Det börja då på tisdan. Kände att jag inte orka. På kvällen var vi till stan och på hemvägen fråga jag Micke vad vi kan göra för att underlätta min/vår vardag. Slutsatsen var väl att orka igenom det och stå ut. Igår börja jag gråta första gången på morgon då jag ville kolla hur väggar sku spacklas medan Evilda bara sku vara i famnen (igen) och skrek och slog huvudet. Sen måste jag skynda iväg till butiken och Micke blev med barnen före han sku fara på jobb till 1. Jag hade lämnat/glömt nyckeln hemma och när jag kom hem så var de inte hemma och jag for efter nyckeln till dem. Då börja jag gråta. Kunde just och just köra för jag bara grät. Öppna dörren hemma och kasta ner allt och gick till soffan och där låg jag och grät i en timme. Jag önska bara att jag sku kunna sjunka genom soffan, fara in i en gul fläck på tavlan och bara försvinna för en stund. Sen när jag tänkte det så grät jag ännu mer för att jag tänkte så. Sen grät jag för att det ju är löjligt att jag inte sku orka, för jag har ju det så bra och lätt. Vi är två föräldrar och vi går inte helt under ekonomiskt och jag har världens finaste barn. Vissa orkar ju med 7 eller 13 barn och att bara vara hemma. Så grät jag lite till. Orka inte prata eller stiga upp. Jag var helt död. När Arthur konstatera att de idag kan äta bara smörgås till lunch så fick jag mig upp för att värma soppa från kylen. Nå, på vägen till jobb så hade Micke ringt mamma och hon rusa ju iväg till oss. Så fortsatte jag i en timme att ligga i sängen och gråta. Sen kunde jag skratta igen men var nog ännu helt slut. Sen klara jag kvällen själv efter att mamma varit här några timmar.
Men jo. Fattar inte och är mest arg på migsjälv. Och sen förstår jag inte riktigt, har alltid trott att man nog orkar och klarar allt, men igår var jag nog så kraftlös. Fanns ingen kraft och ingen ork. Och jag ville bara bort för en stund. Nu också känns det så. En liten stund vila och bara vara för sig själv. Få städa ifred. Jag är så slut med allt som måste göras här hemma. Städa wc och mikro och damsuga och tvätta kläder och få vårt jävla sovrum färdigt remontat. Och det är ju löjligt, men på nåt vis mår mitt huvud bättre om det är ordning och jag inte behöver fundera på det. Det snurrar ju så mycket i mitt huvud. Sen borde jag få börja sova och Evilda ska få sluta äta på natten. Vet bara inte hur vi ska göra det. Ska hon klara sig hela natten utan mjölk eller ska hon få efter 7 timmar och ska jag själv bara sköta det eller ska Micke göra det (hon hysteriskriker alltid med honom) och hur ska jag orka göra det. Inatt åt hon första gången före 12... Och sen all jävla matlagning. Och alla mina krav på det. Får morkis över att ge mycket salt åt Evilda (nå hon äter dåligt sånt som inte smakar nåt) och att hon kanske inte får tillräckligt med grönsaker. För i mitt huvud räcker inte bara ärter och gurka till middagen, det måste vara mera. Och jag har så mycket egna krav på allt och det är väl det som tynger ner. Allt ska vara på ett visst sätt och allt har en ordning och plats och tydligen är det bara jag som vet den platsen. Och tvätta kläder. Dag ut, dag in. Sortera, tvätta, hänga upp, vika undan. Det är aldrig paus i nåt. Men så har ju alla, så det är löjligt att tycka att det blir för mycket. Känner mig lite i en återvädsgränd just nu och vet inte alls vartåt jag ska gå. Sku bara villa att det är tyst och att jag sku få vara helt i fred. Och det känns först hemskt.
8 kommentarer:
Oj vad jag känner igen mej! Har lite samma "fel", orken räcker inte alltid men får inte heller ro om det inte är ordning på vissa saker. Så det händer nu som då att jag börjar gråta bara för att jag är trött och som småbarnsmamma med sömnbrist blir det ju inte bättre. Så nu till sommaren bestämde jag mej för att helt enkelt sänka kraven på mej själv och oj vad skönt det är nu när jag bara kan låta vissa saker vara :)
Kämpa på!
Oj tack gode gud att det finns en annan urlakad "galenpanna" där ute. Det ör som att läsa mina egna tankar. Vet inte om det är till tröst för dig att jag känner exakt likadant, framför allt med att mp bäst om det är ordning och att det bara är jag som vet var allt ska vara och hur det ska vara, men för mig var det en liten tröst i alla fall att jag inte är ensam om just exakt de här tankarna.
Känner sååå igen mig! Tack för att du skriver och hoppas att orken och livslusten återvänder snabbt! I
Amen!! Kunde varit jag som skrivit, typ allt, för en tid sedan. Då man är inne i det, och inte vet hur man skall klara av dagen minut för minut, så tror man inte att det kommer en dag då allt känns bra igen. Men den dagen kommer! Ett första steg är nog att sluta nattamma. Sedan växer ju barnen lite också för varje dag. Lättar också mycket ifall man har en axel att gråta ut på. Och har man inte det så gråter man ju ändå. All styrka till dej- i morgon är en ny dag!!! / Mamma Malin
Ungar dör inte av bara ärte och gurka. Det har jag också trott (eller i vårt fall bara korv...) och ibland är det bättre för helheten att äta smörgås till lunch. I alla fall nångång. Tror barnen mår bättre av det än av att ha en mamma som går på knäna. Så har i alla fall jag resonerat då det varit som tyngst. Igenkänningsfaktorn i ditt inlägg är hög.
Kommer in från Linns blogg och läser om ditt liv just nu. Behöver bara se på faktarutan till höger för att förstå din situation. Tre barn ganska tätt med en baby som ännu äter på nätterna. Studier på Hanken ännu därtill och jag förstår direkt att du måste vara utmattad. Tyvärr har jag ingen tröst att ge, utan tiden kommer att arbeta för dig och din familj. Tur ändå att du har stöd av din egen mamma när det krisar.
Oj, det händer nåt på min blogg! (såg senare att Linn länkat)
Det är egentligen hemskt att så många känner igen sig, för det är ju riktigt eländigt att vara så. Och jag klara av i några dagar att trappa ner och ta lugnt och ta egen tid. Men nu börjar jag igen med alla krav och måsten i mitt huvud men försöker motarbeta dem. Det är så eländigt när man själv har så massor krav. Och ikväll ska jag med en kompis och dricka vin och äta mat utan barn. Måste börja bli mera självisk.
Tack för kommentarerna. De hjälpte.
Ännu en som kommer från Linns blogg å som känner igen sig exakt. Är det månne tyngre på nått vis nu på sommaren, eller jag vet inte. Men vet du, jag hade likadant igår å idag, vill bara gråta. Orkar inte. Vill bara få va IFRED EN STUND... Har också barn som ska va i famnen å som sover dåligt osv.... Å barnen vägrar va med pappa och pappan har mycket jobb, hinner int hjälpa till hemma. Och jag blir bara sååå TRÖTTTT på att aldrig få göra något ifred, aldrig få tänka klart en tanke utan att bli avbruten.....
För tillfället har jag sisådär en timme egentid (mycket ovanligt) och jag vet int vad jag borde göra. Ingenting? Samla ihop smutskläder? Städa? Tvätta vessan? Plocka jordgubbarna som möglar i landet?
Hahhaa, int e det så bedrövligt som det låter. Älskar ändå mitt liv å mina barn, skulle aldrig byta bort det här. Men ibland blir man bara TRÖTT...
Skicka en kommentar