Bloggen är min bästa terapeut, så nu blir det igen lite mera skrivande. Jag är inte den som börjar djupanalysera mina problem med bekanta, kan nog nämna dem, men känns obekvämt att gå djupt in på nåt. Så då är det bäst att ha en blogg och bara kunna sortera tankar och skriva av sig och få ut allt.
Idag har varit en bättre dag. Mycket bättre. Igår satsa jag på att ställa om min hjärna och försöka tänka hur jag ska underlätta mitt huvud och hantera stressen bättre.
Saken är alltså den att jag måste få min gradu skriven på våren nu. Hade inte räknat med att det var så absolut, och det gav väl mera press. Men, mitt mål är bara att göra det och har absolut ingen ambitionsnivå och att jag är igenom räcker, så det oorde ju inte stressa. Men när jag inte vet vad som räcker liksom. 60-80 sidor text om nåt med ett fiffigt syfte och nåt som tillför nåt till teorin och vetenskapen. Blä liksom. Jag är inte så akademisk och filosofisk och teoretisk av mig. Jag är praktisk och konkret och förenklar och förtydligar och vill förstå. Inte filosofera.
Sen är 4 veckor för inledning, teori och metod bara alltför lite. Har nu 3 veckor kvar. Eller 20 dagar. Men det är ju bara en uppgift och inte det jag lämnar in, så då måste ju inte vara perfekt utan nåt ditåt, så det jobbar jag på att förstå. Och sen måste jag sätta upp tidsramar åt mig och sen hålla det. Idag jobba jag från 9-16 och sen var det slut. Det att jag hela tiden håller på och tycker att nu måste jag göra det och nu, och nu så ger bara mera stress.
Sen så är nu min fokus att skriva och resten av tiden vara med barnen. Allt annat får vara. Ta lättaste vägen i allt och acceptera allt skit. Inte ta strider med barnen utan vara mera lugn och bara låta det gå. Jag gör ju det oftast men nu var det igen några dagar då jag var tvär och bestämd och sku ha allt på visst sätt och då blir det ju bara pannkaka av allt. Man måste inte säga nej hela tiden bara för att man leker vuxen.
Och sen måste jag bara få lite paus från vardagen iblan, lite avstånd. Var borta hela dagen igår och de klara sig här hemma, alla levde och alla hade fått mat. Och det är väl helt okej det med.
Så idag har jag hunnit andas lite, och lite lugna ner mig och nu måste jag jobba på det för det är inte hållbart att vara såhär som jag varit.
Och säkert sku allt vara tusen gånger lättare om jag och min man var ett välfungerande team som mådde bra. Men vi gör inte det och där har nog inget blivit bättre.
Varför ska det vara så jobbigt att leka vuxen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar