Jag är ju helt superintresserad av uppfostringfrågor och läser mer än gärna böcker om uppfostran eller vad som händer i barn eller hur man kan förhålla sig till barn. Det ger mig massor för jag tror att människan är så inrotade i hur saker alltid har gjorts och tänker sen inte på följder av det eller hur det känns för andra. För mig är rättvisa viktigt och jag ogillar massor när barn behandlas orättvist. Nå, intresserad av barns värld är jag och allt det, men sen är jag nog inte så bra på att fullfölja det alltid och att hålla mig till det. Men att tänka och fundera och läsa gillar jag massor.
Jag tycker om att köra på den linjen där jag säger så lite onödigt som möjligt. Allt behöver inte kommenteras eller påpekas, positiva saker jo, men inte negativa. Och sen kan man vänta och sen nån sekund extra och dra ett andetag och gå lugn in i situationen. Så istället för att genast gorma åt ungarna, "VAD HÄNDER HÄR?" så tar jag ett andetag och lugnt frågar "vad har hänt?" Jag tror så massor på att barnen tar modell av sina föräldrar för hur man bemöter andra människor och att på det sätt man bemöter barnen så bemöter de sedan andra, därför vill jag också bemöta dem på ett bra sätt.
Det är också lite jag tyckte att Janna Rantala var inne på i sin bok " Äiti, älä tottele (kaiken maailman kasvatusoppaita)" Nå den uppmuntra till att tänka och ifårgasätta och fundera på vad som är viktigt för en. Den var mänsklig och inte beskyllande och den gick in på möjlig orsaker först till barns oönskade beteende i vissa situationer och sen gav den teori om ämnet och slutat med frågor man kan tänka på. Den tog avstånd till att följa det nån annan byggt upp.
Den delen som jag tyckte mest om var delen om "vanhemman oma aika". Där diikuteras först kort anknytningsmodellerna och sen kommer det till hur mycket egen tid en förälder kan ta. Och här är jag rätt konservativ och så är också denna psykiater/terapeuten. Hon konstaterar att mamman har ett starkare band vid födseln eftersom barnet varit i mammans kropp och därför borde barnet vara i mammans närhet tills det fått ett tryggt förhållande till en annan vuxen. Hon utesluter inte pappor och konstaterar att det därför tar längre tid för pappor och att därför är förhållande inte jämställt från början när barnet är riktigt nytt. Babyn behöver sin trygga mamma! Hon tycker också att den vuxna ska lyda babyns behov till närvaro och att eftersom ett litet barns minne är så underutvecklat så kan en halvt åring tryggt vara borta från sina föräldrar i 6 timmar nu som då. Ett äldre barn lika många dagar som år. Och att en för lång tid borta från den trygga förälderna är en psykisk nödläge som gör att all kraft går åt till överlevnad och att allt annat blir.
Hon tar kraftigt avstånd till sånt idag som att mamman ska fara på synnytysloma, babyn borde ju också babyn få fara med (instämmer helt!) och att man ska välja babyn framom kompisar som vill festa sent. Och att det är okej att gå in i babydtiden och att vara i symbios med babyn, det är inte nån fara med det!
För jag har nog bara mera och mera blivit av den åsikten att babyn behöver sin mamma (speciellt nu med min mammiga Evilda) och att det är så det ska vara. Naturligt så ska kvinnan amma sitt barn och då hela tiden vara i närheten. Man klarar helt bra av att ta med babyn. Och jag tror inte på att babyn ska sluta vara med mamman bara i jämnställdhetens namn. Det om nåt är ju orättvist för babyn.
Jo, men. En superbra bok. Får en att tänka och gav mig uppmuntran för att det inte är nåt fel på mig då jag inte velat lämna bort mina babyn.
4 kommentarer:
Det är ett väldigt nytt påhitt att mammor ska vara hemma med sina barn så länge. För mindre än hundra år sedan (och på de allra flesta ställen i världen har man inte råd att stanna hemma. I USA börjar till exempel de flesta mammor jobba efter mindre än tre månader).
Men! Jag tänker ofta människan som ett djur, som en del av naturen. Å då är ju 100 år inget. För 100 år sen gjorde man också "onaturligt" och säkert för 2000 år sen också. Samhälle å kultur inverkar ju så mycket. Men jag tror alltså ändå att det finns nåt naturligt sätt för människan att vara, ett sätt man gör på om man sku vara isolerad och inte veta nåt om de samhälle vi lever i. Babyn sku söka sig till sin mammas bröst och sku sen i några år hållas fast där eller iaf i närheten. Därför tror jag å att människans hjärna och psykiska uppväxt mår bäst på det sättet, att i lugn och ro knyta an till mamman och sen tas hand av bekanta personer och inte vara så länge borta från huvudnäringsgivaren (mamman). Pengar har inget att göra med hur babyns hjärnor växer upp, utan det kallas väl biologi ☺
Det är klart att det är bra att ha mamman nära, men jag tror att det behövs fler människor än så. En hel liten grupp eller flock (kalla det vad du vill) och där pappan har en lika aktiv roll och far- och morföräldrar etc är väl det ultimata. Om vi går tiotusentals år tillbaka har också andra kvinnor än mamman ammat (och senare anställde man ju ammor). Och barn som växer upp på enbart ersättning blir det ju också folk av. Självklart att det är bra att amma, men det är bara en liten del av barnets uppväxt och möjligheter.
Och det där med pengar menade jag att det är en extrem LYX att kunna sitta hemma i ett helt år och amma. Det är få människor på jorden som har råd med det.
Dethär är ju så intressant! Jag vet nog hur du menade att det är jättefint att man "får" vara hemma så länge. Men jag tycker det är så konstigt och absurt att människan byggt upp en sån värld och ett sånt system som inte ser till barnens och babyns bästa (och nu menar jag inte amning utan allt annat). Jag tror vi sku må i en så mycket trevligare värld om besluten gjordes från barns perspektiv/babyns perspektiv och inte bara acceptera det system som nu finns och sen leva med det. Jag tror alltså inte på nåt sätt att det är idealt eller bra för en baby att skiljas för så länga stunder från den som står babyn närmast som i de fall då kvinnan "måste" börja jobba vid 3 månader.
Skicka en kommentar