November 1991

I november 1991, för 24 år sen (jag hade just fyllt 6 år), var vi på en semesterresa med hela familjen på Barbados, en paradisö i karibiska havet. Min pappa fyllde 46 år där, eller var det så att han just sku fylla. Nå iaf så dog han en natt där, han fick nån sjukdomsattack, antingen 2 dagar efter eller två dagar före han blev 46. Jag minns morgonen och hur jag visste det när vi vakna (fast jag och min bror sovit igenom hela natten i ett annat rum och mamma har berättat att nån svensk turist kommit och tittat efter oss när hon for iväg). Jag tycker att jag fråga var pappa är fast jag på nåt sätt visste att nu var inte allt som det skulle. Jag minns var dörren var, och var vårt rum var och hur vardagsrummet såg ut, minns också att där fanns barstolar och att vi åt salt där. En balkong fanns det med. Och utanför fanns det en stor gräsplan och på den ett träd, för en kväll när vi kom hem så regna det och åska det och då var det prat om att gå under ett träd när det åska. Han dog två dagar före vi sku fara hem och jag kommer ihåg att vi åka omkring med en guide dagen efteråt och att vi åt på Mc Donalds där. Vi grät hela flygresan hem och nån flygvärdinna försökte vara vänlig och berätta att hon varit med om liknande. Tycker att där fanns en tom plats. Kommer också ihåg att jag gråtit hemma i en stol, en grön stol som alltid var min trösteplats. Sen minns jag inte så mycket mera. Minns att vi sjöng i kyrkkören som barn och en gång när vi satt där framme i kyrkan så ville jag börja gråta men jag kunde hålla tårarna. Efter det grät jag inte mera. Av begravningen minns jag inget men minns nog att det tog länge före han kom hem. Som äldre fundera jag alltid ibland att tänk om att inte på riktigt dog utan att allt bara var lureri, men mest har jag nog varit okej med det. Jag har inte som barn och som vuxen kännt så mycket för det, det har varit en del av mig så länge. Det har inte varit så speciellt liksom, inte så tragiskt. Nu när jag fått barn har jag ibland tänkt att det sku vara roligt om de hade en morfar, men mest har jag nog sett sköthjälpen i honom. Minns inte mycket av min pappa och det känns konstigt att se honom på bilder då de ibland kommer fram.

Men jag har ofta sett mig som rätt stor när det hände, att det var mera synd om min bror som var liten (1 år 4 månader yngre) och jag har tänkt att jag minns ju ändå nåt av det att förstås var jag stor när det hände. Men nu, Arthur är precis lika gammal som jag var i november 1991. Och när jag tänker nu på att Arthur sku mista sin pappa eller att jag var som Arthur då så börjar bara tårarna rinna. En 6 åring är ju så liten och det är ju i ett sånt skört stadie som barn är i då, så liten men ändå stor, eller så stor men ändå liten. Ibland är det bara kompisarna som gäller och ibland faller tårarna på förskolegården så att skötarna måste hålla i så att barnet inte kommer efter mamma. Det är frågor om livet efter döden och Jesus och det är så mycket.

Jag som mamma är så känslig, alltför känslig för mitt eget bästa. Jag känner allt för barn och hatar orättvisor och allt elände som barn är med om. Jag kan ta illa upp av helt vanliga saker och har ibland till och med svårt att gå i butiken för jag kan börja fundera över nåt barns situation och om det har det bra eller inte. Men jag förstår nu att jag känner mycket från en vuxens perspektiv, och så som jag sku känna det, med den erfarenhet jag har nu. För mig som vuxen och mamma är det så mycket värre att en 6 åring mister sin pappa, det är 100 gånger mera tragiskt än vad det har varit för mig under min uppväxt. Barn anpassar sig och accepterar (fast sår kan det nog bli i kroppen på vägen).

För jag är nog rätt så säker att min uppväxt och mitt liv inte sku ha sett ut som det gjorde om han inte dött, och det förklarar nog också mycket av det jag gått igenom och det som gjort mig till den jag är. På gott och ont. Men jag är nöjd med mig själv och jag är nöjd att jag är så välmående som jag är idag, det sku nog ha kunnat gå många gånger så åt skogen.

Och fast jag nu har varit okej med saken i 24 år så sörjer jag saken i år med en 6 åring i huset. Jag känner så mycket med dendär 6 åriga Michaela som en dag miste sin pappa och vars värld sen ändra för alltid och allt hur det måste ha kännts för dendär 6 åringen och hur hon sen snabbt blev stor. Och så rinner tårarna igen.