Igår hade jag en nästan super dag. Jag for iväg ren 8. Förde rosk till sortering, hämtade paket på posten, köpte frimärke, förde gamla mediciner till apteket, handlade i citymarket, Lidl, alko, packa upp maten och var på biblioteket klockan 10. Undertecknade avtal om att ställa upp i kommunalvalet för de gröna. Lånade böcker, köpte en julklapp på HM, hämtade ett barn från skolan och returnerade en låda och tog hem en massa tröjor som blivit i skolan. Hämtade ett barn från dagis och tog också där hem en massa saker. Skrev ett brev. Klockan 12 var jag på cafe carnevale på lunch med kompis. Gravad lax ciabatta, cappuccino och en stor macaron och en massa prat. Väldigt lyckat. Sen posta jag ännu brev. Och sen kom jag hem. Och borde ha gjort en profil på EilaKaisla för de ringde på dagen då en tipsat mig om ett jobb. Nå. Där föll det ju, för inte kan jag ju sätta mig vid datan och göra nåt utan att jag är non-stop avbrtyten. Laga en kvarg åt barnen åt barnen före jag försökte, men det blev inte till nåt.
Och som man kan anta så hade jag inga barn med på förmiddagen, Micke var ledig och var med Evilda. Och det var så härligt, att röra sig fritt. Inte ha en fotboja att släpa på. Kunna komma ihåg allt, tänka klart och få allt gjort ännu lite bättre än tänkt. Så tillfredsställande! Och jag tänker att om jag sku jobba så sku jag få göra det jag ska göra i fred, och jag vill det så. Nå, dagen fortsätter ju ännu.
Halv 3 for Micke med Sander och en kompis till simhallen, det var kompisens födelsedagsgåva och jag fick ta över den missnöjda barnskaran på två barn som blev hemma. Som tur hade jag lånat böcker så kunde vi läsa det. Och sen hämta min mamma en julgran och barnen åt lite extra mellanmål med henne. Och sen kom grannen och leka med Arthur och jag fick tamburen städad (har varit så härligt när vantätande hunden farit så vi ha bara lämnat allt på golvet). Micke och Sander kom först hem halv 6 och då åt vi sallad och batong (tänkte att om man kan äta tortilla fylld med sallad så kan man också äta sallad med endast batong). Och sen körde jag iväg till Ingå, åt choklad, drack ett glas skumpa och for till Ingå kyrka för att lyssna på Rombergs julkonsert med mamma. Det var min julklapp åt henne. Hemma var jag 9 igen.
Och nu har vi då alla jullov. Och jag ska vara glad över att spendera det med barnen, men jag vet nog så vad mitt mål är.
torsdag, december 22
tisdag, december 20
Ut med skitet
Okej. Måste skriva av mig.
Jag gick med tunga steg tillbaka till tåget. Så där är jag nu och försöker hålla i mig. Så den krisen är inte akut just nu.
Men jag märker att jag gjort det igen. Gått alltför fort, gjort alltför mycket. Jag har ju nog en skuldkänsla över att ha Evilda på dagis så då när hon är så jobbar jag fullt, och oftast så räcker de 8 timmarna jag har (är oftast hemma halv 10 och Arthur kommer kvart före 2 hem) ingenstans. Så då kör jag fullt och sen kör jag fullt då de är hemma och sen har jag alltför lite paus och återhämtning. Och nu är jag igen så slut med dethär hemmalivet. Jag sku så villa göra något annat. Det är ju bra ur två perspektiv. 1. Jag är på riktigt redo att börja jobba och det är jag vill, redo att ha barnen mera på dagis. 2. Jag förstår hur det känns för de förälrar som längtar tillbaka till jobbet och är redo att sätta sina barn som dagis som mindre (det finns ju miljoner orsaker till det, men har förr haft svårt att greppa den orsaken att hemmalivet inte lockar).
Men jag vill så göra nåt annat. Jag vill gå till ett jobb. Föra mina barn till dagis. Ha en kort stressig tid på kvällen då man inte hinner nåt. För dethär att hela tiden försöka göra nåt fiffigt för jobbsökningen, aldrig ha tid, aldrig veta vad som lönar sig att göra och hela tiden bli avbryten är så irriterande. Och det att jag inte kan göra något. Ibland känner jag mig så fastfängslad. Jag kan inte typ ens springa efter posten utan att nån hysteriskriker, eller gå upp och ner hemma eller föra någon sak hit och dit. Alltid har nån någon kris, nån försöker slå ihjäl en annnan, nån klipper sönder allt, eller har wc nöd eller bara allmänt kris. Och nu blir det jullov. Och det är ju roligt att jag inte behöver få iväg barn på morgonen, men jag fasar ren för hur jag ska orka. Eller orka gör jag ju alltid, men hur orättvis och irriterad jag kommer att vara. Drömmer om barn som sku lugnt leka tillsammans i övrevåningen och jag sku t.ex lugnt kunna plocka undan nåt nera. Men det lugna finns ju bara då de ser på tv, och skrämtid är ju inte bra. Och sen borde man motionera mycket med barnen och det är bara mörkt och grått och allt är tokigt på nåt sätt där ute. Och sen sku de ju helst leva på socker och så blir det dåligt samvete för att det blir så mycket av det. Joo. Aldrig blir det bra, speciellt inte om man faktiskt sku villa få det bra. Och alltid har alla olika villjor och mycket enklare sku det ju vara om mina uppfostringssyn var annorlunda, men den är det inte. Jag vill ge utrymme åt barnen och deras känslor och jag vill ge tid att reda upp saker och jag vill låta dem utforska och vara självständiga, men sen så orkar jag ändå inte med allt vad det leder till.
Och kanske min negativitet också har att göra med att vi i två veckor var hundvakt och all extra tid gick till hundpromenader. Hann inte på jomppor och kom inte alls bort hemifrån på samma sätt.
Och jobbsökningnspressen. Helt hemsk. Känns som att jag är totalt misslyckad. Jag måste vara urusel på att skriva arbetsansökningar för inte blir jag kallad till nån intervju ens. Och sen blir det så hopplöst och så måste man genast hoppa upp igen. Har nu sökt 2-3 jobb i veckan, såna jag sku vara bra på, men inget hör jag om det. Och jag borde börja söka "gömda" jobb, och kontakt företag och typer (har gjort det till ett) och få ett bra nätvärk. Men när tiden är knapp och jag inte har så stor skillnad i vilket företag eller vilken branch, vet mera vad jag vill göra. Och helt säkert finns det alltid nån bättre.
Jag säger då bara. 2016 var ett ruttet år. Ett stort förändringens år och mycket har hänt och utan det sku jag inte villa vara, men ändå ett år som till allra största delen varit extremet jobbigt. Köksremont, gradu skrivning, en hel sommar som utmattad och hela tiden med barnen, liten återhämtning på hösten och sedan fullt upp med tung arbetssökning och äktenskapskris. Och en 2½ åring som driver en till vansinnet. Och hon hade en så trevlig självständighetsperiod. Gjorde allt själv (och skrek för det), nu är det bara en "jag har en vilja och jag vill saker men jag vet inte vad jag vill, men jag vill" och gör mest fanstyg. Att klippa är bäst och hon sku helst bara klippa. Och säger man att gå inte mitt på bilvägen så vänder hon bara om och börjar backa. Och att vila är bara protest och jag är fed up. Men gullig är hon ju ibland, Isa dockan sköter hon hela tiden och har vagnen och vaggan och skötväskan med och de ska bäras upp och ner och sen ska det hjälpas med nåt.
Jag är alltså färdig. Nu vill jag ha ett jobb. Men det kommer inte bara sådär, man måste jobba hårt för det, och det är igen inte bra för mig, jag borde ta det lugnare. Men för att komma ur detta så borde jag jobba på fullt. Och sen kanske kracha igen.
Så det var ju en enkel ekvation.
Jag gick med tunga steg tillbaka till tåget. Så där är jag nu och försöker hålla i mig. Så den krisen är inte akut just nu.
Men jag märker att jag gjort det igen. Gått alltför fort, gjort alltför mycket. Jag har ju nog en skuldkänsla över att ha Evilda på dagis så då när hon är så jobbar jag fullt, och oftast så räcker de 8 timmarna jag har (är oftast hemma halv 10 och Arthur kommer kvart före 2 hem) ingenstans. Så då kör jag fullt och sen kör jag fullt då de är hemma och sen har jag alltför lite paus och återhämtning. Och nu är jag igen så slut med dethär hemmalivet. Jag sku så villa göra något annat. Det är ju bra ur två perspektiv. 1. Jag är på riktigt redo att börja jobba och det är jag vill, redo att ha barnen mera på dagis. 2. Jag förstår hur det känns för de förälrar som längtar tillbaka till jobbet och är redo att sätta sina barn som dagis som mindre (det finns ju miljoner orsaker till det, men har förr haft svårt att greppa den orsaken att hemmalivet inte lockar).
Men jag vill så göra nåt annat. Jag vill gå till ett jobb. Föra mina barn till dagis. Ha en kort stressig tid på kvällen då man inte hinner nåt. För dethär att hela tiden försöka göra nåt fiffigt för jobbsökningen, aldrig ha tid, aldrig veta vad som lönar sig att göra och hela tiden bli avbryten är så irriterande. Och det att jag inte kan göra något. Ibland känner jag mig så fastfängslad. Jag kan inte typ ens springa efter posten utan att nån hysteriskriker, eller gå upp och ner hemma eller föra någon sak hit och dit. Alltid har nån någon kris, nån försöker slå ihjäl en annnan, nån klipper sönder allt, eller har wc nöd eller bara allmänt kris. Och nu blir det jullov. Och det är ju roligt att jag inte behöver få iväg barn på morgonen, men jag fasar ren för hur jag ska orka. Eller orka gör jag ju alltid, men hur orättvis och irriterad jag kommer att vara. Drömmer om barn som sku lugnt leka tillsammans i övrevåningen och jag sku t.ex lugnt kunna plocka undan nåt nera. Men det lugna finns ju bara då de ser på tv, och skrämtid är ju inte bra. Och sen borde man motionera mycket med barnen och det är bara mörkt och grått och allt är tokigt på nåt sätt där ute. Och sen sku de ju helst leva på socker och så blir det dåligt samvete för att det blir så mycket av det. Joo. Aldrig blir det bra, speciellt inte om man faktiskt sku villa få det bra. Och alltid har alla olika villjor och mycket enklare sku det ju vara om mina uppfostringssyn var annorlunda, men den är det inte. Jag vill ge utrymme åt barnen och deras känslor och jag vill ge tid att reda upp saker och jag vill låta dem utforska och vara självständiga, men sen så orkar jag ändå inte med allt vad det leder till.
Och kanske min negativitet också har att göra med att vi i två veckor var hundvakt och all extra tid gick till hundpromenader. Hann inte på jomppor och kom inte alls bort hemifrån på samma sätt.
Och jobbsökningnspressen. Helt hemsk. Känns som att jag är totalt misslyckad. Jag måste vara urusel på att skriva arbetsansökningar för inte blir jag kallad till nån intervju ens. Och sen blir det så hopplöst och så måste man genast hoppa upp igen. Har nu sökt 2-3 jobb i veckan, såna jag sku vara bra på, men inget hör jag om det. Och jag borde börja söka "gömda" jobb, och kontakt företag och typer (har gjort det till ett) och få ett bra nätvärk. Men när tiden är knapp och jag inte har så stor skillnad i vilket företag eller vilken branch, vet mera vad jag vill göra. Och helt säkert finns det alltid nån bättre.
Jag säger då bara. 2016 var ett ruttet år. Ett stort förändringens år och mycket har hänt och utan det sku jag inte villa vara, men ändå ett år som till allra största delen varit extremet jobbigt. Köksremont, gradu skrivning, en hel sommar som utmattad och hela tiden med barnen, liten återhämtning på hösten och sedan fullt upp med tung arbetssökning och äktenskapskris. Och en 2½ åring som driver en till vansinnet. Och hon hade en så trevlig självständighetsperiod. Gjorde allt själv (och skrek för det), nu är det bara en "jag har en vilja och jag vill saker men jag vet inte vad jag vill, men jag vill" och gör mest fanstyg. Att klippa är bäst och hon sku helst bara klippa. Och säger man att gå inte mitt på bilvägen så vänder hon bara om och börjar backa. Och att vila är bara protest och jag är fed up. Men gullig är hon ju ibland, Isa dockan sköter hon hela tiden och har vagnen och vaggan och skötväskan med och de ska bäras upp och ner och sen ska det hjälpas med nåt.
Jag är alltså färdig. Nu vill jag ha ett jobb. Men det kommer inte bara sådär, man måste jobba hårt för det, och det är igen inte bra för mig, jag borde ta det lugnare. Men för att komma ur detta så borde jag jobba på fullt. Och sen kanske kracha igen.
Så det var ju en enkel ekvation.
fredag, december 9
Inget gråt
Okej. Nåt positivt på det.
Idag var första dagen Evilda inte grät då jag lämnade henne på dagis. De senaste 3 veckorna har hon blivit jätteldsen då jag farit iväg, hela tiden nog mindre och mindre, men har ändå fått ge en gråtande flicka till nån i personalen. Men idag lämnade jag henne där och pussla och hon vinka själv från sin plats.
Dagarna har nog gått bra och sovande har ren länge skett utan gråt, men maten har inte riktigt smakat, men det gör den inte annars heller just nu.
Så ja. Det var det positiva denna regniga fredag i december då jag sku villa fokusera på arbetssökning och tiden inte räcker till på något sätt.
Idag var första dagen Evilda inte grät då jag lämnade henne på dagis. De senaste 3 veckorna har hon blivit jätteldsen då jag farit iväg, hela tiden nog mindre och mindre, men har ändå fått ge en gråtande flicka till nån i personalen. Men idag lämnade jag henne där och pussla och hon vinka själv från sin plats.
Dagarna har nog gått bra och sovande har ren länge skett utan gråt, men maten har inte riktigt smakat, men det gör den inte annars heller just nu.
Så ja. Det var det positiva denna regniga fredag i december då jag sku villa fokusera på arbetssökning och tiden inte räcker till på något sätt.
Tåget
Och så kommer det en dag då man igen fallit av tåget och man sitter ensam vid sidan av spåret. Men den här gången är det annorlunda för man vet inte ens om man mera vill hoppa på tåget. Vill man hellre kanske bara gå sin väg för sig själv och söka sig fram till destinationen. Men för allt i världen så sku man ändå villa att man sku villa hoppa på tåget för det är det trygga och det som är bäst för stora helheten. Men kanske inte bäst för en själv. Och kanske sen ändå inte bäst för helheten. Och så sitter man bara där och funderar. Börjar bli tid att välja någondera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)