Känsliga jag

Jag vet inte varför, kanske det har med amningen att göra, men jag är så extremt känslig. Eller känslig i alla fall. Speciellt för allt med barn. I min värld är barn heliga och det finaste som finns och varje barn borde mötas med glädje, intresse och respekt. Så om jag misstänker/tror/ser nåt som får mig att tro att ett barn inte uppskattas så börjar jag må dåligt och det snurrar runt i mitt huvud i många timmar efteråt. Jag kan helt enkelt inte se sånt för jag börjar må så dåligt. Jag läser inte saker som handlar om att barn far dåligt och jag avbryter diskussioner om det börjar braka åt det hållet.

I min värld så är barn nyfikna och livliga och livsglada. Mina barn gör ju det extremt bra och ibland går det lite över men sen om jag ser barn som bara sitter tysta så får jag ibland illa att vara. Som idag på båtens morgonmål. En svensk familj kom med sina 3 barn, 2 var i alla fall tvillingar om inte alla. Två satt i dubbelvagn och blev fastspända medan mamman gick efter mat. Där satt de. Knäpptysta. De rörde sig inte. Söta och blonda. Pappan försökte göra nåt med telefonen, men hans ögon hölls knappt öppna. När mamman kom tillbaka med matså röt hon till att han inte sku ringa och när hon jaga honom och hämta mat så vingla han och visa hela rumpan. Barnen försökte hon tvångsmata köttbullar i men sen fick de lite bröd med smör och satt som änglar helt tysta och stilla. Inga frågor om att "mamma, vad är detdär?" eller "pappa, vad gör du?". Och jag vet ju inget, och borde inte få döma. Och jag gör väl inte det, men jag kunde inte stanna kvar vid vårt bord utan drack blixtsnabbt upp mitt te och for iväg före pappan kom tillbaka. Jag sku ju inte ha kunnat göra nåt och inget var ju egentligen fel men det såg inte bra ut.

En dag på busstationen fick jag också hemskt illa att vara. En 3 åring peka på bilarna och sa "autooo, autoo" och förde lite ljud. Men han stod helt stilla vid sin mamma och titta bara ut. Hon sa att han sku vara tyst. Sen sa han lugnt "äiti autoo" och peka. Och hon svara inget, ignorera bara där hon satt på stolen utan att göra nåt. Jag försökte le mot henne och visa att det är ok. Men om en stund så sa hon irriterat åt barnet att "sluta härja nu att kan du inte ens en stund vara ordentligt att vi ska bara vänta 10 minuter till på bussen". Så där sku 3 åringen stå i tystnad i 15-20 minuter å vänta på bussen. Fattar inte mamman att han tog kontakt och ville prata? Han var så lugn och härja inget alls. Då fick jag också helt hemskt att vara.

Och jag är ingen lugn, harmonisk mamma och tycker inte att nån kan vara det, men det att man i sånahär situationer inte tar barnen i beaktande får mig att må så dåligt.

Och jag vet att världen är så grym och att detta egentligen inte är nåt. Barn hamnar vara med om så grymma saker att om jag sku veta allt så sku jag aldrig mera kunna sova. Men jag fattar det ändå inte. Barn är ju det finaste som finns. Och barn gör ju inte saker för att vara elaka, utan för att de kanske vill veta hur saker funkar och kanske vill prata. Alla har ju själv varit barn, inte kan det ju vara så svårt att tänka tillbaka?!