännu längre. Men jag tror söndrig tutt kommer att funka bäst för Sander. Han är så kär i tutten och den är viktigast när han somnar (för Arthur i samma ålder var det närhet och mitt hår).

Och om nån undrar varför jag nu vill ha bort den så är det för att jag har stort frambett och jag hade tutt länge och jag tror där finns ett samband.

Sommarslut och ny sparkcykel

Idag är det första dagen som det kännts som att sommaren är över. Sommaren som varit alltför kort. Sku villa ha mera sommar. Mera landedagar och mera dagar med besök hos kompisar. Vi kom igår hem från stugan efter 4 nätter där. 4 nätter på stugan blir det nog inte mera fast den är nära. Nästa vecka börjar Arthur klubben (3 timmar en gång i veckan på finska) och många veckoslut är fullbokade ända till oktober. Sen märker jag hur jag börjar ha en höstinställning. Inställningen att nu ska jag ta tag i saker:Vi ska bli bättre på att tvätta tänderna på morgonen. Arthur ska börja äta mindre ketchup (=alltså laga maträtter som inte ännu är ketchup-mat som han också sku äta). Sander ska börja gå mera på pottan. Barnen ska springa och leka med boll mera och på det viset få utlopp för sin energi (nu börjar det funka att hänga på bollplan med båda då Sander också tycker om att springa och inte bara står och skriker när man springer bort). Tuttskrället borde Sander också bli av med, men det projektet känns helt omöjligt.*

Sander är så stolt och förklarar att det är hans cykel och visar att Sanders (hans gamla) är i lidret.

Å så bara flyger han fram.

Och gällande pedalcykel eller sparkcykel så föll valet på sparkcykel. När jag börja se det ur ett barns perspektiv, mitt barns perspektiv, så konstatera jag att sparkcykel är det enda rätta. Jag insåg att det viktigaste är ju att barnet har roligt, rör på sig och kan ta sig framåt på ett smidigt sätt. Han sku möjligen ren nu kunnat lära sig cykla utan stödhjul men det sku kräva så mycket lockande och lirkande och tränande och övande och när han först vill göra nåt när han kan det så blev sparkcykeln det bästa alternativet. Och han var så salig. Lärde sig genast använda handbroms och är så stolt när han kan sparka bort fotstödet själv.

Och tack Eva för snabb och smidig leverans!

* Fast just somna Sander för första gången nånsin utan tutt. Han hade nästan somnat i sängen men fick sen troligtvis ont i munnen/tänderna och börja gnyla och kasta ut tutten. Han ville inte ha den tillbaka fast jag försökte sätta den så jag tog sen honom i famnen och bestämde att försöka få honom somna utan den. Och somna gjorde han utan den. Nu borde jag då bara orka vara stark och gömma den och sen vandra och vagga honom på natten när han vaknar ochvill ha den. Men Micke jobbar natt så det lockar inte alls. Får se hur det går.

Sander 1 år 3 månader

Min lilla Sander, min on-off gubbe, blev 1 år och 3 månader på lördag. När har han blivi så gammal? Stor och o-beibig har han varit länge, men nu är han ju ren långt över 1 år.

Han är en on-off person. När han är nöjd och glad kan han underhålla sig själv hur bra som helst och han är på gott humör och allt är lugnt. När han är hungrig, trött, arg, har ont så är han allt annat än lugn. Ylar som en siren och skriker och klänger och hänger och ylar och gråter ännu mera. Då är det endast famnen som duger annars är ljudnivån så hög. När han vill nåt så använder han rösten och ett så högt yl att öronen går i lås. Han har stark vilja och vet vad han vill och inte vill. Hans tandsprickning som varat en evighet har säkert varit så jobbig just för att han sen har ont när han har ont, och då hörs det med. Nu har nästan 12 tänder igenom (vissa är ännu bara halva igenom och så har det varit i nån månad nu)

Han är också en lite pajas. Han charmar på människor genom att göra konstiga miner och genom att använda en riktig grov djup röst och säga t.ex "karkkoo" (traktor). Och som människorna skratta i flyget åt honom när han non-stop sa nåt som lät "kakkaa" med riktigt raspig röst efter att vi sett några traktorer. Mumin är hans största idoler och om han ser nån bild med mumin så pekar han och visar och så ska man säga vad det är och en eller fem gånger räcker inte utan man ska upprepa det typ 20 gånger.

Han har ren länge sovit en gång på dagen, allt från 1½ h-3 h. Nu somnar han ca 9 på kvällen och vaknar 8. Har i cirka en månads tid somnat utan mjökflaska i sovrummet (vi gick från tuttflaska i famnen till pipmugg i upprett ställning i sovrummet och sen en kväll åt vi kvällsmål sent och jag gav bara lite vatten före vi gick och sova och det var det). Vaknar på natten 1-3 gånger för att han tappat tutten, om han bökar ännu efter att han fått den så lyfter jag honomi vår säng och så sover han där, men oftast sover han hela natten i egen säng.

Han äter allt, men det går också i vågor, ibland mycket och ibland bara mjölk. Gröt får han oftast morgon och kväll annars samma som alla andra, också bulla, glass, kex, saft om Arthur får. Han går på pottan efter sömnen och hemma så sätter jag honom på det då han börjar klämma och efter maten. Han har inget emot att sitta på den. När han somnar så sitter vi brevid tills han somnat, men annars somnar han själv. Han äter själv med händerna men om jag inte matar med sked så smetar, klätar och leker han bara med maten och det är så irriterande. Så jag matar och har nog inte så mycket emot det. Önskar att hans klottande sku minska. Sked kan han använda men vänder den ofta före den når munnen.

Sander är en sån filur och han ÄR väldigt mycket.

17,1 km

Idag har jag överträffat mig själv och jag är faktiskt helt jättestolt över mig själv. Wihuu.

Har en tid lekt med tanken på att jag i nåt skede av sommaren/hösten sku springa hemifrån till stugan, en sträcka på 17,5 km. En sträcka med massa variation och massa uppförsbackar (och nerförsback) och som är 17 km. Det längsta jag hittills sprungit var 10,5 km så det är ändå rätt mycket mera.

Nå idag kom vi till stugan, ska vara här över veckoslutetet. Jag var på länk igår och det var inte länkdag idag men ändå fick jag tanken att göra en länk. Tänkte att jag startar tidigare och nån plockar upp mig om jag inte orkar. Tala med mamma som sku köra förbi till stugan om ca 1½ h att hon sku ta med vattenflaska och sen eventuellt plocka upp mig.

Början gick trögt och det kändes långt tills klockan pep att en kilometer till hade gått. Vid 5 km kom det en skön fläkt från havet (det var i stora drag gassande sol hela vägen). Raksträckan efter 7 var lång, nåt jag inte hade trott. Vid 11 km kom mamma förbi och jag konstatera att det "bara" är 5-6 km kvar att jag fortsätter nog. Tog vattnet och sprang vidare. Och 5-6 km kändes då som bara, hade ju ren avklarat 11, men egentligen så var ju nog 5-6 km långt men är så glad att jag ändå kämpa till slut.

De sista två kilometrarna gick segt och tempot blev bara långsammare. Det var många tunga uppförsbackar och benen var stela och ville inte alls jobba mera. Men sen börja jag gå vid 17,1 och just då kom mamma, Sander och Jigi emot mig. Då hade jag joggat i nästan 2 timmar och 20 minuter. Efter det så hoppa jag i sjön för ett dopp och börja lassa i mig en massa mat.

Jag kommer inte att göra om länken på en lång tid, i alla fall inte i varmt solsken. Men jag är jättestolt att jag klara det. 

Konsekvenser

Jag tror på naturliga konsekvenser och konsekvenser som hänger ihop. Om man klottar med maten och slänger allt omkring sig så går antingen maten/drickan bort eller så går man själv bort. Om man råddar och oredar på flit så får man själv putsa upp och städa undan. Jag tror på sånt som har samband och som sker genast som en följd och inte som så att "imorgon gör vi inte detdär om du gör sådär". Fast nu har jag också mina svaga stunder då jag hotar med nån helt skum konsekvens....

Men nu så har vår förstfödde börjat slå då han blir arg, eller sparka, och det är nåt som absolut inte accepteras. Och för det kan jag inte komma på en naturlig följd eller konsekvens och det är nåt som absolut kräver det. Man får vara arg och stampa och skrika men man får aldrig slå eller sparka. Så nu finns det en följd som heter nåt i stil med "paus" eller "sitta på sängen" eller "sitta på trappan". Den följden tas det till när det inte finns nån naturlig följd och då den blivande treåringen gör nåt riktigt korkat trots tillsägelse (typ kastar ett helt ämbar sand på sin mor). Pausen eller sitta på trappan går ut på att sonen tas bort från situationen och går och sitta på en annan plats med sin mor som kort förkalrar varför det var dumt och vad man borde gjort och så sitter vi en stund och sen är det över.

Jag har märkt att jag själv lugnar ner mig när jag också går med och sitta och då känns det också som att jag kraftigt visar att man inte kan bete sig hur som helst när det faktiskt finns en konsekvens.