Torsdag

Vi var på förmiddagen i klubben allihop och mina båda barn åt förstås dåligt av min grönsaks-skink frestelse och var hungriga när vi kom hem. De fick morot och så sa jag att vi går snart och vila. Sen försvann Sander och jag trodde han var i lekrummet. Men nej, då hade han klättrat in i sin spjälsäng och låg färdig för att vila. Sötisen!

Och ännu om min älsta och klubben. Han är så facinerande. För när vi är där alla, alltså jag, han och Sander, så är han så bekväm av sig. Han leker med alla barnen, far överallt och det finns inget hinder i honom och absolut inget språkhinder. Där förklarar han på svenska att han är sjörövarfabbe och hänger med i deras lekar och sjunger sjörövarfabbe sången. Jag behöver inte vara i samma rum eller ens nära utan han är helt självgående. Skillnaden är så otroligt enorm från hur det är då när han tror att jag ska gå bort (då är han fast i mig!) Och varje gång vi går dit alla så säger han att han inte vill bli ensam där och fasar för att han igen ska bli lämnad där. Och jag har nu resonerat som så att det är bäst att sluta försöka få honom att bli där, han vill helt enkelt inte och det ger ju en större känsla av misslyckande om man försöker och försöker men slutresultatet ändå är att han inte blir där ensam. Det finns inget i honom som vill det. Och han ser ju ändå barn varje dag och leker med dem. I parken kan han genast gå fram till andra barn och sen leka resten av tiden med dem. Vi ska börja jomppa snart och sen blir det sagostunder och öppen klubb. Så han lär ju nog sig funka i grupp och med andra barn. Sen har jag funderat om vi sku söka en barnvakt som alltid nu och då sku kunna se efter barnen eller gå till parken med dem. Eller sen får han fara till gudföräldrar/morröder/farbröder/mormödrar för att vänja sig med andra vuxna i lugn takt. Skönt att äntligen kunna släppa det. Nu måste jag bara tala med Micke om han är av samma åsikt.