En vecka gamla bilder på min sötis Arthur. Den riktigta busen. Och som man ser på kvaliteten är de inte tagna med min kamera utan med Lees systemkamera. Nu drömmer jag också om en sån.Mina barn är ju förstås bäst, men ibland så är de nog smått enerverande. Arthur har entrat en krisfas och för första gången på länge vet jag inte ens hur jag ska hantera det. Han har alltid egentligen varit rätt enkel och säker. Han har hållit sig i närheten, aldrig lekt med spisknappar, bara gjort sånt han fysiskt klarar av, inte dragit ut allt hos gäster och varit söt och gosig största delen av tiden. När han krisat har han varit gnällig och famnsjuk men inte busig. Men nu, nu är det andra bullar och värst är det när jag är ensam med båda. Han ritar på golvet, slår hunden om och om igen, han häller ut all vätska som han ser, han kisar här som där bara för att det är roligt att se när det sprutar, han kastar ut saker från balkongen, han testar en till max vid nattningar och gör helt motsatsen till vad man ber, ett nej betyder att det absolut ska göras! Och han gör allt så snabbt att jag inte hinner stoppa det. Oftast har jag Sander i famnen/ammar och jag hinner inte rusa dit före allt vatten är ute eller före han kastat vedklabben på hunden.
Jag sku villa förstå det, veta vad som rör sig i huvudet på det lilla, lilla livet. För han vet ju att han inte får göra det, det ser man på minen. Ett riktigt trotsigt bus leende är det. Men han gör ju inte det för att provocera eller göra mig galen, för det kan ju inte vara roligt, men varför? Varför ska dendär mjölken hällas ut på flit eller varför ska man köra kärran på hunden? Vad är psykologin bakom? Är det bara uppmärksamhet eller är det gränstestning? Och hur ska man sen reagera? För skamvrå eller liknande är uteslutet, likaså våld eller att köra kärran på honom. Nu tar vi bort sakerna och säger nej och ibland blir jag förbannad och ryter, men så mycket mer kan jag inte göra. Blir så galen ibland. Och med mig är han ju förstås värst.
Men sen när han är god så är det ju bara för sött. När han gjort ont åt mig eller Micke och man säger att det gjort ont så kommer han och ger en stor våt förlåtpuss på munnen och allt är borta. Igår när han kastat skeden på Sander (tror han kasta den för han ätit klar och att den i misstag träffa Sander) och Sander skrek som en stucken gris så fick jag hela tre pussar.
4 kommentarer:
Berätta åt mig också sen när du förstår vad som rör sig i huvudet på små pojkar :)
Vi säger nej men bara en gång. Om käre sonen inte lyder med ett nej lyfter vi bort honom från "experimentstället" eller gömmer föremålet av intresse och förklarar kanske ännu lite om varför han inte får hålla på med det han gör. Om han slår säger vi en gång ledset och sårat nej och om han sen gör det på nytt får han t.ex. inte vara i famnen mera. Vi har ingen hund men kanske samma kunde gälla här? Ett nej och sen skilja dem åt om det inte går hem med en gång. Barn blir i alla fall förvirrade av upprepade nej:n. Det lönar sig inte att säga det mer än en gång.
Just sådär tänker jag nog också, så det blir nog ett nej varje gång. Problemet är bara att jag ofta har händerna fulla med Sander när han gör nåt och då är det svårt att lyfta bort... Men nu var han ren lite bättre med hunden, får bara påminna hela tiden att han ska paja före han hinner göra nåt dumt.
Bra, bra. Det är säkert jätteviktigt att komma ihåg att visa hur man ska göra i stället för att slå/knipa, det ska jag oxå göra! Typ ta hans hand och paja med den på mitt hår el. dyl. efter att man sagt nej. Iaf lär det ju lättare än det där åtskiljandet och kan göras även om man inte kan lyfta/bära just då. Tack för tipset! Vi har nog gjort så ibland men säkert alldeles för oregelbundet.
Skicka en kommentar