Idag var jag till barnmorskeinstitutet och titta på ett så sött litet knytte. Det är nåt så magiskt att vara på förlossningssjukhus och se riktigt, riktigt nyfödda. Det är så lugnt och allt står stilla men ändå är det så massor känslor i luften. Och det att det är min äldsta bästa vän som fått sitt först barn gör allt ännu mera speciellt. Jag har väntat på denhär dagen. För jag har nu i 5½ år haft barn och fast man håller kontakten så är ens vardagar ändå så olika och man är lite på olika planeter, men sen när båda har barn så börjar man igen prata samma språk och förstå saker som man inte riktigt gjorde förr.
Men om barnmorskeinstitutet. Jag har fött ett barn där, Sander. Men ändå så har jag inga minnen av stället. Kom inte ens ihåg var ingången var eller hur den såg ut. Kan inte komma ihåg hur man gick in i förlossningsavdelningen och kommer inte heller ihåg hur stället såg ut där man åt. Men å andra sidan så var jag ju på avdelningen bara en morgonnatt och en förmiddag och det är ju ren 4 år sen. Kommer ihåg vilken säng jag hade i ett stort rum, det var den närmast dörren. Då var ju ända alternativet att jag var en kort tid där, jag ville ju inte vara längre borta från Arthur, då 1 år 7 månader. Men i efterhand så sku jag gärna ha varit längre där, och fått sjukhusminne därifrån, haft familjerum och i lugn och ro kommit igång med amningen. Från Arthurs sjukhustid kommer jag ihåg hur jag åt hamburgare och att vi hade besök och att jag titta på tv och att jag amma i timmar. Från Evildas kommer jag också ihåg besöken och maten och känslorna (nå det är ju inte ens 1 år sen än). Men från Sanders har jag så lite minnen.
Och det har ju förstås att göra med hela den situationen då, med barnen födda relativt nära i ålder. Jag sku göra om det precis så (för nu har de ju sånt stort nöje av varann och för att det i livssituationen passa då och för att annars sku jag ju inte ha just de barn jag har), men jag rekommenderar det inte. Och jag är noga med att poängtera det. Jag kände mig så otroligt otillräcklig och ännu också så känner jag hur otillräcklig jag var då. Arthur behövde mamma så massor och också lilla Sander och aldrig var jag tillräckligt bra för nåndera. Nåt som kommer att äta på mig resten av livet. Som familj borde vi ha gjort andra beslut (tex. att Micke for på en veckas repövning när Sander var 5 veckor var sinnessjukt) tror jag eller haft ett större stödnät eller nåt. Svårt att säga vad egentligen. Har sagt och skrivit det flera gånger, jag trodde då att jag sku orka mera än vad jag gjorde och vara mera tålamodig och så men det var jag inte.
Och därför kommer jag inte ihåg nåt från Sanders sjukhustid. Den var ju så kort och sen var jag till hälften fokuserad på Arthur då och hur allt det sku gå. Jag kunde inte vara helt inne i Sander.
Denhär gången har det som tur inte varit så. Ibland har jag ju kännt att jag inte räcker till, men helt på ett annat sätt. Jag har kunnat förklara så att barnen förstår och de är ren så mycket större att de kan vänta och man kan kräva att dem förstår. Denhär gången kunde jag fokusera på bara babyn och lätta taget över de andra för de behövde inte mamma så extremt mycket som en mammig 1 år 7 månaders. (Sander var 3 år 2 månader och Arthur 4 år 9 månader när Evilda föddes).
Sku jag göra om det med andra varaibler (ja, jag läser kvantitativa metoder just nu) så sku jag satsa på att ha åtminstone 2 år och några månader eller 2½ mellan barnen. Då sku de ännu ha stor glädje av varann men den lilla sku hinna bli lite större och lite mera självgående och inte så fast i mamma.
Så jaa. För mig har det varit tusen gånger lättare att få en trea än att få tvåan.
3 kommentarer:
Vi har några veckor från två år mellan våra pojkar och så här i efterskott kan jag tänka att tänk hur mycket enklare det skulle vara att få en baby nu då den äldre är 2 år och 10 månader. En knappt två-åring är nog så liten ännu och i alla fall vår som en liten yrig höna som man hela tiden fick hålla koll på. Nu kan man redan prata med honom och han kan följa regler så det skulle nog vara lättare att nu få en liten till. Det lönar sig ju inte att vara efterklok men minst 2.5 år emellan och det skulle ha varit lite lättare tycker jag.
Det är ju så vanligt i dagens läge att ha kring 2 år mellan barnen och man vill ha dem tätt så att de har nöje av varann men jag tycker att man talar alltför lite om hur tungt det är och hur fräckt det är för barnen.
Jag kommer knappt ihåg nåt från samma sjukhus för jag var väl fokuserad på babyn. Kom dessutom så sent in att smärtan redan var på en så hög nivå att omgivningen inte riktigt existerade. Minns att det fanns en sådandär förlossnings"klätterställning" :D (en sådandär stol man kan hänga i om man orkar) som såg spännande ut men hade brutit svanskotan någon vecka tidigare så kunde inte använda den..
Själv har jag över tre år mellan alla de våra. Jag har alltid talat varmt om det då folk frågat. Ok, kanske de inte är bästa vänner då intresset är lite olika i olika åldrar, men de har kunnat hjälpa och stöda varandra. Var och en har fått vara "baby" just passligt länge, med den uppmärksamhet de behövt och avgudandet också av det äldre syskonet. Så jag har varit jättenöjd med hur det gick! Men otillräckligheten, den finns nog fast barnen sku vara hur gamla!! Men helt säkert på en annan nivå då man har två "babyn"! Men dåligt samvete, det ska man nog inte behöva ha! Som du säger, nu har de ju varandra! :)
Skicka en kommentar