Trött och halvmaraton

Jag är så trött. Micke är så trött. Sander har igen haft en grym natt. Från 2.10 til 3.30 har vi turvis suttit i soffan med honom... Och sen så blev jag igår arg på Micke och skicka ett fult meddelande för att han hade lämnat fram en chips påse och Sander fick utbrott när han inte fick av det. Micke hade igen fått nervproblem på mig då bilen storknat vid bensinstationen för att den var utan bensin. Och ja, jag är inte så bra på att kolla bensinstatus och jag tankar aldrig och han tyckte att jag kört sist med den (men det var så kort sträcka så det räknades inte tycker jag..) Så vardagsproblem här alltså. Och om man sku få sova så sku det ju gå lite lättare, men nej. Nu är det bara såhär. Nångång måste det ju gå över. Tills det ska jag laga enkel mat och ha skitit hus för han nu också konstaterat att det blir typ 3 dagar stan i veckan ända fram til jul. Plus sen allt jag ska göra här hemma ännu.

Och jag har nästan anmält mig till Helsinki City Run (betalningen har inte funkat). Mitt mål är att göra det under 2 h 30 minuter. Det betyder en medelfart på 7 min/km och det är snabbt för mig. Jag har nog kommit ut på länk sådär varannan dag i nån vecka men länkarna har varit rätt korta (5-6 km) å jag har inte hittat någo bra kläder att ha på mig. Den första kilometern frysar jag ihjäl och efter 3-4 så är jag klibbig och svettig. Har ännu några kombinarioner att prova.

Sander den långa

Och så ännu mera Sander inlägg. Sander min älskade Sander.

Jo. Sander hade 1½ års läkare igår. Och killen. Alltså 1½ år är 92 cm lång. Vi mätte två gånger. 92 cm. Han är på +3 kurvan. Arthur var 92 cm som 2 åring och Arthur är lång. Sander är alltså mega, mega, mega lång. Han har vuxit 9 cm på ett halvt år. 9 cm är 1½ cm per månad. Undra på att han sover dåligt, har säkert ont när man växer med sån racerfart. Man märker hur han spänner benen ibland när han är lessen på natten. Tanten sa bara att vi ska ge värkmedecin. Stackars barn har nog fått så mycket sånt, hoppas att det inte efter 20 år visar sig ha varit ett stort misstag (ifall man kommer fram till nya slutsatser om barn och värkmedicin).
Vikten var 13½ kg och helt proportionerligt med längden. Huvud, öron och allt var bra med honom. Förstås. Utvecklas och växer gör han nog men kanske lite för mycket för det enga bästa. Förstår nog att han blir lite tvinnig.

Och sen så är det lite synd om Sander tycker jag. Alla förväntar sig så mycket av honom i jämförelse med vad det förväntades av Arthur. Man tror att Sander är så stor och vettig. Nu gör jag ju det också ibland men jag försöker komma ihåg hur liten han är. Men när Micke t.ex säger nej åt honom och Sander börjar skrika (det sku Arhtur å ha gjort) så då blir han lämnad att gnälla ensam och Micke kan bli störd på att han gnäller och tjafsar så. Lika är det med min mamma verkar det som. Ingen förståelse för att det hör till utan det är genast som att nu är Sander jobbig igen. Och Sander har ett mera krävande temperament än Arthur (arthur har alltid bara velat vara i famnen och få tröst) men ändå så tycker jag att han också ska bli förstådd och få vara gnällig och ändå ha trygghet och förståelse brevid utan att han ska känna som att han är jobbig. Men Sander är å andra sidan mera komplex och verkar kunna spela och provocera mera och det kan vara provocerande och det lteder till irritation och en känsla av att han inte kan få allt han vill utan måste sättas på plats. Men sen är han ju bara 1½ och provocerar nog inte avsiktligt bara för att provocera utan gör det för att testa saker. Svårt är det ju.

Och sen ännu om min lilla, långa stackare. Han fick igår twinrix sprutan i ena benet. Det gjorde ont förstås. Sen fick han mpr i andra benet och då böjda han sig så och jag hade dåligt grepp och hon måste dra ut sprutan och sen ännu sticka en tredje gång i samma ben. Då var det inte roligt för mig. Att sitta och hålla emot barnet som får ont och som på alla vis försöker fly från situationen. Snyft, snyft. Men ändå tror jag på det och att det är det bästa för vårt barn.

Mera Sander

Sander är allt eller inget. Antingen är man överlycklig över nåt han gjort eller sen är man ett nervvrak. Nu är jag överlycklig. Han somna själv i egen säng utan någo skrik. Han hoppa lite till vår säng emellanåt och gick till Arthurs säng men kom alltid tillbaka till den egna sängen (jag satt brevid den bara å vänta) och så somna han där. Utan någo gråt eller skrik. Helt tyst bara (okej lite kakiloppa skrek de nog men inget lessetgråt).

Och nu analyserar jag ju alla skillnader för om han är tyst och lugn sitter jag fast där 2 timmar (satt idag nästan 40 min). Han sov idag 3 timmar på dagen (för han vakna alltför tidigt och skrek igen bara tills jag satt på tv:n) och vakna först efter 3på dagen. Så i vanliga fall sku ha gå i säng 9, men nu sov ju Arthur inte alls på dagen och Sander ville också gå och sova efter 8. Så idag var han inte övertrött. Tror det är mest avgörande. Och sen har min inställning till honom ändrat. Jag har insett att han nu kommer att vara väldigt krävande en stund och istället för att bli arg och ryta om varje sak han gör tokigt (typ stänga av tv:n när Arthur tittar, stänga av kaffekokarn för att det är roligt, dra ner alla saker, vägra äta och så vidare) så har jag bara varit lugn och inte tjatat och jomsat och gett uppmärksamhet för dåliga saker. Och det enda som hjälpte mig var google. 1½ lär ska vara en jobbig ålder. Det är normalt. Jag är inte ensam.

Hjälplös med Sander nattning

När barnen nångång varit sjuka har jag kännt mig hjälplös och inte vetat vad jag ska göra, annars har jag oftast nog vetat hur jag ska agera. Men igår och idag vid nattning har jag kännt mig så hjälplös. Där har jag suttit på stolen och lugnt nynnat "så ja, så ja, så ja så" (med blinka stjärna melodi) medan den yngsta av mina barn skrikit, och skrikit och skrikit lite till. Jag har försökt ta i famn men då har det bara sparkats och kastats. Så har han legat på golvet eller gått mot dörren och skrikit. Ibland har han gått i egen säng och varit lugn i 2 sekunder och sen igen kommit på nåt och skrikit och sparkat och slängt sig. Sen när han börja krypa under Arthurs säng och klämma sig uppåt och ropa "aj, aj, aj" i gråtet så börja jag lyfta honom tillbaka i sängen. Tänkte att han sen somnar när han skrikit färdigt. Men varje gång jag satt honom i sängen så rusa han tillbaka under Arthurs säng för att skrika aj, aj tills jag igen satt honom tillbaka. Säkert 20 gånger gjorde vi det och sen var han helt hysterisk. Konstatera att han nog inte kan lugna sig mer och höll med våld honom i famnen. Då hade han skrikit i 40 minuter. Och han sparka och slogs och skrek allt vad det gick när jag höll i honom för lugna sig sku han inte. Börja ren fasa för att nån granne snart ringer på dörren och fråga hur allt står till (fast egentligen sku jag ju önska att det sku vara så man reagerar om en unge skriker som min nu de två senaste dagarna). Sen ringde jag till mamma och när hon tala med honom bröt han sin skrikmaraton och lyssna och slappna av och samtidigt som jag skumpa på honom så lugna han sig och slockna som ett ljus.

Men. Jag har nu ingen aning vad jag ska göra imorgon kväll. När han blir hysterisk så slutar han inte skrika. Han börjar genast skrika om han inte får vad han vill. Han vill inte vara i famnen om jag inte vyssjar och vaggar (och det försöker jag undvika för han kan ju somna själv). Jag vet inte vad jag ska göra. Det kan ju också bero på att ena sängväggen är borta men alternativet att sätta dit den igen känns inte bra eftersom han då mitt i natten kan börja klättra och sen falla högt ifrån.

Bästaste barnen

Igår var en negativ dag, idag är allt bara bra. Arthur for till mamma för natten och Sander får lite tumistid med oss.

Arthur är i en rolig pratglad ålder nu. Berätta långa ramsor och funderar och frågar. Lillgammal säger mamma att han är. "Inte skrika, grannarna sover" säger han ofta, frågar vad man får göra och kommenterar genast då nån gör fel eller "det där är ingen lastbil, mamma, du sa fel, det är en hjullastare". Konstverket på första bilden är en snögubbe och den har han gjort helt själv, den har till och med ögon och mun. Arthur har inte haft nån tuff "själv"-period. Han är glad om man gör det mesta åt honom. Ibland vill han skära nåt eller hälla nåt eller hjälpa med maten och då får han men sådär i att äta, klä på sig, gå på vessan, modellera, måla så är det bättre om mamma gör. Jag sätter ofta mat i munnen på honom för om det inte är nåt som han tycker speciellt mycket om så tappar han koncentrationen för det och börjar göra allt annat. Efter att jag börja kräva att han smakar på maten äter han mycket bättre av maten och smakar på allt. 3 gånger satt jag med honom i famnen i ca halv timme och konstatera att han måste smaka före vi stiger upp från bordet men efter det så smakar han på allt. Klä på sig själv har han fått lära sig under den senaste månaden och nu kan han det. Förr kunde han inte ens. Vi laga en plancsh och så har han fått sätta ett märke varje gång han försökt klä sig själv. Och mycket märken blev det ju. Nu börjar hans motivation minska och nu får man tjata så att han ska börja klä på sig, det är så mycket annat som är mera spännande. Han är rädd för mörkret och somnar bra själv om dörren är öppen och lamporna på utanför. På vessan går han själv om lampan är på men oftast vill han ha nån med. Han leker gärna med duplo legona hemma, och han leker mycket med dem eller med bilar och eller traktorer. Älskar när man läser sagor och böcker och leksakstidningar åt honom men tycker inte om att läsa själv. Är lugn och samarbetsvillig när han är ensam med nånstans och pratar och frågar mycket. Favoritfärgen är blå och svart och det är viktigt att han får den blåa skålen om det finns en sån. Favoritmaten är nudlar med sweet chili sås.

Sander satt tyst hela vägen när vi åka till stan igår. Och då var han vaken. Har inte hänt tidigare. Arthur blev också bättre bilåkare just vid 1½. Och imorgon bli Sander 1 ½. Jag är så glad att en ny baby inte är påväg just nu eller att Sander sku bli storebror vid samma ålder som Arthur (1 år 7 månader). Sander är mammig just nu och behöver en massa uppmärksamhet (och sover inte ännu så bra). När jag om hem från skolan en dag och tala med Arthur en stund börja han kasta omkring sig alla saker för att han ville bli sedd. Sander kastar när han blir arg. Tar vad han hittar nära och slänger och söker nåt nytt och slänger. Men när han är glad, vilket han nu oftast är, så är han så pajasig och så rolig. Älskar att busa och bli kittlad och springa undan. Tycker om att vara ute och cyklar jättefint. Äter varirande men dricker massa mjölk, och varm ska den vara. Vill vara med allestans, röra allt och också röra. Om han vill nåt ska man inte stoppa honom. Då flyger nåt. Vill inte bli matad men eftersom han oftast äter rätt dåligt försöker jag ändå få in mat. Ska inatt första gången sova utan ena spjälväggen. Han kommer helt galant över nu och vid nattning är det det enda han vill göra. Hans tutinalle är det viktigaste han har.

En bra natt äntligen.

Tack älskade Sander för natten och morgonen. Tack. Jag behövde det och nu kan jag igen tro på att det nångång blir lättare och vänder.

Sander har varit rätt krävande, eller väldigt, sen vi tog bort tutten, speciellt vid insomning och sömn och morgnar. Lite har det haft att göra med tutten men säkert mera med tandsprickningen. Det har alltså varat i nästan 3 veckor nu. På natten har jag fått vandra med honom eller sitta med honom i soffan och genast han vaknat på morgonen har han gnällt och varit trött och skrikit och sparkat och protesterat. Det har inte varit roligt. Men så inatt. Han somna i bilen efter 8 och jag lyfte in honom i sängen. Jag öppna hans fleece och tänkte att jag tar bort den första gången han vaknar. Vid halv 4 (helt otroligt!!!) gnyla han men låg ännu i sängen. Jag paja honom några gånger och han tystna och fortsatte sova. 10 före 7 vakna jag själv och efter en stund börja jag höra ljud från Sander säng och så steg han upp, ropa mamma och var glad när han vakna. Han var glad. Och han börja prata och berätta och var bara munter och glad. Det var en så toppen morgon för jag har de senaste morgnarna suttit med honom i soffan och försökt få honom att sova mera och genast jag försökt lägga honom har ylandet börja och sen har allt bara varit skit. Och jag tror nu att han sovit bättre för att han haft varmt hela natten när han hade fleecen på. Han sparkar alltid bort täcket och tvinnar på så kanske han bara haft kallt och därför också sovit mycket oroligare och sen lättare vaknat om det gjort ont. Eller sen var det bara paus i tandsprickningen (fast nu tror jag att 3 av hörntänderna ren är igenom!).

Irritation 2

Å sen så måste jag ju ännu fortsätta.

Jag vet ju också att det är mitt "fel". Om jag sku vara munter, orkande och uppfinning sku allt gå bra. Ofast är jag nog faktiskt det. Men vissa dagar orkar jag inte alls. Sku hellre göra nåt annat än att bråka med barnen och hitta på smart lösningar. Sku villa läsa tidning och söka hotell i fred. Och det är ju egentligen dumt. Jag borde alltid orka. Men sen orkar jag inte alltid och blir bara så irriterad. Har också märkt att de allra sämsta dagarna är just före mens. Jag har inget tålamod då och allt bara stör och vill vara för mig själv. Och det funkar ju inte. Och barnen känner ju det och allt blir bara skit. Mina barn är nog värda en så mycket bättre mamma än dagar som demhär, men när det inte finns nån motivation eller ork i mig. Orkar bara hota och ryta och skrika. Och sen försöker jag i nån timme och allt är bra tills nåt smått igen stör mig så ofantligt.

Irritation

"skit väder, smutsigt och råddigt hem, busiga omöjlig ungar och helt skit humör. Skit dag." 

Det var min fb status. Måste bara få ut det. Måste få ännu mera ut det. Inatt klockan 2 fick Sander nåt raserianfall. Jag tog honom i famnen men han bara skrek, sparka, yla, slog och sku på golvet och så lå han där och sparka och skrek och kasta allt. Helt hysterisk. Gav värkmedicin, försökte ge mjölk (den kasta han iväg och skrek ännu hårdare) och ringde tillslut till Micke som var på nattjobb. Sen börja han dricka mjölk och lugna ner sig och somna om i famnen. Undrar vad det var. Annars så har nätterna varit urjobbiga nu i nån vecka ren. Men där är ju de tre hörntänderna som ännu ska ploppa igenom (för ja, det tar flera månader för Sanders tänder).

Och sen ösregnar det. Och jag for med bil till sagostunden fast det är närmare att gå och mycket mindre krångel. Borde ha gått. Men hitta inte regnskydd till resevagenen (Micke har säkert gett bort fel när vi sålde riktiga vagnen) så då sku alla böcker blivit våta. Och sen måste jag till siwan efter ett paket och jag hade koll på barnen hela tiden. Kasta id och telefon åt tanten och stoppa dem från att ta slickepinnar och sen när jag sku skriva under namnet (skrev dessutom så kort det bara gick) så sprang Sander iväg och sen for ju Arthur när jag börja söka Sander och sen hitta jag Sander vid äppellådan där han huggit tänderna i ett äppel och förstås gör ju Arthur det genast efteråt. Sku betala dem men tanten var jätteförstående och satt bara bort dem. Sen sku ju Sander ännu springa ut på vägen när det kommer bil och mitt tålamod existera inte mera.

Och Sander ännu. Som gått på pottan i månader själv när han var hemma utan byxor och som på måndag i klubben meddela när han hade kisinöd (fast han hade blöja) har helt glömt vad pottan är. Han pissar varje gång på golvet och det verkar vara helt på flit, sådär i experiment syfte. Och det är så enerverande! Speciellt när han faktiskt kunnat själv jättelänge. Och blöja tänker jag inte sätta på honom nu. Så jag torkar och är sjukt irriterad. 

Reseplaneringen fortsätter

Jag har börjat skolan igen. Hade skola igår och idag. Fram till jul har jag 3 kurser och sen jobbar jag för en kurs. Alltså är det hektiskt ända fram till jul.

Min definition av paradis är släta stenar och klart vatten och det verkar finnas riktigt vid vårt hotell på Koh Tao.

Och sen över till Thailand. Har tagit upp planerande av det igen. När jag beställde flygen var det 6 månader dit, nu är det 2½. Och jag har bestämt att det ska bli bra (är lite rädd för att det blir dåligt bara för att vi funderat så länge på det och för att det är så stora förväntningar på det). Och nu blir det bra om planeringen och förberedelserna är bra. Dessutom älskar jag att fixa och fundera och läsa och lära. Men så att de andra också ska veta nåt och inte vara helt ute (för det är ju störande!) så fixar jag nu också infopaket åt dem. Alltså Micke och mamma. Men nu har jag kommit så långt att jag vet var vi är när. Första 2 nätterna är vi på Koh Samui, sen är vi 10 nätter på Koh Tao på Sensi Paradise i en bungalow med två skilda rum och sea view (mamma kommer dit när vi varit där 2 nätter) och sen är vi de 6 sista nätterna på Koh Samui på Choeng Mon stranden i Honey Cottages  (Micke far hem efter första natten). Och fast jag som barn "lärt" mig att det är mest avkopplande att vara på ett ställe hela tiden så känns det som en bra fördelning. Först 2 dagar då vi hinner vila upp oss efter resan, sen 10 dagar av dykande och slappande och utfärder och sen 5 dagar för shopping/elefant/krokodiltittande och simning. Och med våra små kan man inte förvänta sig lugn och vila utan nu måst vi ändå "göra" nåt hela tiden så då passar det bra med båtfärder och byte av hotell och så. Måste ännu bara hitta ett hotell för de två första nätterna och sen börja fundera på allt som måste inskaffas i Finland, typ solkräm, myggmedel och sånt. Jag är bara så förväntansfull och ju mera förarbete jag gör, destu lättare kommer jag undan sen. Om 2 ½ månad.

Sander sömn

När jag kolla i bloggen hitta jag ett inlägg där jag skrivit:

"Sander igen sover som en kratta. Ska ha lite mjölk hela tiden, eller bli buren, annars ylar han. Och från halv 7 (han vaknar alltid halv 7) ska han sova länge i famnen för att möjligtvis kunna sova längre. Och sen gnäller han på golvet, ska bara opp, opp. Inget är bra. Gnäll, kast, gnäll. Och inte ska han heller somna. Han sover, men gnäller och gråter och gnäller lite till."

Det sku jag nästan kunna skriva nu också. Fat mjölk dricker han nog inte mera. Men det är helt horribelt och varje gång han ska fås att somna eller alla gånger han vaknar och ylar och ska bäras på natten så önskar jag att jag hade tutten. Och det handlar inte om den mera, men det är mamma-panik och tandont och till det kunde ju tutten kanske hjälpa. Inatt sku Micke natta, men genast Micke tog i famnen börja ylet. Han skrek och grät och kasta sig och klöste och slog. När han vägra lugna sig gick jag dit och han klamra sig fast i mig som en koala. Känns helt som om den förstfödde också sku ha haft en liknande period nångång (joo, så var det ju, han skrek hysteriskt när Micke sku natta då nångång) men Sander är mera bestämt och han sku inte sluta på jättelänge. Om han bestämt sig för nåt så då står han för det och håller på så länge det krävs. Som tur somna han i vagnen på dagen utan skrik men annars så skrek han när han vakna 10 före 6 (och ännu var trött) och när han vakna från vilan och hela förra natten.

Det är en fas och det går nog över.

1 år i Lojo

Jag kommer ihåg vad vi gjorde ett år sen då klockan igen flytta en timma bakåt. Micke var på jobb och jag gick ut med barnen lite efter 8. Vi gick med dubbelvagnen och bekanta oss med våra nya hemtrakter, vi såg stranden, campingen, mattvättplatsen och alla radhusen. Då hade vi sovit i vår egna lägenhet i några nätter. Då var allt så nytt, nu känns allt bekant och "vårt".

Jag fundera idag på vad jag saknar från stan och det ända är nog känslan (det finns mycket känslor och minnen där och så är känslan lite annorlunda också) och bussarna/metron/tågen. Sen sku vi ju gärna få bo lite närmare kompisar, men gissar att vi ändå träffats lika mycket som vi sku ha gjort fast vi bodde där. Men jag älskar nog att bo var vi nu bor. Det känns mycket lugnare och mera harmonsikt (speciellt då vi flytta från Havshagen och där såg man hela tiden bilar). Vi har allt så nära och vi rör oss inte så mycket bort från var vi bor för allt är här och barnen kan springa fritt, vi behöver inte vagnen varje gång vi går till parken och till och med Sander kan sparkcykla här. Ibland kör ju bilar till husen men de vet ju att här bor barn och barnen är också extremt försiktiga (typ rädda) för bilar. Barnen kan genast gå ut då de är påklädda, det finns inga trappor/hissar och det känns "friare". Sen så finns det flera som har liknande syn på barn och kläder som jag har, så det gör inte nåt fast det inte passar ihop eller är lite smutsigt. Sen så är det Prism och Citymarket kläder som används i parken och inte dyraste dyrt. Sen så har många flera barn hemma, också 4-5 åringar, så det finns lekkompisar åt Arthur. Och om inte de barnen är i parken finns alltid dagmammornas barn.

För mig är det skönt att vara här i lugnet, men skillnaden är nog enorm för barnen, märker jag nu. En dag när vi gick i Lojo centrum (det gör vi heller nästan aldrig för det är inte så lugnt att gå med barnen i butiker) blev Arthur helt överlycklig när han såg bärgningsbil, polisbil, roskisbil, stocklångtradare och nåt till. Det var det bästa med hela resan ( och då hade vi också varit och äta pizza). I stan så såg han ju hela tiden nåt spännande fordon för vart vi än sku så gick vi intill stora vägar. Sen gick båda också med öppna munnar när vi var i Sello, det var så konstigt för dem att se alla butiker och så mycket människor. Barnen rör ju sig här i parken, klubben, biblioteket, runt radhusen, simhallen eller butikernas leksaksavdelningar...

Men nu har alltså ett år gått. Ett år till bor vi i alla fall. Men sen är ju frågan vad som ska hända. Ska vi bli här långsiktigt (och alltså måla mera väggar och byta dörrkarmar) eller ska vi i nåt skede söka nåt större eller närmare stan?

Liessaari

Idag var Mickes sista semesterdag. Den "fira" vi med att gå till Liessaaris naturstig. Det var kallt fast jag var klädd så att jag just och just kunde röra mig.

Första snön

Sander vaka inte i 1 timme inatt (fast han hade nog nåt där 1 tiden men det skötte Micke) men han vakna ren 10 före 7. Det nästan första vi gjorde var att kolla om det hade kommit snö. Och det hade det ju!

Båda barnen tyckte ju att det var roligt, fast det roligaste förstås var att äta snön. Hade lyckats glömma bort den aspekten... Jag hade kallt och frös fast jag trodde jag klätt mig helt vettigt.

Kvällstankar

Arthur har en ny fotomin och Sander har äppel i munnen

Igårkväll natta Micke barnen. Sander hade somnat själv i egen säng utan någon hjälp. Idag på dagen natta jag Sander och han bara skrek i min famn och sku bort och skrek lite mera (han var väl övertrött och ville nåt annat). Men sen ikväll när jag igen natta: Han låg lugnt och länge i sin egen säng utan att försöka sig bort till min famn. Helt tyst och fint bara. Men sen när han nästan somnat så tog han sin tutinalle och ville upp i famnen och somna sen djupt i min famn. Så det finns hopp! Förutom att han nog nu kan komma över sängkanten och att vi troligtvis måste ta bort väggen till den och då kommer han nog inte att hållas där.

Men annars så önskar jag att Sander sku sova gott inatt. Jag orkar inte sitta vaken med honom 1 timme mellan 5 och 6. Det är sån tortyr. Jag sku villa vara under täcket och ha det skönt men genast jag försöker sätta ner honom (tätt intill mig!) så ylar han, skriker aj, aj och försöker klättra tillbaka i famnen. Om jag sittsover i soffan med honom i famnen är han lugn men inte i sängen. Och tar Micke honom så skriker han bara på mamma. Och han sover ju nog men han vill bara ha rörelse och vara i min famn. Och så har det ju varit ända sen hans tänder börja komma. Tandtortyren.

Micke semester är snart slut. På lördag ska han på natt tur igen. I början kändes det som att jag hann med igen men nu har det ändå blivit rätt mycket. Loppis, köksplanering (åt mamma), länkandet, matlagning och att vara med familjen tar mycket tid. Sen har jag så massor små projekt på gång att jag igen inte alls hinner med.

Inget heptatit b vaccin för barn

Dethär landet kan ju ibland verka vara lite vaccinationshysteriskt. Mycket vaccin åt folket och så. Men sen idag, när jag faktiskt ville ha vaccin, så då ska det diskuteras och funderas och konstateras att det behöver jag nog faktiskt inte. Jag var nog så störd.

Grejen är den att Arthur var med i pneumokock studien. Så ifjol när vi for till Egypten visste vi inte om han fått det eller hepatit B. Så vi gav endast hepatit A åt honom. Men nu när vi ska till Thailand så får Sander twinrix, alltså både A och B. Och jag sku också villa att Arthur hade skydd mot båda. B ger ett livslångt skydd så jag tycker att det är vettigast att han får det nu, ifall nu nåt väldigt osannolikt sku hända. Liksom varför vänta när biverkningarn ändå inte är så stora och en massa barn också fick det i Finip studien. Men nej, det finns inte endast hepatit B vaccin för barn på apteken i Finland. Det finns bara för vuxna och då måste skötaren som vaccinerar bara på måfå försöka ta hälften av dosen och nej det har nog nästan aldrig hänt under hennes många år. Och hon tycker nog vi ska vänta och sen när han är större ge det. För det är ju nåt som smittar via blod och sex. Och fast nu WHO rekommenderar det åt alla barn så gör man det inte i Finland för risken är så liten. Och det är ju bra. Men om jag nu vill ge vaccinet åt mitt barn och är villig att betala flera 100 euro för det sku jag nu inte då bara kunna få det?!?!