För många barn

Jag har länge tänkt skriva dethär inlägget och det här är ju ett sånt man lätt tolkar fel. Så vill börja med att poängtera:

Jag ångra inget av mina barn. Jag är så super lycklig lottad över alla mina tre. Jag sku aldrig byta ut någon och aldrig kunna leva utan någon och alla tre har varit så otroligt önskade och efterlängtade. Punkt slut.

Ibland kommenterar någon nåt i stil med att ja har tre barn och att det är mycket, och så har jag ju också tänkt förr. Men efter att jag haft tre barn så är det ju det normala och det vardagliga och i mitt huvud är tre inte mycket. Det är bara ett mera än två och det är ju inte mycket. Och tre är inte fyra ellr fem utan det är ju bara tre, att förstås går ju ett tredje lika bra där som det andra. Det är alltså min grundtanke men jag blir så ofta överraskad.

Jag tänker rätt ofta, helt tyst, utan att säga nåt, att "ho, ho, vi har för många barn". Och varje gång när tanken kommer är jag lika överraskad för tre är ju inte så mycket. Men det kanske har att göra med att jag sku villa kunna vara där för alla lika mycket och det går bara inte. Kommer ännu ihåg en gång på högholmen när en flicka tappades bort där och alla hjälpte till och leta (hon hittades efter en stund) och då sa jag åt Micke att vi inte nånsin kan ha tre barn för vi är ju bara två vuxna och det krävs en vuxen för ett barn. Igår på Heureka kändes det igen av. En vuxen kan hjälpa varsitt barn men sen är det alltid ett över och sen hinner man inte förklara allt, eller ens kommer på det, och sen leder det til nån form av kris (som att barnet tror att nån tagit hans mynt och mamman jagar andra ungar och barnet får laga ett nytt mynt å vi kilar långa köer å sen visar det sig att barnet aldrig ens satt armbandet i luckan för att få sitt egna mynt utan han trodde att det bara kom och att nån tagit hans).

Och med två så kunde den andra vuxna lättare få en paus, speciellt när två rätt jämnåriga vuxit upp (som Arthur och Sander då). Men nu med vår konstellation så är det aldrig paus för den andra. Att ha Evilda med är alltid ett projekt, hon är ju bara 1 år 7 månader och vill upptäcka allt och göra allt hon vill och på sitt sätt. Hon vill ta alla legon och vara med i alla lekar och hon förstår ju inte lekreglerna barnen har. Så när Evilda är med måste man kolla på henne och leka med henne så att de andra kan leka i fred (fast nu är de nuförtiden ensam uppe alla tre men det slutar oftast i att Evilda skriker). Men sen vill också de andra ibland ha leksälskap eller man vill göra nåt hon inte kan än, t.ex. skida. Så då behövs det igen två vuxna.

Och på nåt vis är det alltid lugnare då det är bara två barn. Oberoende av vilka barn det är. Och då igen överraskas jag över hur ett barn kan göra så stor skillnad.

Men ångrar inget gör jag. Är så glad över att jag fått de tre barn jag kom fram till att jag önskar mig efter att jag fått det första. Jag är klar och jag är glad att Evilda snart också är närmare 5, fast just nu kanske jag väntar mera på att hon är 6 för vår nästan 5 åring har det nog inte lätt och ingen annan då heller.

Över

Nu är Mickes 11 dagars semester över.

Det var nog ingen höjdare till semester för honom då han typ nonstop har hängt med barnen och fått sköta vardagen. Jag har fullständigt prioriterat graduskrivande och satsat på att varje dag vara åtminstone 6 timmar vid datan, oftast 8, ibland mera. Vissa dagar har det gått bättre och andra sämre. Men nu har jag en inledning och ett fiffigt syfte (enligt mig) och sen har jag litteraturöversikten i nästan ok skede, måste bara göra lite flyttningar och omformuleringar och skriva in lite till, men jag tänker hålla mig vid de källorna jag har och vara nöjd med det om nu inte någon säger att det inte gå igenom så här.

Jag vet ju hur tungt det är att hänga hela tiden med barnen så inte har det kännts så värst trevligt då jag igen gått till datan. För Evilda har det ju inte heller varit roligt, för inte förstår hon ju varför jag bara sitter fastklistrad vid datan. Och sen måste jag ge henne gråtande till Micke. Och jag sku ju kunna vara nån annenstans, men för mig är det lättast hemma och jag kan fokusera rätt bra här och jag kan inte förstå att det sku vara bättre för Evilda om jag är helt borta än det att jag är hemma men gör nåt annat. Det roliga som hänt under dessa 11 dagar är att Micke och Evildas förhållande har djupnat massor. Hon ropar på pappa och leker med pappa och de har hittat varandra på ett helt annat sätt. Evilda och jag har alltid varit ett team och som baby dög pappa inte till nåt. Sen om Micke varit ledig så har vi ju varit mycket alla tillsammans och hon har sällan varit långa tider bara med Micke. Så det är ju jättebra.

Sen har Micke gjort många butiksresor och till och med lagat mat några gånger och skött många matsituationer. Jättebra alltså. Och skönt för mig att få lite paus från allt det. Vet inte hur det nu ska gå när han igen börjar jobba, kommer att bli supertungt för måste ju ännu få resten av gradun gjord.... Nå, i mars nångång har Micke igen en semestervecka.

Och barnen har inte varit i nåt toppenskick. På fredagen hade Sander feber (då vi sku ha fått gäster) och var sen krasslig i början av veckan och stanna hemma måndag och tisdag då han sku haft dagis*, så han har varit hemma hur länge som helst nu. Igår börja Evildas öga vara och hon har ögoninflammation. Idag på eftermiddagen kände Arthur sig trött och hade 38,5 graders feber. Nå, det är ju inte så farligt, men tråkigt. Speciellt då det bara regnar ute och det inte finns nåt att göra och simhall är inte ett alternativ med krassliga barn. Slött!

Men köket är klart. Och det är skönt det med.

Kommentarsvar

Jag är en sån som faktiskt uppskattar när människor ger sina åsikter och säger vad de tycker. Jag önskar att nån sku säga åt mig att man behöver inte hålla på hela tiden, man måste inte vara produktiv och effektiv och smart och allt annat skit hela tiden. Ibland ser jag på tv på kvällen, ibland surfar jag på bloggar, instagram och facebook men det mesta jag gör så gör jag med en tanke. Sällan att jag sku titta på nån film eller göra nåt för att jag njuter av det och för att koppla av, utan alltid ska det vara nån ide i det. Och jag säger gärna åt andra att ta det lugnt och vila och koppla av och allt annat men jag tillåter inte mig själv att göra det. Ser jag på tv på kvällen så skriver jag inköpslista samtidigt eller funderar ut mat eller googlar stolar och bord. I mitt huvud måste man alltid göra nåt. Ändå känner jag mig ofta lat och ineffektiv. Känner att jag sku ha kunnat göra mera. Är irriterad på mig själv då jag är trött och jag inte sku orka tömma diskmaskinen just då och oftast pressar jag mig att göra det.

Men det är ju ett val jag gjort då jag valt att studera när Evi är hemma. All min tid går till skola/hem/barn. Men bistert är det ju nog då ens partner sitter uppe halva natten och spelar/ser på film när den nu då ens sku kunna göra nåt vettigt...

Men dethär inlägget börja för att jag fått kommentarer. En om att det är okej att stanna upp och en annan om att borde Evilda börja dagis. Och jag uppskattar så när nån kommer med förslag, för det är så svårt att se dem själv då man är uppe i nåt.  Och jag har faktiskt snabbt funderat på det, att Evilda börjar dagis. Att det ju sku vara ett alternativ för att få vardagen mera fungerande. Och jag sku säkert kunna göra det för några dagar i veckan (fast jag ren har stora svårigheter med att sätta henne dit till hösten) bara för att jag sku veta att det hjälper dethär kaoset. Men. Man ska ju lämna in ansökan typ 4 månader före, så då sku hon få plats om 4 månader, och då ska jag ha största delen av andhanldingen inne ren. Dessutom vet jag att vårt dagis, det enda svenska dagiset i Lojo centrum är helt fullt, och mera fullt än vad det ens får vara. Lilla sidan har 14 barn (borde få vara 12) och hela huset har 3 barn mera än man egentligen får. Så dit går inte att få mera barn bara sådär. Att köra till Virkby är inte ett alternativ (och det kan också vara fullt) och dagmammor så litar jag inte på.

Bloggterapi

Bloggen är min bästa terapeut, så nu blir det igen lite mera skrivande. Jag är inte den som börjar djupanalysera mina problem med bekanta, kan nog nämna dem, men känns obekvämt att gå djupt in på nåt. Så då är det bäst att ha en blogg och bara kunna sortera tankar och skriva av sig och få ut allt.

Idag har varit en bättre dag. Mycket bättre. Igår satsa jag på att ställa om min hjärna och försöka tänka hur jag ska underlätta mitt huvud och hantera stressen bättre.

Saken är alltså den att jag måste få min gradu skriven på våren nu. Hade inte räknat med att det var så absolut, och det gav väl mera press. Men, mitt mål är bara att göra det och har absolut ingen ambitionsnivå och att jag är igenom räcker, så det oorde ju inte stressa. Men när jag inte vet vad som räcker liksom. 60-80 sidor text om nåt med ett fiffigt syfte och nåt som tillför nåt till teorin och vetenskapen. Blä liksom. Jag är inte så akademisk och filosofisk och teoretisk av mig. Jag är praktisk och konkret och förenklar och förtydligar och vill förstå. Inte filosofera.

Sen är 4 veckor för inledning, teori och metod bara alltför lite. Har nu 3 veckor kvar. Eller 20 dagar. Men det är ju bara en uppgift och inte det jag lämnar in, så då måste ju inte vara perfekt utan nåt ditåt, så det jobbar jag på att förstå. Och sen måste jag sätta upp tidsramar åt mig och sen hålla det. Idag jobba jag från 9-16 och sen var det slut. Det att jag hela tiden håller på och tycker att nu måste jag göra det och nu, och nu så ger bara mera stress.

Sen så är nu min fokus att skriva och resten av tiden vara med barnen. Allt annat får vara. Ta lättaste vägen i allt och acceptera allt skit. Inte ta strider med barnen utan vara mera lugn och bara låta det gå. Jag gör ju det oftast men nu var det igen några dagar då jag var tvär och bestämd och sku ha allt på visst sätt och då blir det ju bara pannkaka av allt. Man måste inte säga nej hela tiden bara för att man leker vuxen.

Och sen måste jag bara få lite paus från vardagen iblan, lite avstånd. Var borta hela dagen igår och de klara sig här hemma, alla levde och alla hade fått mat. Och det är väl helt okej det med.

Så idag har jag hunnit andas lite, och lite lugna ner mig och nu måste jag jobba på det för det är inte hållbart att vara såhär som jag varit.

Och säkert sku allt vara tusen gånger lättare om jag och min man var ett välfungerande team som mådde bra. Men vi gör inte det och där har nog inget blivit bättre.

Varför ska det vara så jobbigt att leka vuxen?

Bort

Jag är ännu också i oharmoni och jag sku bara villa hitta nån lösning på det, men allt känns bara för svårt och jobbigt och lösningarna obefintliga.

Var helt hemsk mamma på veckoslutet och det var så inte jag. Alltså jag var helt hysterisk och tydligen var det så annorlunda att barnen inte ens fatta att bli skrämda. För liksom jag skrek åt dem som ett monster och igår då jag hade beslutat mig för att vara lugn och jag också var det så blev jag så nervös på alla geomac som var på matbordet (som jag tagit fram och också lekt med) när vi sku äta att jag bara kasta alla i golvet, svutsh, wutch och så hade jag skuffat ner alla och inte ens fattat vad jag gjort. Det är inte jag.

Jag hatar denhär pressen och stressen av graduskrivande. Det liksom skär sig i mig när jag tänker på det. Har aldrig förr kännt så med nån skoljuttu. Men har heller aldrig haft nån som är så definitiv och sträng med deadlines heller.

Men Micke har nu semester i 11 dagar. Och jag ska bara skriva.

Men först länka till en kolumn. En kolumn som skar i mig så att jag nästan börja böla här i skolans datasal. För just såhär känns det allt som oftast för mig. Och jag är dendär som tjatar fast jag inte ska och precis allt annat med. Aldrig får jag en paus och alltid måste jag göra nåt fiffigt och alltid är jag trött och irriterad. Ogillar mig själv så starkt men vet inte hur jag ska komma bort från mig.