Tiden

Påväg på kalas med "keiju" tema.

En sak känner jag att vi har gjort så rätt med Arthur och det är hur vi hanterat hans försiktighet i nya situationer, alltså hans blyghet. Han har alltid fått vara i våra famnar om han inte velat vara i nån annans, vi har inte tvingat honom att vara i situationer han inte är bekväm med och han har inte behövt säga saker när vi märkt att det tagit emot så (nu menar jag typ hej åt grannar, tack åt vuxna och sånt). Förstås har vi alltid sagt vad han borde säga men inte gjort för stor grej av det. Sen har vi också alltid varit med och han har fått hänga vid våra ben i början i nya situationer. Han har själv nu börjat säga att "jag var lite blyg" och det är inget dåligt med det utan han vet bara om det själv.

Men hans blyghet är inte så långvarig och om nån faktiskt försöker prata med honom och visar intresse så bryts det på ca 15 minuter och sen preplar han på. Med svenskspråkiga är han speciellt pratglad.

Men idag var det då första gången han hade ett kalas där han blev själv på, det var hos en av parkkompisarna. Först när jag berätta var han lite skeptisk för det men sen blev han lite stolt och berätta åt Sander att han far dit själv. Han bad att jag sku komma med in en liten stund och det gjorde jag med och sen efter nån minut sa jag att vi far iväg och han sa bara hejdå och vi gick och allt var bra. Först övervaka jag telefonen noga medan vi gick med Sander på glass men sen kunde jag också börja slappna av. En timme yra vi på med Sander och sen gick vi också till kalaset för en stund. Då satt Arthur så fint vid bordet och åt popcorn och det hade inte varit nåt problem.Och jag var så stolt och det tror jag också att han var. Jag tror att det är viktigt att han kan känna sig lyckas i såna situationer som känns främmande, men ändå så att det görs i hans takt. Och detdär med att säga tack. Jag hade sagt att han sen ska tacka för sig och när jag sa det så klämde han riktigt till min hand och jag märkte hur nervös han blev för det. På festen bad han sen mig med för att tacka men ändå våga han inte säga det. Sånt som verkar så lätt för nån kan faktiskt vara jättetungt för andra!

Efter kalaset så gick vi på extempore tur till stranden med några andra barn. Vi hade inget med men det var så varmt så det verka vettigt. Och vattnet var också så varmt. Jag sku genast ha gått och simma om jag haft utrustningen. Och Arthur som inte simmade en enda gång i sjön förra sommaren för att det nu var så kallt var nu som fisken i vattnet. Ofattbart att man för 2 månader sen ännu körde på samma is. Ofattbart!