Jag tror på naturliga konsekvenser och konsekvenser som hänger ihop. Om man klottar med maten och slänger allt omkring sig så går antingen maten/drickan bort eller så går man själv bort. Om man råddar och oredar på flit så får man själv putsa upp och städa undan. Jag tror på sånt som har samband och som sker genast som en följd och inte som så att "imorgon gör vi inte detdär om du gör sådär". Fast nu har jag också mina svaga stunder då jag hotar med nån helt skum konsekvens....
Men nu så har vår förstfödde börjat slå då han blir arg, eller sparka, och det är nåt som absolut inte accepteras. Och för det kan jag inte komma på en naturlig följd eller konsekvens och det är nåt som absolut kräver det. Man får vara arg och stampa och skrika men man får aldrig slå eller sparka. Så nu finns det en följd som heter nåt i stil med "paus" eller "sitta på sängen" eller "sitta på trappan". Den följden tas det till när det inte finns nån naturlig följd och då den blivande treåringen gör nåt riktigt korkat trots tillsägelse (typ kastar ett helt ämbar sand på sin mor). Pausen eller sitta på trappan går ut på att sonen tas bort från situationen och går och sitta på en annan plats med sin mor som kort förkalrar varför det var dumt och vad man borde gjort och så sitter vi en stund och sen är det över.
Jag har märkt att jag själv lugnar ner mig när jag också går med och sitta och då känns det också som att jag kraftigt visar att man inte kan bete sig hur som helst när det faktiskt finns en konsekvens.
2 kommentarer:
Jag har nu också suttit och funderat över konsekvenser. Att pausa är något vi också använder oss av, men att sätta sej bredvid barnet som pausar är nog ingen bra idé. På så vis lär sej barnet snabbt att det 'lönar sej' att göra hyss, för då får man lite egen mamma eller pappa tid, även då man får lite skäll. Dessutom 'måste' man pausa dem på det tråkigaste stället i hemmet. Det vill säga absolut inte i barnets rum eller där tv:n syns. Själv kan man vara nära till hands men inte sitta där bredvid den lilla busungen. Det är förstås bara min syn på saken. Men kanske det är något att fundera på? :)
Att ta paus kan vara bra för både mamma och barn, men jag tycker att du gör rätt i att sitta med Arthur. Det är ju antagligen någonting han reagerar på då han börjar sparka och då skall han inte lämnas ensam och vara rädd eller arg. Det är viktigt att det finns en vuxen på plats som kan sätta ord på hans känslor och hjälpa honom att förstå varför han fick ta en paus.
Skicka en kommentar