För många barn

Jag har länge tänkt skriva dethär inlägget och det här är ju ett sånt man lätt tolkar fel. Så vill börja med att poängtera:

Jag ångra inget av mina barn. Jag är så super lycklig lottad över alla mina tre. Jag sku aldrig byta ut någon och aldrig kunna leva utan någon och alla tre har varit så otroligt önskade och efterlängtade. Punkt slut.

Ibland kommenterar någon nåt i stil med att ja har tre barn och att det är mycket, och så har jag ju också tänkt förr. Men efter att jag haft tre barn så är det ju det normala och det vardagliga och i mitt huvud är tre inte mycket. Det är bara ett mera än två och det är ju inte mycket. Och tre är inte fyra ellr fem utan det är ju bara tre, att förstås går ju ett tredje lika bra där som det andra. Det är alltså min grundtanke men jag blir så ofta överraskad.

Jag tänker rätt ofta, helt tyst, utan att säga nåt, att "ho, ho, vi har för många barn". Och varje gång när tanken kommer är jag lika överraskad för tre är ju inte så mycket. Men det kanske har att göra med att jag sku villa kunna vara där för alla lika mycket och det går bara inte. Kommer ännu ihåg en gång på högholmen när en flicka tappades bort där och alla hjälpte till och leta (hon hittades efter en stund) och då sa jag åt Micke att vi inte nånsin kan ha tre barn för vi är ju bara två vuxna och det krävs en vuxen för ett barn. Igår på Heureka kändes det igen av. En vuxen kan hjälpa varsitt barn men sen är det alltid ett över och sen hinner man inte förklara allt, eller ens kommer på det, och sen leder det til nån form av kris (som att barnet tror att nån tagit hans mynt och mamman jagar andra ungar och barnet får laga ett nytt mynt å vi kilar långa köer å sen visar det sig att barnet aldrig ens satt armbandet i luckan för att få sitt egna mynt utan han trodde att det bara kom och att nån tagit hans).

Och med två så kunde den andra vuxna lättare få en paus, speciellt när två rätt jämnåriga vuxit upp (som Arthur och Sander då). Men nu med vår konstellation så är det aldrig paus för den andra. Att ha Evilda med är alltid ett projekt, hon är ju bara 1 år 7 månader och vill upptäcka allt och göra allt hon vill och på sitt sätt. Hon vill ta alla legon och vara med i alla lekar och hon förstår ju inte lekreglerna barnen har. Så när Evilda är med måste man kolla på henne och leka med henne så att de andra kan leka i fred (fast nu är de nuförtiden ensam uppe alla tre men det slutar oftast i att Evilda skriker). Men sen vill också de andra ibland ha leksälskap eller man vill göra nåt hon inte kan än, t.ex. skida. Så då behövs det igen två vuxna.

Och på nåt vis är det alltid lugnare då det är bara två barn. Oberoende av vilka barn det är. Och då igen överraskas jag över hur ett barn kan göra så stor skillnad.

Men ångrar inget gör jag. Är så glad över att jag fått de tre barn jag kom fram till att jag önskar mig efter att jag fått det första. Jag är klar och jag är glad att Evilda snart också är närmare 5, fast just nu kanske jag väntar mera på att hon är 6 för vår nästan 5 åring har det nog inte lätt och ingen annan då heller.