Skateboarden

Om en vecka har vi en 4 åring i huset igen. Sander blir ren 4! Och min bror kan inte komma på hand kalas men han kom igår och hälsa på och hade med en gåva åt Sander. En helt egen skateboard, Arthur fick ju också skateboard när han blev 4.

Så vi gick ut och träna (efter att vi helt i misstag och oplanerat gått en över 4 km lång promenad, och då så att både Arthur, Sander och jag gick och Evilda sov). Arthur kom nog ännu ihåg hur man gjorde och försökte instruera Sander. Evilda satt i vagnen och sög på en gammal eltandborstsborste och studera noggrant. Månne hon också får en skateboard när hon blir 4?

Och Sander har beställt en skateboardkaka till sitt ena kalas och jag har gått med på att göra det. Kommer att riva håret av mig på söndan igen eftersom jag faktiskt inte är nån kak människa.

Små barn och resande

Vi läste en flygplansbok på kvällen och jag berätta att det inte finns Concord plan mera.

Sander blev superlessen, helt krokodiltår-lessen och sa att han så sku villa åka ett konkordplan. Han ville inte acceptera att de inte mera finns (tycker det var så att de sluta köra) och så sa han att han vill fara med det till Thailand.

Och så berätta han att det bästa med Thailand var där vi bodde och sen små sakerna med stora ögon (gekkon som fanns där). Och han var ifjol några månader under 3 år när vi var där. Och ännu kommer han ihåg gekkon.

Jag sväljer absolut inte argumentet att små barn inte får ut nåt av resande. Jag tror de får så massor ut av det.

Aargh!!

Jag är en människa. Jag är ofullständig och jag är ibland ett riktigt uselt exempel och gör bara så totalt fel. Men när det bara exploderar så finns det inget som stoppar det (därför förstår jag också att det är svårt för barn att hantera känslorna ibland och ibland blir det bara så fel) och om man gör nåt åt mina barn som är eländigt så kan det gå över.

Efter en totalt strulig dag med min man så for jag på dagens andra butiksrunda efter middagen. Jag tog inget barn med utan for ensam. När jag kom hem var huset tomt och barn och man borta. De var länge borta och kom hem först 5 över 7. Och när de kommer in så har minstingen, Evilda 9 månader, endast en skaloverall på sig. Det blåser kallt ute och termometern visar under 10 grader. En 9 månaders kan gunga och lite trippa omkring men håller sig inte varm på nåt sätt. Hon hade en tunn body, tunna byxor och bara skalet av halaren för fleecen som skall var under (och som hon nu alltid har under) var inte på. Älsta barnet hade vinterrock på sig för att det blåste så kallt och mellanbarnet en vårrock med fleecefoder. Och de rör sig och går. Minstingen som sitter i vagnen hade bara en tunn, tunn dräkt och ingen filt eller åkpåse eller nåt. Tunna vantar hade hon och händerna var så iskalla och hon var så sval. (Händer kan vara kalla men händer är sällan iskalla om man annars har varmt)

Så jag explodera. Hon är en baby, kan inte säga nåt. Har bara tutt i mun så att hon ska vara tyst. Hon fryser för att nån inte kan tänka eller ens vara lite uppmärksam. I vilken värld är det okej att bara ha ett tunt lager på en baby om alla andra har massor mera? Vad tänker man då med? Och jo, "jag kolla att hon inte var kall". På vilket sätt? Om hela ungen var kall när hon kom in?

Och jag är ju känsligast av alla med sånthär. Babyn är på nåt sätt heliga för mig och skall alltid tas i beaktande. Jag får illa att vara om jag ser att en baby jollrar i butiken och inte får svar, eller om den sitter konstigt, eller om den verkar ha nåt tokigt osv, osv. Därför plockar jag genast upp egna babyn om nåt är dåligt, ser till att de inte hamnar sitta superlänge i en tråkig vagn, pratar med dem, öppnar halare då man går in och stänger när man går ut osv, osv.

Så jag var inte en lugn fru eller på nåt sätt förlåtande för situationen. Tog till slut halaren och dängde min man med den så att han sku inse hur tunn den är.  Som tur sku han på nattur och for iväg.

Hade sen förstås en lugn diskussion med barnen. Bekände att jag gjorde fel och förklara varför jag blev så upprörd, berätta att pappa också alltid vill väl och älskar barnen och bla, bla, bla och konstatera att jag borde gå och sitta på trappan.

Men ändå. Jag börjar vara så slut med dethär att mannen inte kan tänka. Det sägs ju att ge mera ansvar åt pappan och dela vardagen och ha lika ansvar och låt mannen sköta. Men när det bara inte går, dethär bevisar ju igen det. Jag måst ha koll över allt och tydligen måste jag också räkna med att de går ut och sätta kläderna fram (gör ju nog det alltid om han för dem på morgon till dagis om jag inte är hemma) eller säga att babyn måste ha kläder på sig om vårkvällarna. Tankegången är väl så att pappan lär sig när han själv får sköta och göra på sitt sätt och det är ju helt ok, men sen när det går ut över oskyldiga barn så går jag inte med på det mera. No way. Så om jag är i skolan så skriver jag exakt vad Evilda ska ha på när hon är ute och sover och i vilken påse hon ska vara och precis allt i detalj. Gör jag inte det så är det helt åt skogen. Samma gäller precis allt annat. Och det är ju så tungt att hela tiden komma ihåg att säga åt den andra sånt som på nåt sätt är självklart, som att klä babyn varmt om ni går ut.

Och nu kanske jag borde sluta fast jag definitivt inte sku villa. Sku ju kunna fortsätta en evighet.

Och ännu om min studietid. Idag t.ex. var barnen på dagis från 9-15. På papper sku jag ha 6 timmar studietid. Timmar som jag nog sku behöva eftersom perioden igen närmar sig slutet och det finns mycket att göra. Nå. Evilda sov 1 timme på morgonen och vakna just när han gick och ta sin vila-före-nattur vila. Den timmen hon sov så fixa jag räkningar, fpa ansökningsklåp, en inlämningsuppgift, minneskortssaker och ett snabbt blogginlägg (det var ju extra). Sen konstatera jag att oj, Evilda måste ju få lunch och stekte omelett åt henne (hon sluka den i sig) och åt själv och sen hängde jag med Evilda de två timmar som mannen sov. Sen gav jag över henne och börja skicka ut inbjudningar till Sanders kalas och instruera att Evilda sku gå och sova igen. Sen sku jag börja med dagens skolarbete, klockan halv 2. Men då borde jag ju ha diskuterat föhållande, satsat på förhållande och planera en inköpslista. Sen var ju köket ostädat och sen hade Arthur öroncheck 20 över 3 så måste hämta i tid (vilket jag ju inte hann tack vare min man eftersom han for till butiken fast det var alltför knappt om tid, nå som tur har jag världens bästa barn så vi hann till läkaren ändå) Så ja. Studiesaldo idag, typ 1 timme.

Och Arthur hade igen öroninflamation. Blir galen med det. Som baby hade han inte alls men nu de senaste vintrarna har han haft massor. Denhär gången börjar vi inte kuren för han har inte alls klagat, det märktes alltså på en efterkoll. Och vad bra att vi gick till en riktig öronläkare för han plocka ut en stenstor vaxklimp från Arthurs öra.

Och jaa. Dethär inlägger har säkert stigit över mina blogg-gränser på många sätt men just nu orkar jag definitivt inte bry mig. Är så arg över att min lillis måsta frysa ute eftersom nån inte kan tänka.

(Och kanske vi kan låtsas att dethär är nån annan än jag som skrivit, att det är ett gästinlägg av nån som har barn med samma namn som jag och att det inte alls handlar om mig och min familj)

Vardagsbilder

Min förstfödde är helt hurja på att rita. Och han underhåller sig själv med att rita hur länge som helst och gör det varje dag och jag köper pennor och han får använda hur mycket papper han vill osv. Denhär bilden är så detaljrik och han har helt själv kommit på precis allt till den, t.ex. att typen har bälthållare och så, det är nån sorts ninjago. Fundera om jag borde anmäla honom till Lojos bildkonstinstitut (många från dagis går där) men sen så är han så bra på att hitta på själv saker så vet inte om jag vill sätta ut 300 euro i året för det. Dessutom så värderar jag tyvärr mera rörelseaktiviteter för mina barn har så mycket energi. Sander gillar också att rita och har nu börjat rita riktiga gubbar så de kan sitta och rita hur länge som helst. Yes! (Och jag blir bara lite irriterad ibland när det är papper och pennor allestans utspritt) 

Arthur och Sander har börjat få veckopeng. Orsaken var väl den att de vill köpa typ legon och så och de har ju inga pengar. Sen så vill jag att de börjar hjälpa till mera hemma och på nåt vis fick jag sen iden om veckopeng. Dessutom så kan man ta av Sanders pengar om han på flit söndrar nåt, det är iaf nåt som får honom att förstå att man inte kan söndra saker utan konsekvenser fast hn är på det humöret, dessutom är det oftast Arthurs saker som far. Så nu är dealen den att de ska göra vad man ber, typ duka bordet, skära paprika, kolla efter Evilda en kort stund, ta saker från kylskåpet osv. och då får de en gång i veckan 2 euro. Tycker det är lite väl mycket, 1 euro sku kanske ha varit ok, men då sku det ta 20 veckor att få ett 20 euros legopaket... Nå. Jag och Arthur och Evilda var på lördagen gående till Prisma och Arthur gick själv in i Lindex när jag gav fruktpure åt Evilda utanför (ungen som borde sovit men inte somnade). Han kom ut och sa att han ville ha lippisen och en t-skjorta. Sen kom vi överens om att han betalar hälften med veckopengen och hälften betalar jag. Känns som att Arthur börjar vara i rätt ålder för veckopeng så kan han börja lära sig att allt inte går att köpa som man vill ha och man måste fundera på vad man mest vill ha. (Deras första 2 euro gick till en såndär maskin med bollar och så får man ut nån kräsä...)

Evilda har börjat gå mera och mera, och kan nu ren gå kanske 2 meters sträckor. Hon är så söt när hon gungar fram. Alla är förstås jättestolta över henne och uppmärksammar det hela tiden. Denhär mattan är från Ikea och den är typ plast och jag gillar den massor. Den hålls ren och är fin. 

Barnmorsekinstut och åldersskillnader

Idag var jag till barnmorskeinstitutet och titta på ett så sött litet knytte. Det är nåt så magiskt att vara på förlossningssjukhus och se riktigt, riktigt nyfödda. Det är så lugnt och allt står stilla men ändå är det så massor känslor i luften. Och det att det är min äldsta bästa vän som fått sitt först barn gör allt ännu mera speciellt. Jag har väntat på denhär dagen. För jag har nu  i 5½ år haft barn och fast man håller kontakten så är ens vardagar ändå så olika och man är lite på olika planeter, men sen när båda har barn så börjar man igen prata samma språk och förstå saker som man inte riktigt gjorde förr.

Men om barnmorskeinstitutet. Jag har fött ett barn där, Sander. Men ändå så har jag inga minnen av stället. Kom inte ens ihåg var ingången var eller hur den såg ut. Kan inte komma ihåg hur man gick in i förlossningsavdelningen och kommer inte heller ihåg hur stället såg ut där man åt. Men å andra sidan så var jag ju på avdelningen bara en morgonnatt och en förmiddag och det är ju ren 4 år sen. Kommer ihåg vilken säng jag hade i ett stort rum, det var den närmast dörren. Då var ju ända alternativet att jag var en kort tid där, jag ville ju inte vara längre borta från Arthur, då 1 år 7 månader. Men i efterhand så sku jag gärna ha varit längre där, och fått sjukhusminne därifrån, haft familjerum och i lugn och ro kommit igång med amningen. Från Arthurs sjukhustid kommer jag ihåg hur jag åt hamburgare och att vi hade besök och att jag titta på tv och att jag amma i timmar. Från Evildas kommer jag också ihåg besöken och maten och känslorna (nå det är ju inte ens 1 år sen än). Men från Sanders har jag så lite minnen.

Och det har ju förstås att göra med hela den situationen då, med barnen födda relativt nära i ålder. Jag sku göra om det precis så (för nu har de ju sånt stort nöje av varann och för att det i livssituationen passa då och för att annars sku jag ju inte ha just de barn jag har), men jag rekommenderar det inte. Och jag är noga med att poängtera det. Jag kände mig så otroligt otillräcklig och ännu också så känner jag hur otillräcklig jag var då. Arthur behövde mamma så massor och också lilla Sander och aldrig var jag tillräckligt bra för nåndera. Nåt som kommer att äta på mig resten av livet. Som familj borde vi ha gjort andra beslut (tex. att Micke for på en veckas repövning när Sander var 5 veckor var sinnessjukt) tror jag eller haft ett större stödnät eller nåt. Svårt att säga vad egentligen. Har sagt och skrivit det flera gånger, jag trodde då att jag sku orka mera än vad jag gjorde och vara mera tålamodig och så men det var jag inte.

Och därför kommer jag inte ihåg nåt från Sanders sjukhustid. Den var ju så kort och sen var jag till hälften fokuserad på Arthur då och hur allt det sku gå. Jag kunde inte vara helt inne i Sander.

Denhär gången har det som tur inte varit så. Ibland har jag ju kännt att jag inte räcker till, men helt på ett annat sätt. Jag har kunnat förklara så att barnen förstår och de är ren så mycket större att de kan vänta och man kan kräva att dem förstår. Denhär gången kunde jag fokusera på bara babyn och lätta taget över de andra för de behövde inte mamma så extremt mycket som en mammig 1 år 7 månaders. (Sander var 3 år 2 månader och Arthur 4 år 9 månader när Evilda föddes).

Sku jag göra om det med andra varaibler (ja, jag läser kvantitativa metoder just nu) så sku jag satsa på att ha åtminstone 2 år och några månader eller 2½  mellan barnen. Då sku de ännu ha stor glädje av varann men den lilla sku hinna bli lite större och lite mera självgående och inte så fast i mamma.
Så jaa. För mig har det varit tusen gånger lättare att få en trea än att få tvåan.

Valet 2015

Jag tänkte väl säga nåt om valresultatet.

Jag vakna inatt upp till två överraskningar när Evilda första gången åt klockan 2. När jag gick och sova så sa Yles prognos att saml blir tvåa, sdp trea och sannfinl. fyra. Jag var okej med det. Gillar inte Rinne och sdp, gillar definitivt inte sannfinl och samlingspartier har jag nångång röstat på och jag gillar Stubb men det är många saker jag med mina nuvarande värderingar inte stöder i deras program. Nå, blev då väldrigt upprörd över att sannfinl. blivit tvåa och så insåg jag att den verklighet jag lever i är så långt ifrån andras verklighet.

Jag rösta grönt i år, nåt som kändes riktigt rätt. De vill ha lite förändring, de är toleranta, vill satsa på skolan (och som jag tolkat det på ett sånt sätt där man vill motivera och ge möjligheter åt barnen) och tänker på miljö och ser att miljö ska gå före det andra. Mina värderingar stämde mest överens med de gröna. Dessutom så är de gröna som parti för tvåspråkighet.

Jag läste nån sannfinl. valprogram. Där fanns ju helt ok saker, men det som jag blev till mig över är att det skall vara mera "kuri" i skolan. Och dethär är ju förstås en sak jag inte förstår för jag jobbar inte där, men jag tror ändå att det som behövs mycket mera är att motvärka det som ligger bakom problemen i skolan. Det finns nog en orsak till att vissa beter sig dåligt och jag tror inte att man löser det genom att inför skamvrår. Jag tror att de barn som beter sig dåligt ren mår tillräckligt dåligt. Sen så vet jag ju faktiskt inte vad man i dagens läge får göra i skolor och det att man får ta bort saker av barn tycker jag ju att borde vara självklart. Lika att det sku få finnas ett ställe dit man får gå om man inte kan bete sig. Men dethär med att man talar så mycket om kuri och gränser så gillar jag inte. Jag tror att man överlag (ur ett urfinskt perspektiv) borde se barnen mera och uppskatta barnen och inse att barn är barn och att de får vara barn.

Nå, men iaf. Sannfinl. tvåa. Det är den verklighet jag inte vet nåt om. Men jag inser att många i Finland mår dåligt och vill ha en förbättring och tror att den förbättringen kan komma genom att bli mera instängda och intoleranta och hårda. Det jag tror på är mera öppenhet, tolerand, acceptans och vänlighet. Men jag har ju det bra ren, så då kan jag ju tänka så. Kanske de inte har det.

Sku så gärna höra vem som röstat och varför man röstat på sannfinl. Vad vill man få till stånd med det?

Simning

Idag for jag till skolan före 7 och var där 1½ h. For snabbt via Ikea på hemvägen och så var vi alla hemma i 2 timmar före Micke for på kvällsjobb.

Evilda hade sovit 3 timmar på dagen så när hon vakna 1 tänkte jag att simhallsbesök sku passa bra för det var grått ute och det är så länge sen vi var. Så jag for första gången själv med alla till simhallen och det var Evildas andra besök. Och att besöka simhallen klockana 2 en torsdag är perfekt för då har man hela barnbassängen för sig själv.

Och eftersom jag vill följa med simutvecklingen så måste jag dokumentera.

Arthur, 5½, kan sim-simma så att han är på ytan med huvudet kanske 3-4 meter. När han dyksimmar, alltså simmar med huvudet under vattnet och kommer upp för att ta luft så kan han simma säkert 15 meter, nå, åtminstone 10, han kan komma upp hur många gånger som helst för att ta luft och sen fortsätter han igen under vattnet.

Sander kan också dyksimma bra. Han simmar alltså under vattnet, men när han kommer och ta luft så kan han inte fortsätta utan att ta paus. Och sen märkte jag idag att han nog också kan simma en kort sträcka med huvudet uppe. Sen kan han flyta lika bra som Arthur med.

Sku aldriga ha trott att mina barn sku vara såna undervattendjur för som mindre så fick de ju panik om de kom vatten på dem och de vette aldrig huvudena.

Men nu funderar jag bara hur jag ska stöda dem att lära sig simma med huvudet på ytan. De kan ju tekniken och kan flyta och får sig framåt, men sen när huvudet ska vara uppe så sjunker rumpan och drar dem ner. Vad gör man åt det?

Resan ja.

Jag tänkte och tänkte och tänkte och inget var bra. Men sen bestämde jag att nu är det slut tänkt och slut funderat, man lever bara en gång och minnen från resor lever man hela livet på. Så resa skall det bli, men det blir ingen lång resa utan en kort.

Så jag köpte flygbiljetter så att jag inte börjar ångra mig. I augusti flyger vi iväg till Kroatien för 9 nätter. Jag har alltid tyckt att Kroatien ser så fint ut och har villa fara dit. Hitta prisvärda flyg så då föll jag helt. Det sku ha varit billigare att flyga till typ Barcelona/Rom men där är det dyrare att leva och sen har jag ingen lust att se de länderna nu. Kroatien är helt nytt för mig. Men nu har jag då flygbiljetter för 2 vuxna, 2 barn och en baby till Split men inget mera än det. Och kan nu inte bestämma mig. Ska vi ut till Brac och stanna där i en vecka eller ska vi genast hyra bil på fältet och hållas på fastlandet och köra runt där. Största problemet är ju att vi far i augusti och då är allt fyllt av människor, och jag gillar ju inte massor människor. Så det måste vara ett lugnt ställe, men ändå fint och ändå ha strand och mat. Vi ska bo i hyrd lägenhet, det är iaf klart, så ofta som ungarna äter och så bra de är på att riva ner allt. September sku väl ha gått men jag har då skola och det krånglar till det för jag vet inte vad som är obligatoriskt före i början av september. Och sen skönk havstemperaturen snabbt och jag vill inte riskera att det är för kallt. Så min 30 årsgåva blir en månad i förtid och blir ett toppen slut på sommaren. Bara jag nu sku komma på vart vi skall. Tips?

Stjärndiplomet

Jag är så otroligt imponerad vad det blivit av Arthur. Sku aldrig ha trott att han sku bli det sociala barnet då när han var 0-1 år, men det är han nog nu.

På söndagen hade de uppvisning i skrinningen. Det enda tecknet på nervositet var när han fråga kvällen före vad som händer om skrinningen blir förstörd (de hade för svårt program igen) men sen var det inget mer. Självklart för honom att var med i uppvisningen. Och sen fick han sitt tredje par, som han aldrig tränat med förr och det var heller inget problem. De var katter men han ville inte ha morrhår eller öron och det är strider man inte kan vinna med honom så han var utan.

Sen fick han sitt stjärdiplom för nivå 3.

Och i dethär fallet har jag också varit hysteriföräldern. De bad efter feedback och jag skrev över en A4s feedback (varje rad!). För jag tyckte att de lite missat åldern på barnen i skridskoskolan, de är 3-6 år. Och vissa gånger träna de superläng på stället på nån rörelse och det är ju bara slött och omotiverande. Tycker det för små barn borde gå genom lek och banor och sånt (som det gjorde då de börja på hösten) sånt som sku hålla rörelsemotivationen uppe och sånt som ger känslor av lyckande och sånt som gör att man vill fortsätta med grenen. Tycker inte att 5 åringar ska behöva slipa på rörelserna superlänge och tycker att de ska ha lätta uppträdanden som de har nån möjlighet att lära sig och på det viset känna att YES, dethär kan jag. Arthur har jag förstås alltid uppmuntrat till att göra vad de gör och inte sagt nåt åt honom om vad jag tycker men sen kom det också från honom efter vissa gånger att det är tråkigt och att han vill leka mera. Och jag vet ju att föräldrar ska hålla sig borta och låta tränarna träna men ja, jag kan ju då inte hålla mig borta. Men mitt mail var ändå sakligt och det gav bra förslag tyckte jag. Dessutom har denhär föräningen starta för ett år sen så de behöver kanske feedbacken.

Sen är jag ju också den som vill hålla hobbyna på en hobby nivå, en leknivå. Inte en tävlingsnivå. Så därför blev ju Arthur kvar i sin grupp som skrinna 1-2 gånger i veckan (man kan välja och betala enligt det) och jomppar en gång, Arthur har skrinnat 1 gång och jomppat en.  De flesta andra från den gruppen for till utvecklingsgruppen som skrinnar 3 gånger i veckan och jomppar 2! Och alla barnen är 5 eller 6 år. Onsdag, fredag, söndag skrinna och lördag, söndag jomppa. Jag gjorde beslutet att han inte far, sku aldrig ha orkat föra så ofta och sen underhålla Sander och Evilda och jag tycker inte att det är en okej mängd för en 5 åring. Arthur sku säkert gärna ha varit med de barnen han kände, men det är för mycket tycker jag. Får se om det blir skrinning nästa år igen eller om det bara blir nån jomppa eller nåt helt annat. Fotboll sku han villa göra nu på sommaren så det måste han väl få.

Att ifrågasätta

Idag är jag stolt över mig själv av två orsaker och klockan är inte ens 10 ännu.

1. Jag och Arthur gick till dagis, Evilda satt och Sander cykla. Vädret var vintrigt men ingen klaga inte ens när jag föreslog det. Jee. Jag fick en timmes morgonmotion och kunde plocka upp blöjor på vägen hem.

2. Jag våga ifrågasätta och kolla att allt var bra. Och det är jag så superstolt över. Önskar så att jag sku ha vågat göra det många gånger förr.

När jag hade lämnat barnen på vårt dagis så gick jag förbi ett annat. På vägen dit så stanna en tant mig, 60-70 åring, och sa att där är ett barn som ropar på mamma och pappa och ingen gör nåt. Vet inte varför hon sa det åt mig men tydligen hade hon illa att vara av det. Och det gav mig på nät sätt kraft. Så när jag gick förbi dagiset och såg det skrikande barnet som höll i gallret och ropa äitiii, isäää stanna jag och fråga tanterna som stod några meter ifrån om de är skötarna på dagiset. Det var de och de sa att han är andra dagen på dagis och jag konstatera att då är väl allt okej. Men sen när jag gick bort så våga jag ändå ifrågasätta och säga att sku han inte kunna få vara i famnen? Och så svara de att han inte vill. Och det förstår jag ju, eller det är ju också fel att med våld tvinga nån vara i famnen till nån obekant.

Om jag inte sku ha frågat så sku jag hela dagen gått och tänkt på det stackars barnet och det hemska dagiset som bara har honom och skrika. Nu gör jag inte det utan inser bara att vårt samhälle är uppbyggt såhär och att det nu är eländigt för barnet men att det om en tid blir bättre.

Men dethär om att våga fråga att allt är bra och att våga ifrågasätta. Det är nåt jag måste börja göra oftare, speciellt om det handlar om barn. Tror att vårt samhälle inte riktigt tillåter det utan man skall bara hålla sig till sitt och inte blanda sig i annans. Micke blir alltid så störd på mig för att jag ifrågasätter typ allt och tar inget för givet genast och så är jag nog med andra bekanta också. Men utomstående har jag svårt att fråga av. Och jag ifrågasätter ju inte för att vara elak utan för att jag bryr mig eller för att jag vill lära mig mera. Men ändå så är det på nåt sätt inte tillåtet. Men sen tänker jag ändå hur mycket bättre saker kunde funka om man vågade ifrågasätta hur saker görs och fungerar och inte bara ta allt som givet. Och alla kan ju ha olika åsikter men det att man är medveten och har funderat, alltså ifrågasatt, sitt sätt så gör ju att man kanske tänker om.

Vårdag

Idag blev min minsting 9 månader! 9! Dagen till ära fick hon skor på sig första gången och i början satt hon bara ute men sen ville hon att jag sku gå med henne massor. Sen försökte hon också äta sten.

Vi fixa ute på gården hela dagen och så grilla vi årets första korv. På kvällen basta vi ännu första gången i nya hemmet. Så bra med hemmadagar!

Första stegen

Arthur var 4 dagar från 10 månaders dagen och vi var i Hangö på en gräsplätt utanför hotellet. Då tog han sina första steg när vi satt och åt ärter.

Sander var ca 8½ månader (sku det ha varit 8 månader och 10 dagar?) när han tog sina första steg i badummet i Ojamohemmet.

Evilda är idag 2 dagar från 9 månaders dagen. Klockan var ca kvart över 8 och vi höll på med kvällssysslor för Arthur och Sander. Evilda kom från wc:n in i barnens rum och höll i en wc pappers rulle. Hon släppte väggen och börja gå med rullen i handen. Ca 4 steg kom hon och sen gick hon ner och fortsatte krypa som om inget hänt. Jag, Sander och Arthur var helt till oss.

Sockerslut och fysioslut

Nu fick det bli paus med allt sockersött. Det har blivit alltför mycket choklad över påsken och barnen har ätit alltför mycket choklad. Det har konstigt nog inte gått över för dem beteendemässigt men känns eländigt för hur mycket choklad som sjunkit ner i de små kropparna. Men nu är det slut.

Och jag har huvudvärk och kan bara tänka på hur gått det sku va med lite choklad. Första dagen är alltid värst. Dessutom gick jag försent i säng igår, först kvart över 11 för kunde inte slita mig från Harry Potter filmen, har aldrig sett dem och kom inte ihåg hur allt sluta. Borde ha gått senast 10 så sku jag ha fått sova 5 timmar i sträck för Evi vakna först 3 för att äta.

Och idag var vi sista gången på fysioterapi med Evilda. Har kännts halvonödigt att gå där men nu har det iaf följts med. Och eftersom hon utvecklas så bra så är nog inget fel, hon är bara ett konstigt fall som inte öppnar benen. Alltså man får inte ur hennes ben sådär grodaktigt och det går därför inte att bära henne i nån bärväska eller på höften. Men hon går ju nu omkring med stöd och står ibland utan stöd och sitter så allt var bra.

Ungen som riktigt just är 9 månader. En sån solstråle! Det var ju roligt att hon börja äta men nu så tycker hon att hon borde få äta själv och sen har hon börjat skita så ofta att det är riktigt tråkigt. Jag fortsätter facineras över hur snabbt allt ändrar. Hon hade nån utvecklingsfas och sen när hon kom ur den så funka all mat. Hon kan nu äta banan själv (fast hon bara har 2 tänder) och äter makaronin och pastabitar själv och egentligen allt hon plockar i sig. Själv sku hon ju bara villa plocka i. Eller sätta skeden i mun och gegga med händerna i puren . Det att riktig gröt nu å funkar är super och billigare.

Resa, resa tankar. Igen.

Jag har ju då i ren över ett år drömt om en längre resa, typ 4 veckor, med hela familjen dethär året. Lite som min 30 års present och eftersom det nu sku gå när Micke har pappaledighet att ta.

Och jag är nu igen inne i funderingsfasen. Jag flyger nu till Cancun mest men är ändå fundersam på hur det funkar i november. November sku säkert vara bäst och billigast för det, men vädermässigt kan det vara dåligt.

Jag brukar vanligen få allt jag vill att funka på nåt sätt och jag vet rätt bra vad jag vill och vad som är möjligt. Men nu finns det nåt i mig som börjar vara mera realistisk. Hur vettigt är det att sätta typ 4000 (minimi) på en resa då vi har ett helt hus att ta hand om och fixa på. Hur vettigt är det att åka iväg till värmen med dessa tre och sen kan både Arthur och Evilda få grymma hudproblem av solen/poolen/nåt och sen är det eländigt. Och hur bra funkar det att resa runt med alla? Jag har ända tills nu sett 3 barn rätt lika som 2, inget större problem med den tredje (fast det ju nog definitivt varit mera, men har inte kännt det så) men igår när vi var på pizza så slog det mig första gången att det ju faktiskt är mera med 3 barn, speciellt när Evildas matande upptar mycket tid och uppmärksamhet. Mera att ta i beaktande och hålla koll på. Speciellt då den minsta inte är så stor och är en upptäckare och klottare  och hållas koll på sovtider.

Det är ju i och för sig länge tills november och allt ändrar så snabbt med små. Men nu lockar typ en charter all inclusive där jag bara kan slappa. Eller sen hyra hus och bil i Europa nånstans, kanske i september. Vår resa till Sicilien var ju så bra då för 3 år sen. Det finns ju mycket fint i Europa med. Men sen var det ju på ett sätt lättare att resa då barnen ännu inte prata. De kunde inte kräva nåt utan hängde bara med. Nu om vi far nånstans så måste man prata och berätta och sen kan man få som svar "Jag vill inte"" jag orkar int" "jag tycker int om " "varför måst...?" I sicilien så körde vi ju runt och åt lite glass ibland och bara titta omkring och det var ju inga problem. Säkert är det inte nu heller men tror att Arthur ren har förväntningar på resor och vill antingen simma eller leka nånstans och så.

Dessutom är det nu superviktigt för mig med vad för flygbolag jag flyger, vill bara det bästa. Och ännu är ju sannolikheten för flyolycka minimal, men vill ändå inte åka billig turkish air eftersom de har piloter som inte kan engelska och gör massor fel, eller ukraine air, eller air malaysia eller ryanair eller... Ja, klickar bort de flesta flygbolag när jag kollar på momondo.

Får se vad det blir eller om det alls blir nåt.