Aargh!!

Jag är en människa. Jag är ofullständig och jag är ibland ett riktigt uselt exempel och gör bara så totalt fel. Men när det bara exploderar så finns det inget som stoppar det (därför förstår jag också att det är svårt för barn att hantera känslorna ibland och ibland blir det bara så fel) och om man gör nåt åt mina barn som är eländigt så kan det gå över.

Efter en totalt strulig dag med min man så for jag på dagens andra butiksrunda efter middagen. Jag tog inget barn med utan for ensam. När jag kom hem var huset tomt och barn och man borta. De var länge borta och kom hem först 5 över 7. Och när de kommer in så har minstingen, Evilda 9 månader, endast en skaloverall på sig. Det blåser kallt ute och termometern visar under 10 grader. En 9 månaders kan gunga och lite trippa omkring men håller sig inte varm på nåt sätt. Hon hade en tunn body, tunna byxor och bara skalet av halaren för fleecen som skall var under (och som hon nu alltid har under) var inte på. Älsta barnet hade vinterrock på sig för att det blåste så kallt och mellanbarnet en vårrock med fleecefoder. Och de rör sig och går. Minstingen som sitter i vagnen hade bara en tunn, tunn dräkt och ingen filt eller åkpåse eller nåt. Tunna vantar hade hon och händerna var så iskalla och hon var så sval. (Händer kan vara kalla men händer är sällan iskalla om man annars har varmt)

Så jag explodera. Hon är en baby, kan inte säga nåt. Har bara tutt i mun så att hon ska vara tyst. Hon fryser för att nån inte kan tänka eller ens vara lite uppmärksam. I vilken värld är det okej att bara ha ett tunt lager på en baby om alla andra har massor mera? Vad tänker man då med? Och jo, "jag kolla att hon inte var kall". På vilket sätt? Om hela ungen var kall när hon kom in?

Och jag är ju känsligast av alla med sånthär. Babyn är på nåt sätt heliga för mig och skall alltid tas i beaktande. Jag får illa att vara om jag ser att en baby jollrar i butiken och inte får svar, eller om den sitter konstigt, eller om den verkar ha nåt tokigt osv, osv. Därför plockar jag genast upp egna babyn om nåt är dåligt, ser till att de inte hamnar sitta superlänge i en tråkig vagn, pratar med dem, öppnar halare då man går in och stänger när man går ut osv, osv.

Så jag var inte en lugn fru eller på nåt sätt förlåtande för situationen. Tog till slut halaren och dängde min man med den så att han sku inse hur tunn den är.  Som tur sku han på nattur och for iväg.

Hade sen förstås en lugn diskussion med barnen. Bekände att jag gjorde fel och förklara varför jag blev så upprörd, berätta att pappa också alltid vill väl och älskar barnen och bla, bla, bla och konstatera att jag borde gå och sitta på trappan.

Men ändå. Jag börjar vara så slut med dethär att mannen inte kan tänka. Det sägs ju att ge mera ansvar åt pappan och dela vardagen och ha lika ansvar och låt mannen sköta. Men när det bara inte går, dethär bevisar ju igen det. Jag måst ha koll över allt och tydligen måste jag också räkna med att de går ut och sätta kläderna fram (gör ju nog det alltid om han för dem på morgon till dagis om jag inte är hemma) eller säga att babyn måste ha kläder på sig om vårkvällarna. Tankegången är väl så att pappan lär sig när han själv får sköta och göra på sitt sätt och det är ju helt ok, men sen när det går ut över oskyldiga barn så går jag inte med på det mera. No way. Så om jag är i skolan så skriver jag exakt vad Evilda ska ha på när hon är ute och sover och i vilken påse hon ska vara och precis allt i detalj. Gör jag inte det så är det helt åt skogen. Samma gäller precis allt annat. Och det är ju så tungt att hela tiden komma ihåg att säga åt den andra sånt som på nåt sätt är självklart, som att klä babyn varmt om ni går ut.

Och nu kanske jag borde sluta fast jag definitivt inte sku villa. Sku ju kunna fortsätta en evighet.

Och ännu om min studietid. Idag t.ex. var barnen på dagis från 9-15. På papper sku jag ha 6 timmar studietid. Timmar som jag nog sku behöva eftersom perioden igen närmar sig slutet och det finns mycket att göra. Nå. Evilda sov 1 timme på morgonen och vakna just när han gick och ta sin vila-före-nattur vila. Den timmen hon sov så fixa jag räkningar, fpa ansökningsklåp, en inlämningsuppgift, minneskortssaker och ett snabbt blogginlägg (det var ju extra). Sen konstatera jag att oj, Evilda måste ju få lunch och stekte omelett åt henne (hon sluka den i sig) och åt själv och sen hängde jag med Evilda de två timmar som mannen sov. Sen gav jag över henne och börja skicka ut inbjudningar till Sanders kalas och instruera att Evilda sku gå och sova igen. Sen sku jag börja med dagens skolarbete, klockan halv 2. Men då borde jag ju ha diskuterat föhållande, satsat på förhållande och planera en inköpslista. Sen var ju köket ostädat och sen hade Arthur öroncheck 20 över 3 så måste hämta i tid (vilket jag ju inte hann tack vare min man eftersom han for till butiken fast det var alltför knappt om tid, nå som tur har jag världens bästa barn så vi hann till läkaren ändå) Så ja. Studiesaldo idag, typ 1 timme.

Och Arthur hade igen öroninflamation. Blir galen med det. Som baby hade han inte alls men nu de senaste vintrarna har han haft massor. Denhär gången börjar vi inte kuren för han har inte alls klagat, det märktes alltså på en efterkoll. Och vad bra att vi gick till en riktig öronläkare för han plocka ut en stenstor vaxklimp från Arthurs öra.

Och jaa. Dethär inlägger har säkert stigit över mina blogg-gränser på många sätt men just nu orkar jag definitivt inte bry mig. Är så arg över att min lillis måsta frysa ute eftersom nån inte kan tänka.

(Och kanske vi kan låtsas att dethär är nån annan än jag som skrivit, att det är ett gästinlägg av nån som har barn med samma namn som jag och att det inte alls handlar om mig och min familj)