Nu är det ju då 19 dagar kvar till beräknad dag och jag vill sammanfatta min troligen sista graviditet (och det är definitvit sista om allt går bra och om inget oväntat händer).
Jag och min kropp är menad att bli gravid och vara gravid. Jag har helt kunnat säga när ägglossningen sker utan nåt test eller liknande och jag har inom några dagar, alla 3 gånger, vetat att nu blev jag gravid. Jag har ju då alltid blivit gravid exakt då jag velat så jag har aldrig behövt fundera om jag möjligen är gravid och ändå inte varit det. Min kropp har helt enkelt skrikit efter att bli gravid och klart meddelat det åt mig.
Alla gånger har jag varit trött i början och mått lite illa. Jag tror jag mått mest illa denhär gången, i sådär 5 dagar riktigt hemskt, men sen har det lättat. Men jag har ätit hela tiden och lyssnat på kroppen. Tröttheten har också varit hemsk i början och speciellt denhär gången vilket berodde på så lågt hemoglobin, 91 i vecka 7. Med Arthur hade jag också under 100 i början men inte med Sander. Det som skilt denhär graviditeten från de andra två är att denhär gången har jag fått kämpa med hemoglobinet och det har inte velat stiga. Nu har det hela tiden varit krin 100-105 medan de med de andra två sen stigit till kring 140 och hållits högre.
Foglossning har jag känt av alla gånger men denhär gången har det lättat mot slutet, efter kanske vecka 33 eller nåt, tycker inte det varit så de andra gångerna utan då har det blivit värre mot slutet. Sen har jag inte ännu fått ryggont vilket jag haft tidigare. Halsbränna har jag haft sådär 2 gånger och det var också så med de andra. Denhär gången har jag haft mera benproblem och rätt mycket kramp av små saker (som att gå i Puuhamaa vattnet) men krampen går genast bort jag slutar med den dåliga rörelsen.
Utöver det kan jag inte komma på så mycket krämpor. Magen är lite i vägen när jag böjer mig och jag är långsammare och mera flåsig men annars är jag helt som förr. Jogga har jag inte kunnat men det har jag inte heller kunnat med de andra. Men jag har t.ex. igår hoppat trampolin, huggit ved, burit upp och ner på ved och det är absolut inget problem med det. På lördag var jag också på ca 4-5 km promenad med mamma och det kändes ingenstans. Jag har järntankat den senaste veckan och känner mig så mycket piggare ren.
Psykiskt har dethär varit den lättaste graviditeten, konstigt nog. Jag har accepterat att det som kommer så kommer och jag kan inte påverka det. Det kanske också beror på att jag har de två finaste barnen ren. Nu här de senaste dagarna har jag blivit mera orolig och försöker följa med rörelserna noggrant flera gånger per dag. Jag sku nog gå under om det nu sku hända nåt nu, denhär babyn känns ren så kär. Jag är nu också klar att föda och vet att jag klarar det. Jag vill igen föda så naturligt som möjligt och nu hoppas jag att jag eventuellt får möjlighet att föda i vatten, men det ser man sen.
