Ingen tumistid

Jag gör fotobok. Äntligen. Borde göra annat men annars blir det aldrig gjort och har sen flera år att göra på en gång. Har ren gjort en klar (130 sidor) och är nu ren i maj 2015. Börja med juni 2014.

Men märkte nåt supertragiskt. Den 23 maj har jag och Micke varit på tumis. Det var första gången sen Evildas födsel.  Trodde att det var just men det är ju ett halvt år sen. Och på det halvt året har vi inte gjort nå på tumis. Och sen undrar man (nå undrar egentligen inte) varför det går dåligt. Helt ofattbart alltså. En tumisgång på 1½ år. Så ska det inte vara.

Nå, egentligen hade vi en tumisstund på onsdan i stan. Evilda sov i bilen och vi satt på tumis och åt Mc Donals mat i bilen medan hon sov. Och att jag ens nämner det är tragiskt.

Vet inte vad jag ska göra åt saken.

Jag fick inte jobbet, men det var bara skönt. Sov gott inatt vilket jag inte gjort på två nätter. All min ork sku ha satts på prov då.

Kök 2

Fick just lite bilder på köksplanerna. Titta nu så fint det kunde bli jämfört med vad det är nu. Fönsterkarmarna är bruna och kommer att vara det men har räknat ut att brun, vit, grå funkar helt bra. Bilderna är alltså gjorda på keittiömaailma av en köksplanerare där. 

Nu: Köksplaner

Min bloggtakt bara minskar och ändå har jag miljoner saker att blogga om. För fast facebook är helt trevligt när man får synlig feedback och kommetarer så är ändå bloggen så bra som minne och terapeut.

Jag är trött på mig själv. Blir helt galen med mig. Varför kan jag inte bara ta det lugnt? Nu håller jag på att planera köksremont. Det börja från att vår ugn är gammal och dålig. Jag sku byta ut den och bänkskivorna. Sen så kom jag på att jag sku måla köksdörrarna och alla hemska körbärsfärgade ytör. Sen måla jag en del och det var hemskt och nåt jag inte har nerver till överhuvudaget. Så inget alternativ. Idag var vi sen på Keittiömaailma i två timmar och gjorde upp en plan för vårt kök som sku vara så vettig. Då sku köklådorna gå på 6000. Nu ska jag ännu se vad det sku kosta att göra kök via Ikea och sen ska också nån typ från Elega komma till oss nästa vecka om man sen ändå bara sku byta ut dörrarna. Köket är snart 17 år och på många sätt opraktiskt. Jag är ju mest i köket så ett lättskött, praktiskt kök sku ju vara toppen. Men allt kostar ju så grymt.

Varifrån vi kommer till punkt 2 med trött på mig själv. Sökte ett jobb också och var idag på intervju. Det var många sökande och jag var nog inte så smart på intervjun som gick på engelska så ser inte det som en så stor chans att jag får det. Men iaf. Hur sku jag hinna med det? (Det var 25% men sku kanske bli 50%) Jag ska skriva en gradu på våren också.

Jag är helt slut och körde väl idag kväll 7 på en vecka (Micke jobba 3 kvällar, var på spelkväll en kväll och hemma en kväll och nu var det tredje kvällen i rad efter det). Och så ropas det mamma, mammma, mamma och just skrek jag bara tillbaka att jag orkar inte mera. Är helt slut på dethär eviga mammande och att jag gör allt. Inte en måltid som jag inte ställer fram och funderar ut. Sku så vara i behov av en liten paus.

Och vad gör jag då? Jo, sätter bara mera på mig. Kök. Och sen tänkte jag om jag sku få en fotobok gjord före jul. Och sen alla jävla julklappar.

Så trött på mig själv. Och november. Sku älska att bara ligga på en strand i Thailand och låta nån annan se efter mina älskade ungar.

Och vårt kök ja, såhär ser det ut nu, eller ja, då en gång jag hade städat och fota det.

Denhär hörnan är min testhörna och här måla jag vitt och förstörde det och nu är övre hörnhyllan helt borta, dit ska inte heller komma något skåp sen i min plan. 

Här ska jag ta bort alla övre hyllor och göra nedre raden full med lådor. Ugnen ska komma i hörnet närmast klockan sådär upphöjt och spisplattorna ska komma på vänstra sidan fönstret. 

Här ska lavoar flyttas lite och det ska bara vara två hyllor och hörnspis ska flyga ut. 

November 1991

I november 1991, för 24 år sen (jag hade just fyllt 6 år), var vi på en semesterresa med hela familjen på Barbados, en paradisö i karibiska havet. Min pappa fyllde 46 år där, eller var det så att han just sku fylla. Nå iaf så dog han en natt där, han fick nån sjukdomsattack, antingen 2 dagar efter eller två dagar före han blev 46. Jag minns morgonen och hur jag visste det när vi vakna (fast jag och min bror sovit igenom hela natten i ett annat rum och mamma har berättat att nån svensk turist kommit och tittat efter oss när hon for iväg). Jag tycker att jag fråga var pappa är fast jag på nåt sätt visste att nu var inte allt som det skulle. Jag minns var dörren var, och var vårt rum var och hur vardagsrummet såg ut, minns också att där fanns barstolar och att vi åt salt där. En balkong fanns det med. Och utanför fanns det en stor gräsplan och på den ett träd, för en kväll när vi kom hem så regna det och åska det och då var det prat om att gå under ett träd när det åska. Han dog två dagar före vi sku fara hem och jag kommer ihåg att vi åka omkring med en guide dagen efteråt och att vi åt på Mc Donalds där. Vi grät hela flygresan hem och nån flygvärdinna försökte vara vänlig och berätta att hon varit med om liknande. Tycker att där fanns en tom plats. Kommer också ihåg att jag gråtit hemma i en stol, en grön stol som alltid var min trösteplats. Sen minns jag inte så mycket mera. Minns att vi sjöng i kyrkkören som barn och en gång när vi satt där framme i kyrkan så ville jag börja gråta men jag kunde hålla tårarna. Efter det grät jag inte mera. Av begravningen minns jag inget men minns nog att det tog länge före han kom hem. Som äldre fundera jag alltid ibland att tänk om att inte på riktigt dog utan att allt bara var lureri, men mest har jag nog varit okej med det. Jag har inte som barn och som vuxen kännt så mycket för det, det har varit en del av mig så länge. Det har inte varit så speciellt liksom, inte så tragiskt. Nu när jag fått barn har jag ibland tänkt att det sku vara roligt om de hade en morfar, men mest har jag nog sett sköthjälpen i honom. Minns inte mycket av min pappa och det känns konstigt att se honom på bilder då de ibland kommer fram.

Men jag har ofta sett mig som rätt stor när det hände, att det var mera synd om min bror som var liten (1 år 4 månader yngre) och jag har tänkt att jag minns ju ändå nåt av det att förstås var jag stor när det hände. Men nu, Arthur är precis lika gammal som jag var i november 1991. Och när jag tänker nu på att Arthur sku mista sin pappa eller att jag var som Arthur då så börjar bara tårarna rinna. En 6 åring är ju så liten och det är ju i ett sånt skört stadie som barn är i då, så liten men ändå stor, eller så stor men ändå liten. Ibland är det bara kompisarna som gäller och ibland faller tårarna på förskolegården så att skötarna måste hålla i så att barnet inte kommer efter mamma. Det är frågor om livet efter döden och Jesus och det är så mycket.

Jag som mamma är så känslig, alltför känslig för mitt eget bästa. Jag känner allt för barn och hatar orättvisor och allt elände som barn är med om. Jag kan ta illa upp av helt vanliga saker och har ibland till och med svårt att gå i butiken för jag kan börja fundera över nåt barns situation och om det har det bra eller inte. Men jag förstår nu att jag känner mycket från en vuxens perspektiv, och så som jag sku känna det, med den erfarenhet jag har nu. För mig som vuxen och mamma är det så mycket värre att en 6 åring mister sin pappa, det är 100 gånger mera tragiskt än vad det har varit för mig under min uppväxt. Barn anpassar sig och accepterar (fast sår kan det nog bli i kroppen på vägen).

För jag är nog rätt så säker att min uppväxt och mitt liv inte sku ha sett ut som det gjorde om han inte dött, och det förklarar nog också mycket av det jag gått igenom och det som gjort mig till den jag är. På gott och ont. Men jag är nöjd med mig själv och jag är nöjd att jag är så välmående som jag är idag, det sku nog ha kunnat gå många gånger så åt skogen.

Och fast jag nu har varit okej med saken i 24 år så sörjer jag saken i år med en 6 åring i huset. Jag känner så mycket med dendär 6 åriga Michaela som en dag miste sin pappa och vars värld sen ändra för alltid och allt hur det måste ha kännts för dendär 6 åringen och hur hon sen snabbt blev stor. Och så rinner tårarna igen.

Vår mat

Jag är så otroligt lycklig att jag hittat nån riktning i matväg och det känns så superskönt att äntligen ha kommit dit. Har inte ätit ko/gris/höna kött på en vecka och det har inte varit någo problem i det. Barnen vet nog inte ännu att jag inte kommer att tillreda sån mat men om de undrar så får de förstås veta, tror att det blir en större sak än vad det är om jag börjar förklara det och då blir det motstånd. Jag har också tagit en fiffigare approach till dethär med barnens mat. Jag har försökt att inte tänka så mycket på vad de INTE äter och istället gör jag nya saker och sen alltid har nåt de äter och med tiden så vänjer de sig kanske. Har inte satt bönor/kikärter in i maten utan i skål brevid och Evilda och jag har slutligen ätit dem. Igår åt vi frys falafel för första gången och de smaka en tugga och konstatera att det inte var bra och jag lät det sen vara. De åt ris, potatismos och sallad istället. Vanligtvis har de inte heller ätit så mycket kött så det är inte nåt stort bortfall. Men eftersom jag nu ändå lämnar bort nåt (fast det praktiken inte är så mycket) och försöker minska på mjölkprodukterna så vill jag ändå se till att de får i sig tillräckligt. Och vi har börjat äta gröt oftare på morgonen och har nu kommit på hur jag kan göra den så att man hålls mätt lite längre. Har satt i havregröten lite kokosolja och köpte idag kakaofett som också kan sättas. Sen sesamfrön, mandelbitar och solrosfrön och kli och barnen har inte märkt nåt! Sen har jag också laga fruitin med avokado och persimon och annat de inte gillar och det har gått ner hur bra som helst.

Mellanmål och morgonmål är ju lätt för där har vi nu aldrig ätit kött och nu börjar jag också komma på mera mjölkfria saker och idag köpte jag chiafrön för första gången med så det ska jag nu börja testa. Sku gärna dokumentera vår middag för det behöver jag ofta hjälp med, men vi har ätit spenatpannkaka och sen har vi ätit pasta med feta och soltorkade tomater (barnen åt bara pastan så oljan gick ner vilket inte var självklart), sen fiskfjärilar, fiskpinnar och grönsakswok med grön curry. Tortillan går ju bra att äta utan kött och wokar är ju å super. Eftersom jag tycker att riktiga varor är bäst och är rätt skeptisk till soja så försöker jag hålla oss till oprosesserade saker. Smaka faktiskt på quorn på Hanken en dag och var överraskad över hur gott det var, men det är ju inte en naturlig sak, så ska försöka satsa på annat.

Idag var jag i butiken. (Och märker att jag är ovan att blogga för det funkar inte alls just nu med skrvande fast det vanligen går hur bra som helst) Nå iaf, så nu när jag är jätteinne med allt som har med mat att göra och är superinsipirerad så vill jag nu visa vad vi nu har hemma.

Förutom att skrota köttet så gör jag nog också det bästa för att skrota sockret, speciellt för barnen. De får så lätt i sig massa socker och alla dagismellanmål är ju bara socker och sen är det så ofta kalas eller nåt extra. Så försöker då hålla sockret till minimum hemma och det finns ju så mycket man ändå kan göra som är sött fast det är utan vitt socker. Sylt får nog barnen sätta på filen och gröten men ser då att nyttan är störra av att de äter ordentligt än det att de får socker i sig.

Kakaosmör, chia och bovete blir helt nytt för mig. Men de sku innehålla mycket kalcium och järn så det blir bra. 

Massa grönt i vårt kyslkåp. Så tur att Lidl i Lojo igen öppnat. 

Och hela vårt kyslkåp. Det mesta som är i dörren används typ aldrig och borde säkert slängas. 

Och oupppackade frukter. Persimon i smoothien och fruitin funkar jättebra för den är också jättesöt som bananen.