Idag hände sommarens värsta sak.
Vi är hemma nu och så var vi i parken. Barnen cykla utanför före vi sku just fara hem. Sander cykla lite i pulkabacken. Sen går han upp för hela backen, jag säger väl nåt om det men konstaterar att han nog borde veta vad han gör. Brukar inte begränsa deras rörlighet så mycket för tycker att det är bra att de lär sig egna gränser och så vet de också ganska bra sina gränser.
Men nu stod Sander högst upp i pulkabacken. Och så lyfte han upp fötterna på sparkcykelns bräde. Då börja jag skrika. "Bromsa, stanna, nu, stanna!!!" Men det gick för fort. Det for racerfort. Jag kunde inte göra nåt, bara önska att det sku sluta bra. Han susa ner med racerfart för backen är brant och man såg skräcken i ansiktet. Sen var han nere och jag börja nästan pusta ut men då flög han. Över cykeln och så gled han på högra sidan av kroppen längs med asfalten. Jag rusa ju dit till det gråtande barnet (fast helst ville jag gömma mig). Tog i famnen och krama bara. De andra mammorna kom och titta på honom och jag ringde till Micke. Sen våga jag änligen se vad som hänt. Ena ögonbrynet slog han upp, en stor bit på armbågen var helt bar, under armhålan slog han sig och så blåmärken och skrubbsor på benet. Värkmedicin, Blixten, puts och plåster och allt blev lugnt.
Men inom mig har det bara pyst. Liksom den skräcken när man ser hur han glider längs med marken och inte kan göra nåt. Och sen också att inse att 2 åringar kanske inte är så smart och nog inte borde få åka nerför backen sådär (fast jag hade ju tänkt han sku bromsa och ha fötterna nere) och att de mest är mitt fel när han nu har så ont. Jag sku genast ta över hans smärta. Stackars liten.
2 kommentarer:
Det var inte ditt fel, och det var ju till all lycka ändå bara skrapsår o.dyl. som han fick! Han återhämtar sig nog, snabbare än du tror kommer han vara uppe på cykeln igen! Sånt händer, och kommer säkert att hända igen...(fast de vill du säkert inte nu tänka på ;)). Krafter!
Va konstigt, jag hade svarat på denhär kommentaren men nu är det inte här mera. Skumt. Men nu är det ren bättre. Som tur gick ju inget av och det är mest såret på armen som oroar. Det är ju mögeltider och jag vet inte hur man sköter sår. Nå som tur kan man ju vända sig till läkare om det behövs. Och cyklandet ja, det sku han nog genast göra igen! han gör ju tills han kan, så sku inte förvåna mig om han snart igen susar ner för nån megabacke och skrämmer livet av mig.
Skicka en kommentar