Jag är 31.

Och så har jag fyllt 31.

Och jag vet att mitt år som 31 kommer att vara så mycket bättre än de senaste åren. Det har ju hänt massor alla år för mig, och det kan ju ses som bra, men dethär året hoppas jag att det händer extremt lite och att jag kan fortsätta min färd i mig själv och hitta en vardag som är trevlig och där jag på riktigt kan vara lycklig. Dethär är det året mitt nya liv börjar. Året då jag ska slute leva i "sen när det är gjort så den kan jag slappna av". Och jag är alltså helt seriös. Jag ska välja annorlunda och jag ska satsa på. Och nu har jag ju alltid vetat det, men att på riktigt förstå och se det som jag nu gör, så har jag inte. Och en sak som starkt motiverar att komma bort från mina gamla mönster är det att jag inser att de lås som jag har är typ exakt de samma som min mamma har och det är just så det funkar. Föräldrarna för över sina lås. Och jag vill inte att mina barn ska vara uppoffrande eller sjukt krävande av sig själv. Och då måste jag också helt konkret sluta vara det själv. Och jag inser att jag också tänkt så i mina lås och det jag själv sku behövt som mindre. Jag har på alla vis sätt dagvård som nåt negativt och på ett sätt undvikit det in till det sista, medan jag nu kan inse att den tanken gick alltför långt. Om föräldern inte trivs hemma så måste den inte uppoffra sig, tror inte att det är nån bra sak. Mera. Förstås kan det gå för långt i andra sidan, men det är nu inte mitt problem.

Och min födelsedag var också jättebra. För första gången säkert nånsin sen jag och Micke blivit tillsammans. (Okej, det finns nog några år då den varit helt sjukt bra, men sen barnen fötts). För jag har alltid blivit besviken, och önskat att den andra sku förstå vad jag önskar mig. Men nu tog jag mitt ansvar. Och sa att jag vill inte stiga upp med barnen och jag vill sitta ner och äta mitt morgonmål och inte vara den som hjälper barnen med morgonmålet. Och sen ville jag spela bordsspel och gå på jomppa. Och allt det fick jag. Jag vakna nog ändå 7, men kunde då sitta vid datan istället för nåt annat. Jag duka nog morgonmålet (och fick just vad jag ville) men jag fick sitta stilla. Och jag åt så mycket att på bodypumpen hade jag massor energi (eller så berodde det på lördagens kakor och godis). På eftermiddagen ville jag till Liessaari och vandra och släpa med protestungarna dit och det var hur fint som helst.

Jag förstår så mycket bättre vad som är mitt ansvar och vad som är mina gränser och sen måste jag också ge den möjligheten och chansen åt andra.

Det känns så befriande på alla sätt.

Har alltså haft några bra dagar.

Nu väntar jag bara på att ännu Evilda och Arthur får vattkoppor, att Evilda börjar inskolas på dagis (ska egentligen ske på torsdag men får nu se när kopporna kommer) och sen ska jag köra fullt ut på att söka jobb. Nåt måste jag väl hitta.

En 7 årsdag som inte blev som planerat

Mammas ide till kalasplan: Fredagkväll grannkompisar på kalas, lördagförmiddag skolkompisar i skogen på kalas och lördag eftermiddag släkt och vänner på kalas.

Den ursprunglig planen som passa barnet: Nästan lika som ovan men kompiskalaset sku vara hemma.

Men sen fick Sander vattkoppor en vecka tidigare och planerna började gå om. Alla med barn som inte haft vattkoppor blev flyttade till senare. Och kompiskalaset blev flyttad till ett skogskalas. Enligt alla uträkningar så borde inget av barnen smitta ännu denhär lördagen. Och vi sku starta vid ishallen och gå på spånbanan och grilla korv och vi var till och med och provgick vår tur med Sander och Evilda.

Men på fredagmorgon vakna Arthur trött och med huvudvärk och allmänt hängig. Och varm osv. Jag gjorde beslutet att inhibera precis allt då, förutom mor och farföräldrarnas kommande. För det är ju inte roligt att kalasa om man inte känner sig 100 och sen så kan man ju å smitta. Så det var egentligen ända beslutet jag kunde göra och jag ville ju göra det i tid så att människor kunde göra andra planer.

Nå. Fredagkväll var Arthur pigg och energisk och den energin fortsatte på lördagen. Inget täcken på sjuka ens... Typiskt.

Men enligt båda barnen så var det en helt superdupersuper dag igår. Och det håller jag nog helt med om.

Arthur grattades på sänen och fick just vad han önskat sen, en Lego ninjago tumbler bil med den vita ninjan. Sen fick han också biljetter till skattkammarön, som jag och han ska gå och titta på. Sen fick han ännu en mjuk konstig boll som fanns överbliven i skåpet. Vi åt amerikanska pannkakor med jordgubbar, nutella och lönnsirap till morgonmål. Sen blev det legobygg.

Och jag tänkte vi ska göra nåt med familjen. Vädret var fint och spånbanan vid ishallen lockade för den sträckan är passligt kort så att Evi kan cykla/gå själv (för om vagnen är med så ska hon ju bara sitta). Så jag laga kakao, packa knackorv och hotdog bröd med och pågens bullar. Barnen fick genast en bra pokemon på parkeringen så fast de var skeptiska i början så blev utfärden super. Också för att de fick hotdog, det var lyx. Hemma igen så sov Evilda och jag och Micke städa båda två och barnen lekte först och titta sen på tv och fick äta godis (!).

Sen vid 4 kom farföräldrarna och vi åt fisksoppa med dem och till efterrätt hade vi fryskladdkaka med grädde och m&m:s på som Arthur själv dekorerat. Han var så nöjd med sin kaka och åt 2 stora bitar. Och i nåt skede kom min mamma med en till legolåda, den han önskat sig nästmest och ännutill en spindelmannen dräkt han en gång på sommaren så sku velat ha från H&M. På kvällen så klädde han sig i den och klättra på vår takka och var spindelmannen. Sen somna han slutligen i den och var så glad, så glad över sin 7 årsdag. Han konstatera också att han nog egentlgien inte sku behöva flera kalas när han fick så fina paket.

Det är så sällan vi har hemmadagar hela familjen. Och såna där vi alla har det trevligt. Nu när vi haft det bättre med Micke inser jag hur urskit vi haft det. Det har inte ens varit nåt lite skit. Bara botten. Och nu är det trevligt då det är roligt att vara med den andra och att ens komma lite överens. Och så sku det vara så roligt att ha lite mera dagar tillsammans, och inte bara 1-2 familjedagar på en månad.

 Och min mamma hade hittat en Elsa klänning åt Evilda. hon var ju helt till sig.

Och så kom hulken, eller var det gröna goblinen, med. Och de hade så roligt ihop.

En dröm om en normalare vardag.

Just nu är jag inne i en stund då allt är möjligt. Och allt jag trott och tänkt kastas om. Huller om buller. Vad är sist och slutligen viktigt i livet? Och nu gäller det inte bara mig, utan också min man. En dröm väcktes igår kväll, en dröm om en "normal" vardag. Och när man ens tänkt den tanken så känns den så härlig. Veckoslut alla veckoslut. Julledigt hela julen. Ledigt på självständighetsdagen. Och alltid självklart. Inget: Beroende på hur Micke jobbar. Inga barn som frågar när pappa kommer eller far, utan en pappa som sku vara ledig varje kväll och från fredagkväll till måndagmordon. Men allt med jobb är så osäkert. Vågar man riskera. Och ett bortfall på 650 euro är ju enormt för oss (egentligen är det ju 1000 euro brutto men då sku också skatteprocenter minska). Men om jag sku börja jobba med vad som helst och ta in det. På nåt vis sku det kännas så skönt. Inte förstås då när jag vill resa bort och långt också. Men en rutinerad vardag. Ooh. Sku ja månne nånsin få en sån?!

Den inre rösten

Jag har förr märkt av inre röster och jag antar att det är sånt alla har. Ena tanken tänker så och andra på nåt annat sätt och så för man en inre dialog och kommer fram till nåt. "Jag sku inte orka diska" "Joo, du måste nog nu diska för annars..:" osv.

Nå. I och med att jag läste boken så har jag försökt börja känna efter vad jag egentligen känner och försökt använda min vänliga ansvarsfulla vuxna som stöd. Och så märkte jag här en dag att min normala, eller gamla, den som alltid funnits, inre röst, är helt jätte elak och supersträng. Jag kände mig trött en eftermiddag då jag städa undan efter middagen och tanken for som att "Va e du nu trött över? du ha ju inte gjort någo ida, va nu inte löjlig, nu måste man nu orka med mera". Min snälla röst stoppade det och fick sen senare märka vad allt fint jag gjort. Jag hade följt barnet till skolan, hållt på hemma, kastat korgboll med ett barn och varit och simmat med alla tre och fixat middag och gjort en massa. Men dendär automatrösten är bara nedvärderande och supersträng. Och eftersom den är så mot mig så har den nog också varit det för Micke. Jag har ju inte sagt allt den tänkt, men eftersom vår relation också varit vrickad så har jag på nåt vis också fört över mina egna krav till honom, i mitt huvud och inre dialog. Och då har jag ju aldrig varit nöjd med något, för alltid borde man orkat mera eller gjort mera eller bättra. I min inre dialog så existerar nöjdhet sällan. Eller jo, nog lite, men då som att "bra att du fick det gjort och det, och det, nu sku nog ännu det borda göras men nu finns det inte mera tid/möjlighet".

Och eftersom jag varit mycket slut, så har jag ju aldrig varit nöjd eftersom jag hela tiden kritiserat mig. Så nu jobbar den ansvarsfulla vuxna på att berömma. Och lätt är det ju inte, men små steg i taget.

Beslutet

Jag gjorde ett beslut. Ett svårt beslut. Men det känns rätt. På vårt sätt.

Evilda börjar dagis 2 dagar/vecka från och med oktober, min tanke är att hon är från 9-14.30.

Och sen när hon blir där gråtande och jag frågar mig varför så ska jag komma ihåg.

Att varje gång jag kommit lite in i det jag håller på med så blev jag avbryten. Ingen enhetlig stund för att tänka och skriva. Idag förde jag Sander till dagis till 9. Micke är ledig och följde Arthur till skolan. jag och Evilda var till butiken. Vi kom hem ca halv 11. Efter att maten packats in gick Micke ut och cykla med henne. Och jag börja skriva på en ansökan. Och så kom de en liten stund senare in och hon sku genast till mig. Och det var just då jag kommit igång. Och poff, så for det. Och sen tar det igen tid att komma fast det. Och sen fick jag ju påminna om lunch, och ups, det fanns det ju inte och nu var jag självisk och skrev min ansökan så barnet fick nektarin och bröd till lunch (ingen katastrof ju, men fick då också svara på om barnet kan äta bröd...)

Och Micke är slut och har tungt på jobbet och får aldrig paus om han varje ledig sekund är med barnen så att jag får nåt tänkt och sökt. Och jag får ju ändå inte mycket tänkt för hela tiden avbryts jag. Så nu får jag då 2 dagar. Och nu ska jag bli jobbsökningsproffs!

Emotionella behov

Jag har fått boken läst, Tunne Lukkosi, som jag nämnde i förra inlägget. Och det var en läsupplevelse som jag alltid kommer att vara tacksam över. Jag är säker på att det är boken som kommer att vara den viktigaste bok jag nånsin läst. Jag sku säga att det är både en självkännedomsbok (mest) men också bra för parförhållanden och som uppfostringsbok.

Man pratar ju mycket om att omgivningen påverkar en och barndomen är viktig och bla, bla, bla. Och allt är så ytligt och vagt. Och uppfostringsböcker förklarar vad som händer om man gör på "fel" sätt och varför man borde göra på annat sätt. Men denhär boken förklarar så bra vad olika saker kan ge upphov till. Alltså 18 olika känslolås. Och sen kan man hitta sina egna och förstå att jaaa. Det är därför jag tänker såhär och inte för att det ÄR såhär (sådär en allmän sanning). Och det är därför jag ser mig som sånhär, inte för att jag ÄR sån.

Dethär med känslor är ju helt nytt för mig i och genom barnen har jag blivit bättre på det med åren. Förr kunde jag typ dåligt och bra. Idag berättar Evilda lessen, skrämd, ensam, glad osv och jag märker att med henne har jag gjort det bäst. Jag är inte ännu så bra på de positiva känslorna, men jobbar på det med med barnen.

Denhär boken pratar om emotionella behov och att de också är viktiga. Men om man inte fått hjälp med de emotionella behoven som barn, så kan man inte känna igen dem heller som vuxen och då tar man till sätt som inte är optimala för en som vuxen (men som hjälpt en att klara sig ur situationen som barn) som att man undviker, ger upp eller strider, fast det man egentligen sku behöva göra är att känna igen känslan och behovet som är bakom den och försöka få den tillfredsställd. Känslorna berättar alltså vilka våra emotionella behov är och genom att lyssna på känslorna så kan man tillfredsställa dem.

Och jag accepterar så dethär. Och jag märker ju nu själv efter att jag läst det att joo, så är det! Och man skuldbelägger typ ingen i boken, speciellt inte det lilla barnet inuti. Det är den vuxna  som borde tagit ansvaret men på grund av förälderns egna känslolås så har den inte kunnat stöda och hjälpa det lilla barnet inuti. Men det är inte försent, man kan själv stärka den  ansvarsfulla vuxnas roll i ens hjärna/inre dialog  och på det sätter stöda det lilla barnet inuti när känslorna blir för tunga.

Och fast jag nu vet detta så betyder det ju inte att det går att ändra på en natt. Men jag tror ändå så starkt på det. Vi har haft det bättre med Micke i en vecka (och det har inte hänt på evigheter) och en kväll så satt han i soffan och gjorde nåt och jag kände inte en kontakt med honom, sku ha villa blir kramad och ha nån att prata med, men sånt hör inte till mig att säga, har lärt mig klara mig själv och inte vara behövande/besvärande. Så istället för att säga nåt, så gick jag i sängen och sura och tänkte vara sur resten av tiden (så sku jag ju förr varit). Skylt på honom för att han är så...någo. Nå, men nu fick den ansvarsfulla vuxna i mitt huvud mig att inse att det jag innerst inne vill är att blir kramad och omhållen och att genom att sura så får jag det inte. Att det var en känsla som kom av nåt annat och att Micke i detta fall inte alls mena nåt illa. Och det, det sku jag ALDRIG ha fattat om jag inte läst den boken.

Läs den. Tror inte att man kan ångra sig. Tvärtom. Man kan önska att man läst den tidigare.

Mitt lås

Jag vet ju inte riktigt vad det är med mig men jag tror att sånt är svårt att sätta fingret på. Man kan ju säga att joo, det var det och det som ledde till det, men sen kan det ju också vara nåt som man gett liten betydelse som egentligen kan ha varit av stor betydelse. Så jag kan inte säga att det är exakt dethär som gjort att jag nu är här. Och med här vet jag ju inte heller vad jag menar. Här är nåt som inte är där och då.

Där och då så levde jag i en kamp mot tiden. Jag försökte hela tiden springa och ta fast den och hinna med för att inte snubbla. Ha koll på kalendern i vecka framåt och veta att då och då måste det beaktas och då och då måste det göras och planeras så, osv. Men nu här var jag är så är jag inte alls fast. Jag snubblar på fötterna i loppet och hinner inte med. Försöker sedan bara ta mig upp och komma lite efter alla. Men det funkar också så. Det har inte hänt nåt katastrofalt än, fast jag inte är helt med. Jag ser och tar situationerna några timmar före de kommer och inte hur mycket före som helst, som förr. Och det går ju också.

Jag har börjat på en så bra bok att det inte är sant. Tunne Lukkosi. Och mitt största känslolås är mina stora krav på mig själv. Men jag har ju inte sett det som nåt, bara som nåt positivt. Att alltid vara i gång och hålla på. Att njuta gör man på resor, men dit hag jag ju inte heller kommit.


Vaativuus:

"Olet vaativa itseäsi kohtaan, vaikka luultavasti itse pidät vaativuuttasi ihan kohtuullisena. Sinusta tuntuu, että koko ajan on tehtävä jotain, saatava aikaan tai pidettävä asiat ja tavarat järjestyksessä. Et voi olla tyytyväinen itseesi jos et täytä vaatimuksiasi - siksi tuntuu ettei mikään koskaan riitä, aina on jotain tavoittelemisen arvoista. Riittämättömyyden, epäonnistumisen, huonommuuden ja häpeän tunteet vaanivat ja iskevät ellet yllä koviin vaatimuksiisi. Ponnistelet välttääksesi näitä ikäviä tunteita ja se aiheuttaa sinulle ahdistusta ja stressiä. Stressi saattaa ilmetä erilaisina fyysisinä oireina - unettomuutena, väsymyksenä, korkeana verenpaineena, vatsahaavana tai paniikkikohtauksina. Sinun on vaikea rentoutua ja vain nauttia elämästä. Saatat olla enimmäkseen turhautunut ja ärtynyt itseesi ja toisiin. Elämä on suorittamista, ja uskot että se joskus tuo sinulle palkinnon - vapauden tai täydellisyyden. Loppujen lopuksi saavutukset kuitenkin tuntuvat tyhjiltä ja hamuat seuraavia tehtäviä ja haasteita. Jos päätät menestyä jossain, luultavasti menestyt siinä - osaamatta kuitenkaan pysähtyä nauttimaan menestyksestä. Ehkä lyöt laimin ystäviäsi tai läheisiäsi - koska et ehdi rentoutua ja antaa toisille aikaasi."

Glädje!

Jag har varit glad i två dagar. Måndag och tisdag. Före det var jag glad i några timmar den 10.8 då Arturs skola börja. Före det kan jag inte minnas när jag var glad.

Glädje är en trevlig känsla.Det känns i kroppen som en sprudlande känsla.

Lycklig och tacksam och så är jag nog för det mesta, men dendär glädjen har varit borta länge. Mest har jag bara varit trött, fundersam och lessen. Förstås har jag funkat normalt och varit normal men dendär baskänslan där under har varit så.

Jag hoppas att jag iag nått botten nu och att jag sen kan börja stiga. Eller iaf hållas på bottnet och ibland gå upp och ibland falla ner, men inte falla hur långt som helst.

Och jag har sökt jobb. Känns också bra att jag äntligen kommit dit och fått det gjort.