Mitt terapibloggande funkar ju utmärkt...
Nå, men jag kommer sakta små steg framåt. Det som jag nu funderar mycket på är jag och speciellt jag i vårt förhållande. Håller igen på att läsa den suvärena boken "Parisuhteessa" och inser igen så mycket saker. Nu har jag väl lite insett att det är fel av mig att vara störd på Micke för de krav jag har på mig själv och för att jag känner mig slut och stressad. Jag inser att jag är rätt fed up med min uppgift som köksa, barnskötare, hemskötare och uppfostrare. Och då mest i den utsträckning jag är det. Men. Har nu börjat tänka på det som mitt jobb. Och det lättar. Jobb är ibland skit och tråkiga och så men de måste ändå göras. Och det är ju en sån lyx för både mig och barnen det liv vi nu lever. Jag hinner se dem och de har korta dagar och mycket lugn hemma tid. Så tycker jag ju att det ska vara. Men jag tror att jag själv sku villa något annat nu. Och det är ju rätt själviskt. Men det får man vara. Men vår kultur är också självisk så kanske jag därför vill vara självisk!? Men sen så tror jag inte att det sku göra saker lättare för mig. Sku säkert sköta det jag nu gör och ett jobb, men då sku jag inte hela tiden vara vaktansvarig. Och inte är jag ju det nu heller. Micke är ofta med barnen. Alltid då han kan. Och det är ju nåt som jag borde uppskatta, och inte tycka dåligt om att han inte gör nåt som i min värld kallas fiffigt. Och det finns så mycket i min värld som hela tiden borde göras. Att ta en paus eller lämna ogjort känns helt fel. Men det tränar jag på. Och speciellt det att min världsbild över vad som ska göras inte alls är en universal bild, utan bara min bild, som uppstått av så massor saker och som kan ändras på.
Men av allt det så är nu framtiden så oklar. Vi klarar oss ekonomiskt såhär. Men vi kan inte göra nåt roligt och allt lite extra faller bort. Men sen fast jag sku jobba så sku inte vår ekonomi genast stiga för jag sku få en så dålig lön till först och dagvården sku kosta och eftis osv. Så jag kan inte tänka att jag sku jobba för mera lön. Moraliskt fel är det ju att lyfta arbetslöshetsstöd om jag inte superaktivt söker jobb, så för den delen så borde jag göra det.
Men sen har jag studerat massor och jag sku faktiskt villa göra nåt intressant och vettigt i framtiden. Och i den riktiga värld jag lever i är jag ren 30 utan nån relevant arbetserfarenhet och då är ju arbetserfarnehet som borde gå över allt annat. Om jag då tänker realistiskt. Men det finns inga garantier för nåt i livet. Så borde jag nu ge hemlivet ännu ett halvår? Eller borde jag söka alla drömjobb? (Nå förstås!, men det finns inte så mycket av dem) Eller borde jag börja göra lite vad som helst, olika inhopparjobb och så för att komma bort hemifrån och få mera pengar(har ingen aning om jag kan göra sånt)? Eller borde jag sätta Evi några dagar på dagis och satsa allt på att bygga upp mig som en superaktiv arbetssökande (läsa in mig på fiffiga ämnen, ringa runt, skriva runt osv.)?
Just nu saknar mitt liv en riktning. Men på nåt sätt är jag inte ens riktigt där än. Men jag är på väg. Men jag ska låta det gå lite långsammare och med mindre krav.
onsdag, augusti 31
torsdag, augusti 18
Augusti 2016
Jag har ju inte slutat blogga. Egentligen är det säkert det jag sku behöva mycket av just nu. Men. Tiden till det finns inte, eller andra saker går före. Och det är på nåt vis hela tiden massor annat.
Och sen är det ju svårt. Jag sku måsta tänka ganska djupt och jag sku också gärna skriva djupt. Men sen är ju frågan om hur man kanske hänger ut andra och det vill jag ju inte. Så. Ett balanserande. Borde skriva bara för mig, men det är inte samma sak som att ens låtsas prata med nån.
Men överlag så tror jag och hoppas jag att detta blir vändpunkten i mitt liv. Så mycket ljus ser jag inte än, men jag hoppas.
Mitt mentala rum har varit svart, och det har snurrat, och jag har fallit och det har inte funnits golv och det har varit yrt och eländigt och ensamt. För tillfället står rummet iaf stilla och det finns golv, så det är ju bra. Har börjat en process som jag inte ens visste att fanns eller att behövdes. Och nu efter några månader förstår jag äntligen vad processen är. Ett steg framåt iaf.
Tror att det är mycket som är fel med mig. Och det är ju alltid ett steg framåt. Och då gäller det att försöka hitta den jag faktiskt är och vill vara. Och sen så är det ju inte bara en sak som fått mig att vara svagare just nu. Läste att 3 veckors stress kan leda till en återhämtning på över 8 månader. Och min stress vara ju i 4 månader på våren och var så gott som konstant. Men jag inser att min relation till stress och min mentala hälsa och fysiska för den delen med, varit helt vrickad. Har inte tänkt att sånt berör mig. Har tänkt att jag klarar allt utan en paus. Att stress och utmattning och sånt inte faller in på mig, att jag fixar allt. Och det gör jag ju inte. Annars är också min bild av vad man får tillåta sig själv felaktig, och jag är bara så sträng med mig själv. Och sen är min bild om män vrickad. Och sen finns det en sorg i mig som aldrig kommit ut. Så mycket vrickat och mycket tankearbete att göra.
Och Arthur börja skolan för en vecka sen! Och det var en sån glädjes dag. Jag var glad den dagen, iaf i 4 timmar tills Micke blev sur och förbannad över nåt helt onödigt (enlgit mig). Och då insåg jag också att jag sällan är glad på riktigt nu förtiden. Mest bara slut. Och lite mera slut. Och så försöker jag hinna med. Få allt gjort och vardagen och flyta. Och mest gör jag ju det själv och det är ju också dumt med tanke på maktbalansen i förhållandet. Men när det är så svårt att få den andra delaktig och det blir bara så tungt. Så jag är inte så glad i mig själv.
Skolstarten har varit tung för den blivande 7 åringen, men det hör ju till. Har går nu inte i eftis då jag inte har arbete. Och i ärlighetens namn har jag inte ens fått till stånd att söka nåt den senaste tiden. Men Arthur går till skolan och hem, det är ca 2,2 km och det är lite spännande så har nu gått med honom. En dag gick han själv hem men det visa sig vara lite för mycket. Och han börja i en skola med 72 barn och i en klass med nu 14 barn och i år är de en egen klass när de oftast är 1-2 tillsammans. Och så har de en härlig lärare som i 23 år haft ettan. Och föräldrarna fick gå med och se när skolan början och vara med i klassen och allt är bara bra. Och alla dagar 9-1.
Och Sander börjar första dagis 3 dagar i vekcan nästa vecka. Och nu börjar han behöva sälskap, så det blir bra. Evilda hänger här hemma tills jag hittar jobb. Och jag hoppas så att jag ska få nåt gjort åt den saken snart. Börjar vara färdig med hemmalivet.
Och sen är det ju svårt. Jag sku måsta tänka ganska djupt och jag sku också gärna skriva djupt. Men sen är ju frågan om hur man kanske hänger ut andra och det vill jag ju inte. Så. Ett balanserande. Borde skriva bara för mig, men det är inte samma sak som att ens låtsas prata med nån.
Men överlag så tror jag och hoppas jag att detta blir vändpunkten i mitt liv. Så mycket ljus ser jag inte än, men jag hoppas.
Mitt mentala rum har varit svart, och det har snurrat, och jag har fallit och det har inte funnits golv och det har varit yrt och eländigt och ensamt. För tillfället står rummet iaf stilla och det finns golv, så det är ju bra. Har börjat en process som jag inte ens visste att fanns eller att behövdes. Och nu efter några månader förstår jag äntligen vad processen är. Ett steg framåt iaf.
Tror att det är mycket som är fel med mig. Och det är ju alltid ett steg framåt. Och då gäller det att försöka hitta den jag faktiskt är och vill vara. Och sen så är det ju inte bara en sak som fått mig att vara svagare just nu. Läste att 3 veckors stress kan leda till en återhämtning på över 8 månader. Och min stress vara ju i 4 månader på våren och var så gott som konstant. Men jag inser att min relation till stress och min mentala hälsa och fysiska för den delen med, varit helt vrickad. Har inte tänkt att sånt berör mig. Har tänkt att jag klarar allt utan en paus. Att stress och utmattning och sånt inte faller in på mig, att jag fixar allt. Och det gör jag ju inte. Annars är också min bild av vad man får tillåta sig själv felaktig, och jag är bara så sträng med mig själv. Och sen är min bild om män vrickad. Och sen finns det en sorg i mig som aldrig kommit ut. Så mycket vrickat och mycket tankearbete att göra.
Och Arthur börja skolan för en vecka sen! Och det var en sån glädjes dag. Jag var glad den dagen, iaf i 4 timmar tills Micke blev sur och förbannad över nåt helt onödigt (enlgit mig). Och då insåg jag också att jag sällan är glad på riktigt nu förtiden. Mest bara slut. Och lite mera slut. Och så försöker jag hinna med. Få allt gjort och vardagen och flyta. Och mest gör jag ju det själv och det är ju också dumt med tanke på maktbalansen i förhållandet. Men när det är så svårt att få den andra delaktig och det blir bara så tungt. Så jag är inte så glad i mig själv.
Skolstarten har varit tung för den blivande 7 åringen, men det hör ju till. Har går nu inte i eftis då jag inte har arbete. Och i ärlighetens namn har jag inte ens fått till stånd att söka nåt den senaste tiden. Men Arthur går till skolan och hem, det är ca 2,2 km och det är lite spännande så har nu gått med honom. En dag gick han själv hem men det visa sig vara lite för mycket. Och han börja i en skola med 72 barn och i en klass med nu 14 barn och i år är de en egen klass när de oftast är 1-2 tillsammans. Och så har de en härlig lärare som i 23 år haft ettan. Och föräldrarna fick gå med och se när skolan början och vara med i klassen och allt är bara bra. Och alla dagar 9-1.
Och Sander börjar första dagis 3 dagar i vekcan nästa vecka. Och nu börjar han behöva sälskap, så det blir bra. Evilda hänger här hemma tills jag hittar jobb. Och jag hoppas så att jag ska få nåt gjort åt den saken snart. Börjar vara färdig med hemmalivet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)