Jag har inte sett MOT programmet, jag vet bara att jag inte klara av det. Är så känslig. Men jag förstår att det är grymt och eländigt mot djuren och nåt jag aldrig sku villa understöda, jag vill inte betala för det, jag vill inte att det händer och jag vill inte vara del av det. Jag vill helt enkelt inte köpa sånt kött. Det var lätt att besluta att i år blir det ingen julskinka (Micke var också med på det konstigt nog), fisk är ju ändå så mycket godare. Men nu är frågan vad som ska hända med resten av maten. Jag tänker äta upp leverkorven här hemma (värra än att lida och dö för att bli mat är att ha gjort det i onödan och allt bara hamnar på soptippen) och sen sluta med köttet, iaf nöt och gris, troligen också höna. Sen är bara frågan vad det blir för mat för resten av familjen eftersom jag ju sköter allt som hör till matlagning och inköp av mat och planering. Jag kommer nog inte att köpa mera maletkött (nå det enda jag gör med det är makaronilåda) och gris har vi inte haft på länge. Grejen är att jag inte heller tror att mjölkkor slutar sitt liv på ett bra sätt, eller ens har ett bra liv, så jag sku villa äta mindre mjölkprodukter. Att helt sluta går bara inte. Sander (och Evilda ibland) dricker mjölk, vi alla äter yoghurt och fil, jag älskar gräddfilssåser och fetaost är ju så gott. Ost är också vårt enda pålägg. Att hitta substitut för allt det sku bli för dyrt och sku bara inte funka.
Och på tal om att sköta saker. Igår fundera Micke sådär smått när Sander ska börja vara mera på dagis (han är oftast 3dagar/vecka och har pappadagar då jag har skola) och tänkte att när Arthur också är mera. Senare kom det fram att Micke inte visste att förskolan är alla dagar och då har ren Arthur varit där i 2½ månad. *Suck*
Just nu upplever jag det igen smått störande att allt ansvar och all kontroll ligger på mig och jag vet ju att det inte kommer att ändra nånsin för hur många gånger har vi nu inte pratat om det och det sägs nåt i stil med "jag ska börja laga mat 1 gång i veckan", "jag ska kolla bankgrejsen" men aldrig så händer det ju sen ändå. Och saker är ju aldrig så svartvita, men ändå... var står det att det endast är jag som ska inse att lakan och handdukar nångång ska bytas och tvättas eller att blöjor ska köpas?!
Idag när jag körde till stan för en ytterst onödig halv timmes grej (visste jag ju inte på förhand) fundera jag på hur jag aldrig trodde vi sku komma var vi är idag. Jag och Micke träffades för 10 år sen och vi var så kära, och vi var det i många år, alltid pussades och kramade och gullades och var superjobbiga. Jag trodde seriöst att vi alltid sku vara så. Nu är vi nog ytterst långt ifrån det. Och det är inte ens svårt att se varför det gick så, ändå är jag lite överraskad, jag trodde vi visste bättre och var bättre förberedda. (Det var vi ju inte alls)
2 kommentarer:
Känner igen mig i mycket! Var själv ner på botten igår efter att ha försökt natta en envis tvååring och bara var helt slut själv. (Är i vecka 28 med andra barnet också så det hjälper ju inte heller) Kände bara att det blir för mycket att jobba heltid och ha huvudansvaret för hushållet. Det är bara jag som förstår att det måste tvättas typ varje dag, om man inte plockar upp här hemma så hittar man heller ingenting och det ser för jävligt ut. Räkningar betalar inte sig själva. Samma sak med disken och typ allt annat, t.om. vinterdäcken... (nå jag kör mest bil så det är väl naturligt...) Puh! Vi har alltid samma diskussion ett par gånger i året, men tydligen blir det inte bättre.. Nå han konstaterade här för nån dag sen att hans mamma gjorde det mesta då han bodde hemma, så det ligger väl som grund, men jag har så svårt att förstå hur man inte ser och förstår vad som måste göras istället för att slänga sig på soffan med telefonen!
Skönt att du skriver om det, du är nog inte ensam! Men hur tar man upp det till diskussion utan att den ena bara blir sur och tycker att man bara klagar?
2 åringar är inte roliga att natta, faktiskt inte. Och heltidsjob ännu på det och huvudansvar måste vara helt supertungt. Plus ännu en graviditet. Bästa är väl att försöka sänka kraven då, men hur lätt är nu det sen !?
Och instämmer så, man måste reda upp för att man ska hitta nåt. Min man städa i tamburen en dag, det betöd att han lyfte upp precis alla kläder som låg på golvet på barnens krokar. Men det var ju bara kaos då när vi sku ut för där var både vinterkläder (som vi använde när det var kallt), höstkläder och innekläder och ingen ordning på nåt. Fick sen senare reda upp det så att vinterkläderna satts bort i skåpet och allt extra också dit....
Nä, vi har diskuterat. Säkert i 4 år åtminstone. Läste just en bra artikel från yle om "metatyö" (http://yle.fi/aihe/artikkeli/2015/10/29/jenny-lehtinen-metatyo-kunniaan) och jag skriver så under det. Det smyger på och blir bara värre ju äldre barnen är. Och vi har nog ingen chans att komma ut det för om jag inte fixar så blir det inte gjort eller glöms och jag har ju testat. Det jag inte gör eller påminner om så händer inte. Och jag vet var problemet är med, han flytta genast hemmifrån ihop med mig. Jag visste ren då att det var fel och i min plan sku han bo själv men sen var det ju billigare så och vi var så kära. Men jag tycker nog ändå att det har med attityd att göra och intresse och uppmärksamhet. Liksom nu måste man ju se att saker ska göras och att nån annan gör nåt. (Vinterdäcken och lövkrattande har han faktiskt obett skött så det är ju bra, om vinterdäcken sku vara på mig sku jag bara föra dem nånstans och bytas).
Hur man tar upp det till diskussion utan att den andra blir sur, jaa. Det är svårt och jag vet inte. Jag har ren kommit så långt att jag insett att jag ju klarar dethär helt bra själv eftersom allt ändå är på mig att vad är liksom poängen att dra det tillsammans. När jag i en riktigt dålig stund konstatera att det ända som håller mig här är vårt fina hus och att jag inte ville mista det så lyssnades det och det blev en positiv förändring, som vara i typ 1 månad.... Suck.
Ibland sku det bara vara lättare att leva på nåt annat årtioende där alla har tydliga uppgifter så att man inte ens sku villa sträva till nåt annat.
Sen har jag också nångång sagt att om det blir riktigt dåligt och krisigt så ska jag fara för en månad till mexiko och lämna mannen hemma med barnen. Men inte sku jag ju aldrig kunna göra det, de sku typ leva på nudlar och aldrig ha rena kläder och alla barn sku ha fel kläder på sig och sen sku de typ bara gråta när pappa tappar nerverna. Så nej. Jag hålls här. Och snart kommer jag väl ut ur dethär och inser att det bara är bäst att go with the flow och sköta allt och hoppas att det aldrig häner nåt åt mig.
Det var ju långt. Inte en så värst bra dag här idag, inte.
Skicka en kommentar