Nu är jag i stort behov av semster. Det är just och just så att jag orkar och alltför ofta blir det bara för mycket. Som idag då Sander just vakna (då han inte sku vakna), Arthur sku äta men bara skrek och sku inte äta och inte gå på pottan och jag fatta inget, och vi hade just kommit in och Micke sku just fara på jobb och byket sku hängas och allt på en gång. Och jaa, så vakna ju då Sander ännutill fast han inte nästan sovit nåt. Så jag blev galen. Stod och låtsas gunga vagnen som en galning i köket, sådär att jag gunga sakta men rörde mig själv som om jag gunga hårt, nåja, Micke fick skrika åt mig för att få mig att sluta och kom och tog vagnen med Sander. Röt åt Arthur att vad vill du och tog honom bestämt i famnen och förklara att jag inte förstår och att jag är trött. Nå, sötaste gullungen gav mig en blöt puss på munnen och var den vuxna av oss och löste hela situationen. Sen fick han äta jordgubbar på pottan till lunch och saker blev bättre.
Men poängen. Jag håller på att tappa greppet. Det är inget organiserat kaos mera utan bara ett enda kaos.
Jag sku villa vila lite, det sku jag göra om jag fick lite semester, ens för 3 timmar. 3 timmar vila utan barn sku vara lyx. För Sander har börjat stånka och gnälla typ halv 5 nu flera mornar i rad och före det har han ju ätit säkert 3 gånger. Och sen vaknar också Arthur ibland, han har så stort behov av närhet nu. Vill pussas och kramas hela tiden. Nattningarna är igen omöjliga. Och Sanders nattningar är också omöjliga. Han är nöjdheten själv ända tills han blir trött. Då gallskriker han, helt panikskrik, och man ska hålla honom nära, nära i famnen och skumpa runt som en studboll och sen vaknar han när man sätter ner honom. Han somnar inte utan skrik varken i bil eller vagn, han liggar bara vaken tills han blir övertrött och skriker sig hes. Och han ska somna typ 5 gånger per dag så det blir mycket skrik och skumpande.
Och så vill vi ju köpa en lägenhet. Lägenheten som är 50 meter från en fin park och 150 meter från stranden och så är där en passlig pulkabacke med. Och en liten terass och härligt öppet kök. Men det kräver ju också en massa tänkande och pusslande och diskussioner med banker och massa frågetecken. Krångligt.
Och så gick vi och köpte en låda jordgubbar idag igen och nu hamnar jag ju sätta in dem själv med min minimister klott. Micke kommer först imorgonkväll då han nu jobbar kväll och sen morgon.
Och så saknar jag bloggandet, det är så terapeutiskt för mig, att bara få skriva av mig. Känner ren hur jag blir piggare och hur kaoset blir mera organiserat.
10 kommentarer:
oj vad fin lägenhet det var. Skönt med massor med öppet space!!
Hoppas du får lite tid för dig snart. Allt blir så krongligt och kaotiskt om man själv bara väntar på att få sitta en stund i lugn och ro och sen händer det alldrig då barnen vaknar eller vill inte somna.
Kram! (Syns vi nästa söndag?)
Hmmm... varför kan jag int kommentera :( Prövar igen. Fin lägenhet, där sku du nog trivas. Men säkert myky att tänka på inför ett sånt stort köp. Du, om 6 dagar e vi i Finland och då packar du iväg ungarna till Pojo och till mig. Du kan oxå få bli med. Så kan vi ta en avslappande dag i pojo/ekenäs/hangö-trakten. Njuta av livet, äta någo gott och försöka få ungarna att leka med varandra :D psykisk uppladdning kan vi kalla det. Massa kramar och kärlek till er!
Johanna: Jag är så förtjust i öppenheten, jag sku aldrig behöva vara ensam i köket utan alla sku vara omkring mig. Det är liksom det absolut bästa. Men vi får se, Micke ska och se idag igen och fota och mäta och sen ska vi till banken på torsdag och jaa.
Att sitta ner för en sekund sku nog vara skönt.
Eva: Ja, det gör vi! Och då får jag faktiskt lite semester, hoppas så att Sander sku sova hela tågresan (iaf halva) och jag sku bara få sitta i lugn och ro.
Dagny: Låter härligt. Krisitian och Arthur kommer att ha så roligt tillsammans. Psykisk uppladdning låter toppen. Hur kontaktar man dig bäst när ni är här?
Öppet kök är en lyx när man har barn. Jag kan stå i köket och samtidigt ha full koll på vad pojken gör i vardagsrummet.
Och man är så med, inte ensam instängd i nån vrå. Vill ha.
sådär har vi ju också haft det med Ebbe -hysteriskt skrikande i stora mängder. och alltid förknippat med insomnandet. det är SVÅRT för vissa små människor. du vet ju det förstås själv, men jag kan ju alltid upprepa: det blir bättre. det går över! det GÅR!
Sara: Det är ändå alltid så skönt när nån säger det. Har ren nu börjat hitta bra taktik för det och undviker med det de mest hysteriska skrik. Men fattar ännu inte hur man sku kunna bara sätta ner den galna ungen så att han sku somna själv.
Och i och med att Arthur inte heller hade lätt så är jag ju van, det jobbiga är bara att det tar lite tid och då är händerna bundna och under den tiden river Arthur ner huset eftersom han inte lyssnar över huvudtaget.
Nu ska du se till att du FÅR vila, det ska inte kännas så där hopplöst. Vila innan du blir helt utbränd. Be om hjälp, och om ni inte har familj/vänner som kan ställa upp så kan man få hemhjälp via rådgivningen. Som du skriver så räcker ett par timmars lugn, och det borde hoppeligen inte vara omöjligt att ordna?
Vi funderade också på att köpa en större lägenhet, emn skippade idén just pga. att vi inte orkade med onödigt stressande. Så överväg noga ni också om ni vill ta an ett nytt "projekt" nu när Sander är så mini. Styrkekramar!
Eva: Jag har nog så svårt med detdär att be om hjälp, som tur vet min mamma det bra och har därför själv hjälpt massor. Fast denhär gången har jag också tillåtit mera hjälp, annars sku det inte gå.
Och lägenheten är definitivt ett onödigt projekt, men jag är så säker på att allt sku bli lite, lite lättare om jag sku slippa truga in allt och alla i vår minimala hiss så därför tycker jag att det är värt det. Och sen trodde jag ju inte att vi sku hitta nåt vettigt ren nu.
Skicka en kommentar