Jag tycker att man som förälder får bli arg på sina barn och man får höja rösten. Men jag tycker att det ska vara kontrollerad ilska och man ska förstå sitt barn och inte provoceras utan alltid försöka hålla sig lugn och inte bara tappa nerverna.
Nå, ingen är väl perfekt, ibland rinner det bara över, i alla fall för mig. Sku alltid villa vara lugn men i alla fall så funka det inte idag, fast jag tusen gånger påminde mig "provoceras inte" och sen bad jag om mera styrka och ork för att orka när allt var råddigt och alla bara busa....
Arthur fick inte tag på sömnen på dagen fast han försökte i 45 minuter (kanske för att han sov 13 timmar inatt!). Men ända sen den uteblivna vilan så gick han på övervarv, var överdriven och halvt-hysterisk å så spred han det till Sander och det var bara skrik och tjut och tjatter och bus och hysteri och dövhet ända tills jag halv 8 tappa nerverna och skrek att nu går han och sova att jag orkar inte mera!!! Förde honom till sängen och släckte allt. Efter det så kunde jag som tur lugna mig och begripa att jag är vuxen och att han är övertrött och kan inte bete sig därför. Resten av kvällen var jag lugn själv och förstående. Men jag hatar att det ibland rinner över för mig, att jag ibland inte orkar mera med övervarv och att jag inte heller orkar ta itu med saken utan bara tjatar och hotar och tjatar och nekar (när de drog sönder blommorna på bakgården!) ända tills jag tappar nerverna.
Ja, vet inte vart jag ville komma med dethär. Måste bara få ut det ur mig. Men en sak är säker, Arthur måste få sin dagsvila, annars blir det bara pannkaka av resten av dagen.
2 kommentarer:
Låter bekant :)
Först tänkte jag säga skönt, men sen kom jag på att synd är bättre. Men Arthur är så bra på att få ner mig på jorden för ofta när jag blir arg vill han kramas och sen säger han att han tycker om mamma så mycket och vill bara ha mamma och sen kan man inte mera vara arg.
Skicka en kommentar