Jag kom på intervju för jobbet här i Lojo och det var en rolig intervju. Jag hade ro i kroppen och det var bra fiilis där. Igår kväll satsa jag på lugn och fortsatte med det på morgonen. Tände ljus, lyssna på ljuv och mjuk musik, titta på snöfallet och åt morgonål före nån vaknade. Sen vakna barnen och helvete braka löst när Sander tyckte att jag inte fick dra upp gardiner och inte fick lyssna på min musik osv. (jaa, han har kris igen. Det har alla barnen. Men Evildas börjar nå slutet och Arthur har bara tråkigt och orkar inte nåt). Men Micke sku sköta dem så att jag fick förbereda mig för intervjun och det gick nu någorlunda. Jag fortsatte lyssna på musik och sökte ro. (Fast i bilen stördes min ro lite, då jag hörde att Trump blir president.)
Det som de tyckte var att jag var överutbildad, men de hade ändå kallat mig på intervju, vilket ju var kul. De är förstås oroliga att jag genast sku fara iväg nån annenstans. Den förra hade väl varit på assistentposten i 19 år. Men som tur så insåg dem att jag nog också sku kunna avancera i företaget, och det är nog inte mig emot. Men de var nog ändå fundersamma på det. Och fundera hur jag sku kunna orka med dem uppgifterna osv. Och jag är bara att "ge mig ett jobb, jag vill jobba!". Och att jobba i Lojo, hur härligt sku inte det vara. Alla dagar 7.30-15.30, jag sku ju hinna se mina barn då med. Och kunna lämna jobbet på jobbet. Det sku passa mig så bra. Det sku vara ett perfekt jobb just nu. Nåja. Jag hoppas jag fick dem övertalade, men de var mycket sökande och säkert såna som har mindre hög utbildning... Det var ju alltså abetskraftsbyrån som uppmana mig att söka det, så de tycker ju inte jag är för högt utbildad till det.
Men här kommer jag till det att jag som människa inte är kalkylerande. Fast jag inte lever så mycket i nuet som jag vill så är jag ändå ganska just nu och just här inriktad. Jag är inte sådär att "jes, nu gör jag detta, för att sen göra detta, och sen uppnå det". Om jag sku vara så så sku mitt liv vara helt annorlunda. Jag sku ha veta exakt vad jag ska studera, jobbat med sånt under studierna, blivit klar och fått ett lämpligt jobb och sen jobbat några år och sen fixat barn. Men jag har gjort det som kännts bäst just då och lämpligt just då. Och jag vill inte att jobbet ska vara det som avgör vem jag är. Just nu är ju familjen viktigast och då sku jag ju allra helst göra nåt som gör att jag kan satsa på dem med. Jag har inga sånadär stora, höga karriärmål. Jag vill jobba och jag vill gå framåt och jag kan bra se mig som förman eller dylikt i nåt skede. Jag är intresserad av människor och ledande, så det är inte främmande. Men vägen dit är inte alls klar, och kanske min väg visar sig vara helt annan. Jag tycker det händer så mycket i livet och allt kan plötsligt ändra och därför lönar det sig inte vara kalkylerande och leva som så att man ska gå endast en stig. Jag vandrar på en stig och försöker hoppa på olika möjligheter som kommer fram och sen ser jag vart det leder mig. Min magisterutbildning är också lite som en reserv. Som jag ser det är tradenomjobben de där praktiska och de som jag ändå måste börja med. Jag kan inte genast börja med jobb som kräver magisterexamen för jag har inte grunden där före. Men sen när jag gjort mina tradenomjobb och om jag då tycker att jag vill gå en ny väg där magisterexamen krävs, så då har jag den. Och just nu kan jag ju tycka att jag fick den "på köpet", det gick inga extra år till det (jag sku alltså ändå varit hemma) och att det därför var värt det. Men jag vet nog också att det inte riktigt var värt det, men sen å andra sidan sku jag aldrig lärt mig vad jag nu vet om migsjälv om jag inte gjort det. Det sku ha gått massor flera år tills jag sku ha vaknat upp om mig själv. Så allt är bra och dåligt. Men jag är inte den som sitter och gör uträkningar om hur jag borde göra för att komma dit, som är ett ställe som jag nu inte riktigt känner till. Och det känns skönt. Livet är här och nu och inte där och då.
onsdag, november 9
November 2016
2 saker att minnas:
1. Det har nu snöat i 3 dagar (åtminstone), det är mängder med snö ute och det kommer bara mera. Vi byggde en snötunnel igår. Över natten hade det igen fallit 10 cm. Temperaturen ligger på ca -5 grader. Och jag har inget emot det. Snö är bättre än regn. En vit november bättre än en svart. Och nu hann jag inte ens börja vänta på snö. Snö är bra. Fast oväntat.
2. Donald Trump blev president i USA. Jag har inte följt med men hela tiden antagit att han inte kan bli. Det är en omöjlighet liksom. Jag fick riktigt WTF fiilis när jag hörde om det på radion på morgonen. Helt ofattbart. Ordlös är jag.
1. Det har nu snöat i 3 dagar (åtminstone), det är mängder med snö ute och det kommer bara mera. Vi byggde en snötunnel igår. Över natten hade det igen fallit 10 cm. Temperaturen ligger på ca -5 grader. Och jag har inget emot det. Snö är bättre än regn. En vit november bättre än en svart. Och nu hann jag inte ens börja vänta på snö. Snö är bra. Fast oväntat.
2. Donald Trump blev president i USA. Jag har inte följt med men hela tiden antagit att han inte kan bli. Det är en omöjlighet liksom. Jag fick riktigt WTF fiilis när jag hörde om det på radion på morgonen. Helt ofattbart. Ordlös är jag.
fredag, november 4
Djupet
Jag fick just veta att jag inte fick jobbet. Men det kändes inte så mycket. För just då satt jag och läste om en bok, "Kaikki se rakkaus mitä sinulle kuuluu", som jag ska läsa. Och det slog så hårt och jag måste andas och ta paus och ville bara hoppa bort. Och så ringde telefonen. Och då var det ju en så liten sak för jag var redan så slagen i magen av allt jag läst.
Vi hade parterapisession igår igen. Och jag var på så gått humör, så överdrivet glad i mig själv. Inte sådär som i oss, utan som i jag. För jag har nog fått nån klarhet på mig, som jag skrev igår, och nog lite har vi kommit på oss. Men det är så djupt, så djupt och det finns så mycket att göra och det känns ibland som att vi inte kommit nånstans. Det är lite som ett steg fram och två steg bak och sen ibland kanske två steg fram och ett steg bak. Och jag är ju glad att det rör sig men ibland känns det bara som om det sku vara lättare att ge upp, för att fiska i djupet är smärsamt och när det man tänkt och trott visar sig vara helt fel. Igår ställde jag mig frågan att vad är egentligen meningen med ett förhållande? Vad förväntar jag mig av det?
Och för att gå ännu djupare så har jag fått inse under denna prosess att jag inte vänder mig till andra då jag har det tufft. Jag klarar mig själv. Ingen annan ska behöva bära mig och jag ska klara mig själv. Jag har så mycket lättare att bära och hjälpa andra och jag har inte ens tänkt tanken att jag sku kunna förvänta mig att min partner sku kunna "bära" mig då det brister, fast det kanske just är det som är en mening med förhållandet. Så då när man börjar läsa nåt som texten jag länka till så skär det sig igen i magen för det träffar nånstans och känns bara så smärtsamt. Och då har det inte så stor skillnad att man inte fick ett jobb. Dessutom så har jag nu igen hittat en superplats som är i Lojo. Eller jag har inte hitta, arbetskraftsbyrån har, och de uppmanar mig söka det. Inser att jag måste göra flera sorts sökvakter för den jag använder snappar inte upp alla jobb.
Vi hade parterapisession igår igen. Och jag var på så gått humör, så överdrivet glad i mig själv. Inte sådär som i oss, utan som i jag. För jag har nog fått nån klarhet på mig, som jag skrev igår, och nog lite har vi kommit på oss. Men det är så djupt, så djupt och det finns så mycket att göra och det känns ibland som att vi inte kommit nånstans. Det är lite som ett steg fram och två steg bak och sen ibland kanske två steg fram och ett steg bak. Och jag är ju glad att det rör sig men ibland känns det bara som om det sku vara lättare att ge upp, för att fiska i djupet är smärsamt och när det man tänkt och trott visar sig vara helt fel. Igår ställde jag mig frågan att vad är egentligen meningen med ett förhållande? Vad förväntar jag mig av det?
Och för att gå ännu djupare så har jag fått inse under denna prosess att jag inte vänder mig till andra då jag har det tufft. Jag klarar mig själv. Ingen annan ska behöva bära mig och jag ska klara mig själv. Jag har så mycket lättare att bära och hjälpa andra och jag har inte ens tänkt tanken att jag sku kunna förvänta mig att min partner sku kunna "bära" mig då det brister, fast det kanske just är det som är en mening med förhållandet. Så då när man börjar läsa nåt som texten jag länka till så skär det sig igen i magen för det träffar nånstans och känns bara så smärtsamt. Och då har det inte så stor skillnad att man inte fick ett jobb. Dessutom så har jag nu igen hittat en superplats som är i Lojo. Eller jag har inte hitta, arbetskraftsbyrån har, och de uppmanar mig söka det. Inser att jag måste göra flera sorts sökvakter för den jag använder snappar inte upp alla jobb.
torsdag, november 3
Minnen att hålla i
Och så vill jag ännu minnas tre saker mina barn sagt.
Sander sa en morgon då han kom till vår säng det finaste nånsin. Jag berätta att jag älskar honom och så sa han "Jag älskar dig så mycket jag orkar". Och det var så mitt i prick på alla sätt. Tänker både att han älskar mig massor, men också det att ibland orkar man inte riktigt älska sin mamma så mycket utan tycker att hon är jättedum.
Och Evilda som igår sa för första gången: "Min älskar mamma". Så varmt i hjärtat.
Och sen bort från älskande och till mens. Jag berätta en dag åt barnen att min irritation inte beror på dem utan att före jag får mens så är jag jätteirriterad och det är bara så i min kropp att allt är jobbigt. Och jag försöker behärska mig men det mesta irriterar och är dåligt. Och de tyckte det var intressant och fråga mera. Sen en vecka senare när jag blev nervös när Evilda igen lyckades fälla ut alla mjölk på golvet så fråga Arthur att "Är det så att du ska få mens snart?". Nå. Det var det ju inte. Men fiffig unge har jag.
Sander sa en morgon då han kom till vår säng det finaste nånsin. Jag berätta att jag älskar honom och så sa han "Jag älskar dig så mycket jag orkar". Och det var så mitt i prick på alla sätt. Tänker både att han älskar mig massor, men också det att ibland orkar man inte riktigt älska sin mamma så mycket utan tycker att hon är jättedum.
Och Evilda som igår sa för första gången: "Min älskar mamma". Så varmt i hjärtat.
Och sen bort från älskande och till mens. Jag berätta en dag åt barnen att min irritation inte beror på dem utan att före jag får mens så är jag jätteirriterad och det är bara så i min kropp att allt är jobbigt. Och jag försöker behärska mig men det mesta irriterar och är dåligt. Och de tyckte det var intressant och fråga mera. Sen en vecka senare när jag blev nervös när Evilda igen lyckades fälla ut alla mjölk på golvet så fråga Arthur att "Är det så att du ska få mens snart?". Nå. Det var det ju inte. Men fiffig unge har jag.
November
Nå då har en vecka igen gått. Evildas sovande på dagis hade gått helt ok. Hon hade sovit, nog varit lessen en stund, en längre stund första gången och andra gången en kort stund. Hon hade inte riktigt vela gå i i vilan men hade sen fått sitta i famnen. Och idag for hon igen till dagis och protesterade på inget sätt. Satt och vinka glatt i fönstret. Och hennes göra själv är i en positivare fas nu. Iaf denhär vekcan (kanske jag bara haft mera tålamod och varit lugnare). Så imorse när hon ville ut så klädde hon allt själv. Jag hjälpte med sockorna (men hon hade på dem ren, jag satt dem bara rätt) och sen vantarna och sen satt jag halaren över skorna. Allt annat gjorde hon själv.
Den mellersta sonen så han har igen svårt med dagis. Förra fredagen ville han inte till dagis men det löste sig då han såg ena kompisen. Igår gick det bra (han är alltså onsdag, torsdag, fredag medan Evilda är torsdag, fredag) men idag så börja han ren hemma säga att han inte far. Och hela bilresan satt han och sa att han inte far. Och sen blev han i tamburen och till slut fick jag klä av honom och bära in honom och sen blev det ännu jobbigare. Men han var någorlunda lugn när jag lämna honom och en i personalen fick hålla i honom. Men det hade sen gått om. Och förstår inte riktigt vad som är problemet. Han verkar ha det helt bra där och har vänner och så. Så typiskt att om det inte är den ena så är det den andra.
Och med min jobbsökning. Det jobbet jag var på intervju till. De ska nu igen först göra beslutet om några veckor. Och nu var det mellan mig och en annan. Så jag får bara vänta och hoppas.
Och igår hade vi samtal på Arthurs skola första gången. Och det som jag var mest glad över var att Arthur fick beröm över sina sociala färdigheter. Och det är ju defintivt det jag mest jobbar på med alla barnen, hur man skall vara med andra och hur man skall bete sig. Så det var ju trevligt att det funkar bra där. Det han igen ska träna på är att koncentrera sig och göra uppgifter till slut. Tydligen har det inte varit ovanligt att han mitt i uppgiften går till soffan och gör kullerbytta eller står på huvud. Tydligen har han också stått på stolar, vilket jag nu inte riktigt förstår... Men joo, det är också så han. Om han gillar nåt och är intresserad och motiverad så kan han bra koncentrera sig, t.ex. då han ritar (han sku igen kunna rita hur mycket som helst, mest pokemon typer just nu), men sen igen hemma då det är skrivläxa så gör han precis allt annat medan han borde göra det. Och just nu är han igen i en aktiv fas. På kvällen sku han helst göra kullerbyttor i vår säng när han ska sova och sen så hänger han massor i ringarna. På våren då ena kompisen träna massor på sånt så var han inte alls intresserad, eller iaf träna han inte. Nu är det då annat. Påverkar kanske att han går på redskapsjomppa. Annat han gör 1 gång per vecka är Karate. Han läser långsamt och knaggligt, men när han koncentrerar sig så förstår han nog vad det står. När han börja skolan så kunde han läsa några ord om de hade stora bokstäver och små bokstäverna var helt obekanta. Så han har nog kommit långt på kort tid. Och favoritämnen är matematik och småslöjd.
Och till mig igen. Jag har fått mina tankar rätt bra sorterat och jag känner att jag lever igen. På ett sånt sätt där jag har kontroll över livet och inte så att livet har kontroll över mig. Och jag trivs så att träffa vänner och bara prata. Jag är jättenöjd över att jag i Lojo har tre vänner som jag kan prata om vad som helst med. Det är ju inte alls självklart, för mina barndomsvänner bor alla längre bort. Och den senaste veckan har jag träffat alla dessa tre. Jag älskar att prata och fundera och få nya tankar och hjälpa andra se saker på olika sätt osv. Sen har jag också insett att jag är en sån som vill göra massor av saker. Nu har jag ju vetat det, men nu när barnen blir större och möjligheterna är större så sku jag bara villa göra allt möjligt. Jag är så intresserad av allt och vill veta så mycket och inser att det att jag hänger mycket med barnen är uttråkande. Nåja. Så är det nu och hoppeligen blir det ändring på det snart.
Den mellersta sonen så han har igen svårt med dagis. Förra fredagen ville han inte till dagis men det löste sig då han såg ena kompisen. Igår gick det bra (han är alltså onsdag, torsdag, fredag medan Evilda är torsdag, fredag) men idag så börja han ren hemma säga att han inte far. Och hela bilresan satt han och sa att han inte far. Och sen blev han i tamburen och till slut fick jag klä av honom och bära in honom och sen blev det ännu jobbigare. Men han var någorlunda lugn när jag lämna honom och en i personalen fick hålla i honom. Men det hade sen gått om. Och förstår inte riktigt vad som är problemet. Han verkar ha det helt bra där och har vänner och så. Så typiskt att om det inte är den ena så är det den andra.
Och med min jobbsökning. Det jobbet jag var på intervju till. De ska nu igen först göra beslutet om några veckor. Och nu var det mellan mig och en annan. Så jag får bara vänta och hoppas.
Och igår hade vi samtal på Arthurs skola första gången. Och det som jag var mest glad över var att Arthur fick beröm över sina sociala färdigheter. Och det är ju defintivt det jag mest jobbar på med alla barnen, hur man skall vara med andra och hur man skall bete sig. Så det var ju trevligt att det funkar bra där. Det han igen ska träna på är att koncentrera sig och göra uppgifter till slut. Tydligen har det inte varit ovanligt att han mitt i uppgiften går till soffan och gör kullerbytta eller står på huvud. Tydligen har han också stått på stolar, vilket jag nu inte riktigt förstår... Men joo, det är också så han. Om han gillar nåt och är intresserad och motiverad så kan han bra koncentrera sig, t.ex. då han ritar (han sku igen kunna rita hur mycket som helst, mest pokemon typer just nu), men sen igen hemma då det är skrivläxa så gör han precis allt annat medan han borde göra det. Och just nu är han igen i en aktiv fas. På kvällen sku han helst göra kullerbyttor i vår säng när han ska sova och sen så hänger han massor i ringarna. På våren då ena kompisen träna massor på sånt så var han inte alls intresserad, eller iaf träna han inte. Nu är det då annat. Påverkar kanske att han går på redskapsjomppa. Annat han gör 1 gång per vecka är Karate. Han läser långsamt och knaggligt, men när han koncentrerar sig så förstår han nog vad det står. När han börja skolan så kunde han läsa några ord om de hade stora bokstäver och små bokstäverna var helt obekanta. Så han har nog kommit långt på kort tid. Och favoritämnen är matematik och småslöjd.
Och till mig igen. Jag har fått mina tankar rätt bra sorterat och jag känner att jag lever igen. På ett sånt sätt där jag har kontroll över livet och inte så att livet har kontroll över mig. Och jag trivs så att träffa vänner och bara prata. Jag är jättenöjd över att jag i Lojo har tre vänner som jag kan prata om vad som helst med. Det är ju inte alls självklart, för mina barndomsvänner bor alla längre bort. Och den senaste veckan har jag träffat alla dessa tre. Jag älskar att prata och fundera och få nya tankar och hjälpa andra se saker på olika sätt osv. Sen har jag också insett att jag är en sån som vill göra massor av saker. Nu har jag ju vetat det, men nu när barnen blir större och möjligheterna är större så sku jag bara villa göra allt möjligt. Jag är så intresserad av allt och vill veta så mycket och inser att det att jag hänger mycket med barnen är uttråkande. Nåja. Så är det nu och hoppeligen blir det ändring på det snart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)