Orken och resan

Min ork är tillbaka och jag är glad att inse att jag inte är ensam och behöver inte klara mig ensam och att jag själv måste se till att jag inte blir så slut. Problemet är väl att jag kan inte be om hjälp och i mitt huvud finns inte ens det, jag har jättestarkt att jag måste klara mig själv och att jag inte vill besvära andra. Jag gör hellre mera än andra för jag vill inte vara jobbig och besvärlig och krävande. Jag betalar också lätt och genast för hjälp och andra saker för vill inte ta sånt för givet eller verka otacksam. Mitt liv sku ju nog vara så mycket lättare om jag inte var så men nu är jag ju sån och det får jag nog inte ändrat. Men jag kan iaf kräva mindre av mig själv och förbise mina morkiskänslor jag får av allt som nu inte görs på opitmalt sätt. Jobbar på det.

Och till vädret. Jag är så superglad, så superduperglad att vi om mindre än 4 veckor flyger iväg till Kroatien. Där måste nu ändå vara sol och så får vi simma i havet som nu hoppeligen är varmt. Och äta glass. Och upptäcka nåt nytt. Nu när jag var helt slut så fundera jag om det ändå sku ha varit bättre med en veckas all inclusive i typ turkiet, att bara slappa och ligga vid poolen. Men jag vet att dethär nog ger mera. Flyga till Split, få hyrbil därifrån, bo 6 nätter i lägenhet på ön Brac i staden Postira och sen 3 nätter igen på fastlandet mellan Trogir och Split i en annan lägenhet och sen köra runt till små stränder och äta glass och mest simma och upptäcka. Ska bli bra. Längtar så. Men först ska förskolan börja och dagis. Men lite sommarlov än och faktiskt en massa roliga planer. Jee.

Att ofrivilligt inte orka

Min blogg är min bästa terapeut och nu är jag i stort terapibehov.

Det börja då på tisdan. Kände att jag inte orka. På kvällen var vi till stan och på hemvägen fråga jag Micke vad vi kan göra för att underlätta min/vår vardag. Slutsatsen var väl att orka igenom det och stå ut. Igår börja jag gråta första gången på morgon då jag ville kolla hur väggar sku spacklas medan Evilda bara sku vara i famnen (igen) och skrek och slog huvudet. Sen måste jag skynda iväg till butiken och Micke blev med barnen före han sku fara på jobb till 1. Jag hade lämnat/glömt nyckeln hemma och när jag kom hem så var de inte hemma och jag for efter nyckeln till dem. Då börja jag gråta. Kunde just och just köra för jag bara grät. Öppna dörren hemma och kasta ner allt och gick till soffan och där låg jag och grät i en timme. Jag önska bara att jag sku kunna sjunka genom soffan, fara in i en gul fläck på tavlan och bara försvinna för en stund. Sen när jag tänkte det så grät jag ännu mer för att jag tänkte så. Sen grät jag för att det ju är löjligt att jag inte sku orka, för jag har ju det så bra och lätt. Vi är två föräldrar och vi går inte helt under ekonomiskt och jag har världens finaste barn. Vissa orkar ju med 7 eller 13 barn och att bara vara hemma. Så grät jag lite till. Orka inte prata eller stiga upp. Jag var helt död. När Arthur konstatera att de idag kan äta bara smörgås till lunch så fick jag mig upp för att värma soppa från kylen. Nå, på vägen till jobb så hade Micke ringt mamma och hon rusa ju iväg till oss. Så fortsatte jag i en timme att ligga i sängen och gråta. Sen kunde jag skratta igen men var nog ännu helt slut. Sen klara jag kvällen själv efter att mamma varit här några timmar.

Men jo. Fattar inte och är mest arg på migsjälv. Och sen förstår jag inte riktigt, har alltid trott att man nog orkar och klarar allt, men igår var jag nog så kraftlös. Fanns ingen kraft och ingen ork. Och jag ville bara bort för en stund. Nu också känns det så. En liten stund vila och bara vara för sig själv. Få städa ifred. Jag är så slut med allt som måste göras här hemma. Städa wc och mikro och damsuga och tvätta kläder och få vårt jävla sovrum färdigt remontat. Och det är ju löjligt, men på nåt vis mår mitt huvud bättre om det är ordning och jag inte behöver fundera på det. Det snurrar ju så mycket i mitt huvud. Sen borde jag få börja sova och Evilda ska få sluta äta på natten. Vet bara inte hur vi ska göra det. Ska hon klara sig hela natten utan mjölk eller ska hon få efter 7 timmar och ska jag själv bara sköta det eller ska Micke göra det (hon hysteriskriker alltid med honom) och hur ska jag orka göra det. Inatt åt hon första gången före 12... Och sen all jävla matlagning. Och alla mina krav på det. Får morkis över att ge mycket salt åt Evilda (nå hon äter dåligt sånt som inte smakar nåt) och att hon kanske inte får tillräckligt med grönsaker. För i mitt huvud räcker inte bara ärter och gurka till middagen, det måste vara mera. Och jag har så mycket egna krav på allt och det är väl det som tynger ner. Allt ska vara på ett visst sätt och allt har en ordning och plats och tydligen är det bara jag som vet den platsen. Och tvätta kläder. Dag ut, dag in. Sortera, tvätta, hänga upp, vika undan. Det är aldrig paus i nåt. Men så har ju alla, så det är löjligt att tycka att det blir för mycket. Känner mig lite i en återvädsgränd just nu och vet inte alls vartåt jag ska gå. Sku bara villa att det är tyst och att jag sku få vara helt i fred. Och det känns först hemskt. 

"Maammma"-tjat.

Nu har vi haft sommarlov i 6½ vecka. Och jag gillar nog det mest så, när vi alla är hemma och tillsammans och det inte är brottom nånstans. Men just idag så är jag så trött på allt tjat och allt mamma, mamma och han slog och han sa så och jag vill inte och maaammma.... Grannbarnen for på resa och mina bara har inte lekt på tumis på evigheter. Och nu en gång när jag kan kolla nåt på datan när Evilda sover och jag tänker att de äldre sku kunna leka själv, så nej, då är allt skit och dåligt och gnäll. Uuuh. Och sen har jag ju konstant varit med mina barn nu i 6½ veckor. Nån butikseresa har jag gjort själv, nån länk men annars är jag hela tiden med nån. Och jag som sku villa göra fotoboken klar eller få vårt sovrum målat och fixat eller ens en morgon äta morgonmål i lugn och ro utan att hela tiden hoppa för att ge mat åt nåt nytt barn som vaknar.

Jo, men sen om 10-20 år så. Då kommer jag väl sakna detta. Eller ren om 3 veckor då förskolan börjar och vi varje morgon ska ha iväg en till 9. Vem har kommit på att 6 åringar ska gå 5 dagar i veckan till förskolan?! 4 dagar tycker jag alla borde jobba.

Och nu konstatera Arthur just att vi sku behöva 2 mammor när jag inte orkar reagera på deras tjat och gnäll i ringarna. (Eller Sander ligger under och vägrar flytta på sig). Och då konstatera Sander att Evilda blir ju mamma varvid Arthur säger att det inte är på länge än. Nå, det hoppas jag med.

Äiti, älä tottele bokprat

Jag är ju helt superintresserad av uppfostringfrågor och läser mer än gärna böcker om uppfostran eller vad som händer i barn eller hur man kan förhålla sig till barn. Det ger mig massor för jag tror att människan är så inrotade i hur saker alltid har gjorts och tänker sen inte på följder av det eller hur det känns för andra. För mig är rättvisa viktigt och jag ogillar massor när barn behandlas orättvist. Nå, intresserad av barns värld är jag och allt det,  men sen är jag nog inte så bra på att fullfölja det alltid och att hålla mig till det. Men att tänka och fundera och läsa gillar jag massor.

Jag tycker om att köra på den linjen där jag säger så lite onödigt som möjligt. Allt behöver inte kommenteras eller påpekas, positiva saker jo, men inte negativa. Och sen kan man vänta och sen nån sekund extra och dra ett andetag och gå lugn in i situationen. Så istället för att genast gorma åt ungarna, "VAD HÄNDER HÄR?" så tar jag ett andetag och lugnt frågar "vad har hänt?" Jag tror så massor på att barnen tar modell av sina föräldrar för hur man bemöter andra människor och att på det sätt man bemöter barnen så bemöter de sedan andra, därför vill jag också bemöta dem på ett bra sätt.

Det är också lite jag tyckte att Janna Rantala var inne på i sin bok " Äiti, älä tottele (kaiken maailman kasvatusoppaita)" Nå den uppmuntra till att tänka och ifårgasätta och fundera på vad som är viktigt för en. Den var mänsklig och inte beskyllande och den gick in på möjlig orsaker först till barns oönskade beteende i vissa situationer och sen gav den teori om ämnet och slutat med frågor man kan tänka på. Den tog avstånd till att följa det nån annan byggt upp.

Den delen som jag tyckte mest om var delen om "vanhemman oma aika". Där diikuteras först kort anknytningsmodellerna och sen kommer det till hur mycket egen tid en förälder kan ta. Och här är jag rätt konservativ och så är också denna psykiater/terapeuten. Hon konstaterar att mamman har ett starkare band vid födseln eftersom barnet varit i mammans kropp och därför borde barnet vara i mammans närhet tills det fått ett tryggt förhållande till en annan vuxen. Hon utesluter inte pappor och konstaterar att det därför tar längre tid för pappor och att därför är förhållande inte jämställt från början när barnet är riktigt nytt. Babyn behöver sin trygga mamma! Hon tycker också att den vuxna ska lyda babyns behov till närvaro och att eftersom ett litet barns minne är så underutvecklat så kan en halvt åring tryggt vara borta från sina föräldrar i 6 timmar nu som då. Ett äldre barn lika många dagar som år. Och att en för lång tid borta från den trygga förälderna är en psykisk nödläge som gör att all kraft går åt till överlevnad och att allt annat blir.

Hon tar kraftigt avstånd till sånt idag som att mamman ska fara på synnytysloma, babyn borde ju också babyn få fara med (instämmer helt!) och att man ska välja babyn framom kompisar som vill festa sent. Och att det är okej att gå in i babydtiden och att vara i symbios med babyn, det är inte nån fara med det!

För jag har nog bara mera och mera blivit av den åsikten att babyn behöver sin mamma (speciellt nu med min mammiga Evilda) och att det är så det ska vara. Naturligt så ska kvinnan amma sitt barn och då hela tiden vara i närheten. Man klarar helt bra av att ta med babyn. Och jag tror inte på att babyn ska sluta vara med mamman bara i jämnställdhetens namn. Det om nåt är ju orättvist för babyn.

Jo, men. En superbra bok. Får en att tänka och gav mig uppmuntran för att det inte är nåt fel på mig då jag inte velat lämna bort mina babyn.

Evilda fem före 1 år.

Denhär tiden för ett år sedan, just denhär fredagen, så kom jag just till sjukhuset, och två timmar senare så föddes finaste lilla Evilda, vår dotter (är nog ännu rätta överraskad över att hon var en flicka).

Jag är så glad att hon är i mitt liv, hennes babytid har varit jättefin (fast hon nu inte varit baby på länge, länge mer) och hon funkar bara så bra i vår familj. Jag är så glad att också få vara hennes mamma.

Vi fira jättesmått, lite för att Mickes arbetsturer kom så sent och sen är det mitt i sommaren och sen så fattar hon ändå inget av det och sen så har vi ju haft kalas på våren och har igen på hösten. Så vi hade mamma här och min bror och så åt vi mat och jordgubbskaka till efterrätt. Känns riktigt tillräckligt och för Arthur och Sander var det viktigt att hon fick kalas med.

Och barnet som för ett år sen föddes med brunt hår och små tunna, smala ben har nu riktigt ljust lockigt hår och starka armar och ben. Hon far fram som en ångvält och är allestans och aldrig stilla och alltid igång. Pratar och berättar och kommenderar och är lika högljudd som alla andra i dethär huset. Vill smaka och äta på allt men mat är nu inte alltid så pop. Lite bilderböcker orkar hon med men mest är det att ta isär saker eller plocka och gå omkring med nåt som gäller. Att sitta stilla är ju så tråkigt. Nytt och roligt är ju att stiga upp i tripp trapp stolen. Vatten är så roligt men att byta blöja riktigt eländigt. Ute är bäst att vara och inne så är trapporna bäst. Äta sniglar, gunga, leka med vatten, kasta sand är sånt som är roligt ute. Man ska le åt alla människor men bäst är nog att göra det från mammas famn, det är också viktigt att le när man rutchar och titta på alla som är i närheten. Mamma är ännu allra bäst och speciellt hennes famn. Att åka bil är riktigt apa. De kommer ljud som låter som mamma och pappa men det kan bara vara ljud eller sen är det påriktigt, när man tackar så ska man nicka på huvudet och det kan hon. Klappa och vinka funkar också. Skor är bäst och de kan man alltid leka med. Saker att sätta runt halsen är också bra. Fiffig är hon och bra på att riva ner tapet (hon fattar påriktigt vad man ska göra!). Hon älskar att tvätta tänderna, men hennes föräldrar kommmer alltför sällan ihåg att göra det.  Hon har 7 tänder som är igenom. D-vitaminstabletter har hon också ätit i nån månad nu och de kommer föräldrarna bättre ihåg.

Och här är då bildbomben, jag kan inte få nog av hennes miner så har fotat massor, sen fota också min bror för han kan kameror lite bättre.

"Dadaa,daddaDASDAAAS,!!"

Å nu ska jag ta kameran..

Hon klarar av att gå ner för låga trappsteg och också upp. 

Pakeet!

Halsband. Jee

Å köksleksaker. 

Trassla in sig i halsband.

Britatårta.

Jordgubarna var bäst. Och ölen var inte åt Evilda.